Om det där med att bankerna skapar pengar

Om någon kommer fram till dig och föreslår att bankerna bör ha 100% kapitaltäckning för sina lån, hur reagerar du då? Genom att A) Säga ”Eh, Va? Vad fan betyder det ens?” B) Rycka på axlarna och säga ”Ja, jo, kanske det. Varför inte liksom.” eller C) få en euforisk upplevelse, bli tårögd och brista ut i ett ”Jaaaa!” för att därefter bestämma dig att ägna hela ditt liv åt att upplysa befolkningen om denna otroligt viktiga ödesfråga?

Det finns faktiskt en hel del tillhörande den senare kategorin. Dessa är människor som vurmar för en så kallad penningreform, en grupp vars starkaste kännetecken är att de med uppspärrade ögon och emfas ständigt upprepar frasen bankerna skapar pengar! med den underförstådda innebörden att detta vore något konstigt (eller, vad gäller foliehattsfalangen av rörelsen, något hemligt), oerhört och hemskt. Penningreformsvurmarna menar att om vi bara ändrar på faktumet att bankerna skapar pengar! så skulle det innebära att… ja, vadå egentligen?

Men vi tar det från början. Bankerna lånar ut mer pengar än de egentligen har, hur mycket de får låna ut beror på reglerna för kapitaltäckningen. Ett enkelt räkneexempel: Är kravet på kapitaltäckningen 10 % kan en bank som har 10 miljoner kronor låna ut 100 miljoner kronor. Vartenda lån registreras dock noggrant till riksbanken, vilken också för en offentlig statistik över hur mycket pengar som skapas. Parallellt med att riksbanken trycker sedlar och präglar mynt så skapar privatbankerna pengar genom att utfärda lån. Detta är inget nytt utan har varit grundläggande för det ekonomiska systemet sedan en lång tid tillbaka. Alltså. Bankerna skapar pengar, inte bankerna skapar pengar!

Det kan nog vara så att detta faktum är, eller åtminstone fram till nyligen var, okänt för de flesta – jag har själv gått från alternativ A) till alternativ B) i det inledande exemplet – och kunskaper är ju alltid bra att ha. I den allmänna förvirringen efter finanskrisen 2008 gick det upp för många som tidigare inte brytt sig så mycket om tjatet om den märkliga ”ekonomin” att det var ganska mycket som inte stod rätt till. De där tråkiga ”experterna” man tidigare zappat bort eller bläddrat förbi verkade ju inte fatta ett skit själva. Någon slags ilska, eller åtminstone hånfullhet, mot att ”experterna” inte kunnat förutse krisen blev en populär hållning i media, och en annan insikt som fick genomslag bland den icke-ekonominyhetsläsande allmänheten var att ”experterna” inte ens hade med bankerna som aktörer i sina avancerade ekonomiska modeller. Att det mitt i den här förvirrande situationen då ”experternas” auktoritet raserats plötsligt dyker upp ett gäng människor som försöker bygga en hel rörelse genom att påpeka en fullkomlig självklarhet och till den addera ett utropstecken, är väl egentligen inte så konstigt. Men samtidigt är det jättekonstigt. Hur i helvete kan människor gå i gång på att organisera sig för högre kapitaltäckningskrav?

Positiva pengar och Nätverket ekonomisk reform heter organisationerna i Sverige (visst, en massa foliehattar med varierande grad av antisemitism är kåta på idén även de, men vi ska inte ägna oss åt smutsig guilt by association), och de nådde här om året vad som väl får kallas en slags framgång då JAK Medlemsbank slängde in en formulering om att verka för penningreform i sina stadgar. Vilket känns ganska poänglöst. JAK verkar sedan tidigare för en räntefri ekonomi, och hur en sådan skulle kunna se ut är svårt att veta, men att det skulle krävas någon slags penningreform säger väl sig självt. När jag klickar runt på penningreformsidorna läser jag ändå en hel del intressant. Skuldsättningen i samhället är stor, det ekonomiska systemet är inte ekologiskt hållbart, storbankerna gör enorma vinster. Vi bör förändra systemet för att gynna medborgarna, inte bankirerna. Penningreformmänniskorna tycks alltså vara något på spåret. Men varför denna fixering vid en så obetydlig detalj? Varför inte gå mer grundligt till väga? Avskaffa privatbanker. Gör om det ekonomiska systemet i grunden med en stark demokratiskt styrd riksbank och storbankerna omvandlade till regionalt förankrade konsumentkooperativ. Eller något. Inte vet jag.

Kajsa Ekis Ekman skrev under rubriken ”Vi måste prata pengar” i Aftonbladet här om dagen att svenskarna är ekonomiska analfabeter. ”Jag är övertygad om att avsaknaden av ett forum för marxistisk ekonomisk debatt i Sverige gör att hela diskussionen släpar fram på denna dagisnivå.” skriver hon bland annat. Och det kan det ju ligga något i. Inte minst kan det ju vara något för peningreformgänget att ta efter. Tycker ni det är oerhört att bankerna skapar pengar? Vänta bara tills ni hör talas om mervärdesteorin. Är ni oroliga för att tillväxten inte kan vara för evigt? Då ska jag berätta för er om profitkvotens fallande tendens. Osv.

Och marxister i all ära, men börja med att läsa David Graebers Skuld: de första 5 000 åren. Sen kan vi börja snacka pengar.