Kan revolutionärer lära av rasister?

I anarkisttidningen Brands avdelning Gnistor publicerades häromdagen en intressant artikel av Mathias Wåg betitlad Kan klimatrörelsen lära sig något av Sverigedemokraterna? Upplägget formuleras inledningsvis:

Tänk om vi som tankeexperiment skulle använda samma metoder som Sverigedemokraterna använder för att kidnappa den politiska opinionen. Vad skulle hända om klimatrörelsen följde samma formel?

Därefter följer tio punkter där Sverigedemokraternas bevisligen framgångsrika strategi appliceras på klimatrörelsen, med formuleringar som:

Skapa en berättelse med en tydlig fiendebild, ett ”vi mot dem”. Visa hur alla partier går det fossilindustriella komplexets (bil-, olje- och byggindustrins) och den industriella djurhållningens ärenden […] Diskutera alltid utifrån en underdogposition […] Låt svansen driva på. Ta aldrig avstånd från de radikala, utan peka retoriskt på dem som ett symptom på att klimatdiskussionen inte tas och osynliggörs […] Det finns ingen enskild klimatfråga, gör varje fråga till en klimatfråga […] Vi behöver inte visa på alternativ […] Vi behöver bara ständigt visa på problemen och peka ut dem som tjänar på det för att kräva förändring […] Gör varje angrepp mot oss till ett bevis på att vi har rätt. Hävda att vi tystas, ämnet är för känsligt, får inte debatteras

Texten kan läsas på flera olika sätt. Till att börja med är den humoristisk, den ska inte riktigt tas på allvar utan är kanske först och främst ett sätt att kortfattat beskriva SD:s strategi. Men samtidigt manar den till eftertänksamhet. Som den avslutande meningen slår fast:

Tänk om vi hade agerat så, som SD i invandringspolitiken. Så omoraliskt, oansvarigt och lågt. Vulgärt populistiskt. Rena rama pöbelfasonerna. Totalt förkastligt. Förslaget är inte seriöst.

Men.

Tänk. Vi hade kanske vunnit.

Klimatrörelsen” kan dessutom ganska enkelt bytas ut mot ”vänstern”, något som bloggen Krigsmaskinen tagit fasta på i inlägget Taktiska gnistor där ett par spontana reflektioner och preciseringar listas. Krigsmaskinen skriver även att Min största skepsis, som jag blir tvungen att återkomma till, gäller media. I väntan på en vidareutveckling av det resonemanget skulle jag tvärtom hävda att just SD:s mediestrategi är något som vänstern kan och bör, om inte sno rätt av så åtminstone hämta stor inspiration ifrån. Att rasisterna lyckats bygga upp en parallell medieoffentlighet med en rad nyhetsportaler och bloggar som refererar till varandra, sätter sin egna dagordning och konsekvent ställer sig i opposition till medieetablissemanget måste ses som ett genialt drag. Att vägra låta sig dikteras av problemformuleringarna som ges i morgontidningarna eller Studio Ett eller att skita fullkomligt i att prata om ”jobben” är något jag ofta önskat mig av politiker och opinionsbildare på vänsterkanten. Att hela det politiska och mediala etablissemanget ger Avpixlat epitetet ”hatsajt” är något jag är djupt avundsjuk på. För att återgå till Wågs artikel:

Det är genom framväxten av en sådan motoffentlighet som offentligheten tas – inte genom att få in en artikel på DN Debatt

Instämmer till fullo!

Jag kan inte heller låta bli att löpa tankeexperimentet fullt ut. Istället för flashbacktrådar som kartlägger romläger kartläggningar av välfärdskapitalister, istället för brandattentat mot flyktingförläggningar uppeldade banker och inkassoföretag.

Istället för rasism – klasshat.

Annonser

Liberaler luras oftare av politiker (kanske…)

Den 7:e december släppte analysföretaget Ungdomsbarometern i samarbete med den antirasistiska stiftelsen Expo ett pressmeddelande betitlat ”KONSPIRATIONSTEORIER OCH MISSTROENDE FÖR POLITIKER UTBRETT BLAND BÅDE UNGA OCH VUXNA” där det slås fast att en ny undersökning visat att politikerförakt och konspirationsteorier breder ut sig i samhället. Ungdomsbarometerns VD Ulrik Simonsson citeras säga att

”Den här graden av misstroende har vi, vad jag känner till, inte riktigt observerat tidigare under våra 25 år av generations- och trendanalys.”

På samma dags DN debatt publicerades även en artikel signerad ovan nämnde Ulrik Simonsson och Expos VD Daniel Poohl, där vi vidare får veta att

Gruppen SD-sympatisörer menar i högre utsträckning att världen styrs av hemliga sällskap (17 procent bland sympatisörer till Sverigedemokraterna jämfört med 7 procent bland övriga). För unga SD-sympatisörer är motsvarande siffra 16 procent jämfört med 8 bland övriga partisympatisörer.

Kopplingar görs därefter i artikeln mellan ”högerpopulism och konspirationsteorier” vilket leder fram till påståendet att

Alltför många bär på en avancerad och djup misstro gentemot statsmakterna. Vad som borde genomskådas som nonