Bokrelease!

Nu har min e-bok kommit ut. Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki finns att köpa via Smashwords för ynka 2 dollars och nittionio cent. Den finns även på andra platser, till exempel borde den finnas på iBookstore och vi får se om den dyker upp på fler ställen framöver.

Men varför har jag då gjort det, och vad betyder ens en ”bok” i sammanhanget? För den som har läst en hel del av vad Rasmus Fleischer skrivit – i blogg och i tryck – så blir det naturligt att man börjar filosofera över sådana saker. Jag har skrivit en text, den är egentligen inte särskilt sammanhängande utan snarare ganska spretig, men som jag bestämt mig för utgör en enhet, en essä. ”Bok” kan ju ge intrycket att det rör sig om något massivt, så jag ska inte lura er, det rör sig om en relativt kort text, pdf versionen blev 41 sidor tror jag. Inspiration i detta sammanhang har jag fått från Eric Pettersson, vars fabriksliv kallades för en ”kortroman” fast den mest känns som en pamflett när man håller den i handen. Så där har ni ett objektivt kriterium att gå på; min essä är faktiskt längre än fabriksliv! Och därför kan jag med att kalla mitt digitala dokument för en bok.

För där kommer nästa invändning. Boken finns inte, och har aldrig funnits, i tryck. Dessutom är den inte utgiven av något förlag. Jag har fixat allt själv via Smashwords, världens största självpubliceringsförlag (eller vad man nu kallar det). På Smashwords kan man få sin e-bok konverterad till olika format och distribuerad till ganska många platser där det säljs e-böcker, mot att företaget tar en mindre del av (de eventuella) intäkterna. Förr var det enkelt att veta. Det krävdes ett förlag, det krävdes att det trycktes en upplaga. En bok var en konkret sak. Via denna urvalsprocess skapades boken och dess upphovsperson blev en författare. Man har jag verkligen skrivit en bok? Är jag en författare nu?

En e-bok är för mig något väldigt konstigt. Det rimligaste hade väl varit att jag bara släppt hela essän som en pdf för var och en att ladda ner, om jag nu ville göra något utanför bloggformatet. Men jag tänker dessutom ta betalt. Det är väl detta som är konstigaste för mig. Jag skulle själv aldrig köpa en e-bok, jag tycker det är lika bisarrt att betala för det som det är att betala för mp3:or. Jag har aldrig brytt mig ett skit om lipiga argument om att ”artisten måste få betalt för sitt arbete” då det rör sig om kopiering av information. Syftet med mitt skrivande på den här bloggen har aldrig handlat om pengar, det har bara handlat om att skriva för skrivandets egen skull. Ändå kommer jag nu kräva betalt av mina läsare. Varför då? Jag vet faktiskt inte riktigt, jag har själv svårt att sätta ord på det. Till viss del är det att det känns mer ”på riktigt”. Detta ger i sin tur genast ett visst dåligt samvete då hela, ska vi kalla det ”piratkulturen”, är något som jag alltid sympatiserat med. Att ny digital teknik kanske kan leda till ett nytt produktionssätt, att varuformen, lönearbetet, profiterna, ja hela kapitalets logik skakar i sina grundvalar, är något jag ibland hoppfullt tycker mig se och om inte annat vill kämpa för. Men nu väljer jag att sluta uttrycka mig fritt och öppet för alla som vill ta till sig, som med den här bloggen, för att istället reducera mitt tänkande, tyckande och filosoferande till en simpel vara på marknaden.

Framför allt sätter betalningen upp en hög tröskel. Inte för att det är mycket pengar det rör sig om, men det kräver en viss ansträngning, en uppoffring, för att läsa mitt verk. Detta kommer med allra största sannolikhet leda till att boken kommer få extremt få läsare. Jag säljer alltså ut utan att få betalt, med resultatet att knappt någon kommer läsa vad jag skrivit. Och på något märkligt sätt tilltalar allt detta mig.

Jag började skriva på essän för ganska längesedan, innan jag skapade den här bloggen, och det fanns från början ingen som helst mening annat än att jag ville skriva av mig, avreagera mig, på olika saker. Dokumentet har ständigt fyllts på, ibland skrivits om, och ibland har olika delar flyttats runt, helt utan något egentligt syfte och egentligen inte ämnat för någon annan att läsa. Vissa delar av boken påminner om den här bloggen (jag postade för ett tag sedan ett avsnitt här), men andra är mer personliga. Det var bara mina tankar, som jag skrek ut i tomheten. Sen fick jag för mig att börja blogga. Först nu i slutet av sommaren slog det mig att det där textdokumentet kunde sammanfogas med Folkets Vän, att jag kunde sätta mitt bloggjag som författare och göra något av det. E-boksformens begränsning är kanske därför passande. Det blir på sätt och vis en återgång till tiden då jag satt i min ensamhet och tänkte tankar ingen kunde höra.

Om kålsuparteoriernas konsekvenser och den slutgiltiga lösningen med det återvändande IS-slöddret

Jag har tidigare inte brytt mig så värst mycket. Det har mest varit som ett bakgrundsbrus, några märkliga uttalanden jag knappt lyssnat på, eller snabbt scrollat förbi. Då nyheterna dessutom oftast nått mig i mitt Facebookflöde genom ett vansinnigt känsloutbrott från typ Ivar Arpi, Marcus Birro eller någon annan marginalhögerdebattör, så har jag mest ryckt på axlarna, tänkt att de nog har missuppfattat något och huvudsakligen reagerat genom att hånflina åt deras upprördhet. Men när jag nu ännu en jävla gång springer på ett fullkomligt efterblivet utspel så börjar jag istället tänka efter. Det rör sig kanske om mer än bara lösryckta citat från någon verklighetsfrånvänd socionomkärring eller sinnesslö kommunpolitiker. Vi har kanske ett problem. Jag pratar om daltandet med IS.

Den här gången var det en företrädare för Grön Ungdom som tycker att återvändande IS-soldater bör få Hjälp med bostad, arbete eller skuldsanering. Men varför i helvete resonerar någon så?

Sedan attackerna på World Trade Center den elfte september 2001 har terrorbekämpning ständigt varit på dagordningen, och denna har inte sällan kritiserats. Ökad kontroll och övervakning av medborgarna, och lagstiftning som urholkar grunderna för rättsstaten har genomförts, dock under ständigt ifrågasättande. Att lagar som snabbt stiftats i ett upprört tillstånd, med syftet att enbart bekämpa terror, även kan tillämpas på andra personer och i andra syften, har varit en ständigt återkommande debatt. Med mer repressiva lagar och en upptrissad retorik riskerar samhället att bli mer auktoritärt och gå i en paranoid riktning där man snart inte bara jagar terrorister utan även minoriteter och politiska motståndare. Terrorbekämpningen riskerar alltså att spridas även till övriga oppositionella och till icke-våldsgrupper. Vi behöver inte plocka fram mot någon abstrakt sluttande plan-teori utan bara konstatera att delar av 00-talets terrorlagstiftning faktiskt redan har används mot exempelvis miljöaktivister, och att den statliga övervakningen har sträckt sig långt utanför de ramar den först var tänkt för. Ungefär så låter den gamla vanliga kritiken. Men jag börjar misstänka att det även kan fungera omvänt. Det är givetvis katastrofalt att lagstiftning avsedd för Al Qaida även används mot Greenpeace. Men man kan göra ett annat fel här. Att man banaliserar istället för demoniserar. Greenpeace är inte Al Qaida. Men Al Qaida är inte heller Greenpeace, om ni är med på vad jag menar.

Jag skrev ganska nyligen om så kallad ”våldsbejakande extremism”. Jag menade (och i detta är jag långt ifrån ensam) att det är fördummande att bunta samman sina politiska motståndare i ett fack, och att det mest handlar om att plocka billiga poänger. Låt oss titta på följande citat, som jag lyfte fram i det nämnda inlägget, från den statliga rapporten Ung och extrem – om våldsbejakande vänsterextremism:

De krigiska idealen eller hypermaskuliniteten som beskrivits inom den våldsbejakande högerextrema miljön och inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön har under perioder även varit ett närvarande inslag inom den våldsbejakande vänsterextremistiska miljön. Detta visades tydligt vid Göteborgskravallerna 2001

Alltså. Läs stycket ordentligt. Ta verkligen in vad det står. Vi har alltså en statlig myndighet, Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, vars uppgift det är att motverka både våldsam islamism och vänsterextremism. Den förstnämnda hemskheten kan illustreras med Islamska Staten, en fascistoid terrorsekt vars groteska våldsutövning är lika väldokumenterad som den är häpnadsväckande. De uppmanar till exempel sina anhängare att våldta civilbefolkningen i de områden de erövrar, förespråkar (sex- och ”vanligt”) slaveri, utrotning av religiösa minoriteter, dödsstraff för homosexualitet och äktenskapsbrott. I de områden de kontrollerar har man upprättat ett styre som får Nordkorea att lika en idyll, och i sin iver att sprida sitt kalifat använder man som taktik att begå massmord direkt riktade mot civilbefolkningen, där det verkar som om varenda plats på hela jorden ses som ett legitimt mål.

På samma bord för den nationella samordnaren att bekämpa, och inom ramen för samma politiska etikett ”våldsbejakande extremism”, finns alltså även den extrema vänstern, vars ultimata ondska bevisades av Göteborgskravallerna 2001. Är ”våldsbejakande extremism” verkligen ett rimligt begrepp för dessa två företeelser? Eller är det hela kanske bara riktigt, riktigt, korkat?

Så långt tillbaks jag kan minnas har högerpolitiker och högertyckare gjort allt de kunnat för att bunta samman vänstern med först nynazister, och senare islamistiska terrorister, för att slippa argumentera för den enda vägens politik. Staten hoppade till slut på tåget fullt ut i och med inrättandet av den nationella samordnaren, och nu ser vi de vansinniga kålsuparteoriernas konsekvenser. För var får killen från Grön Ungdom sina idéer om att IS bäst bekämpas med Hjälp med bostad, arbete eller skuldsanering ifrån? Jo, säger han i samma artikel, det ”har lyfts fram av Institutet för Framtidsstudier i en rapport till den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Vi snackar om unga män som helt frivilligt tagit sig från Sverige ända till Syrien eller Irak för att av ideologiska skäl ansluta sig till ett band av våldtäktsmän och massmördare. Och deras återvändande bör alltså enligt vissa behandlas som om de vore några struliga ADHD-ungar som måste lära sig att sluta skolka från mattelektionerna. Det här är bara så jävla dumt.

Men vad ska man då göra med de återvändande jihadisterna? Jo, där har jag faktiskt ett väldigt konkret förslag. Låt YJÊ bestämma. Yekinêyen Jinên Êzidxan är den kvinnomilis som uppstod efter Islamska Statens försök att utplåna den jezidiska minoriteten i Irak. En stor del av milisen består av IS forna sexslavar. Så låt Sverige bekosta ett läger i Rojava eller Irakiska Kurdistan, administrerat av YJÊ, och skicka samtliga återvändande IS-krigare dit. Jag är övertygad om att IS forna våldtäktsoffer i den jezidiska kvinnomilisen har större kompetens om vad man bör göra med dessa individer än vad något socialkontor i Sverige någonsin kan ha. Det vore också i linje med en regering som påstår sig vara feministisk.

Releasedatum

Den 28:e november släpps min E-bok Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling våld och anarki. Den finns redan nu att beställa från Smashwords för ynka 2.99$. Den bör även finnas på iBookstore och på lite andra ställen. Vi får se om den även dyker upp på någon av de stora svenska digitala bokhandlarna framöver.

Mer info om boken kommer i samband med släppet.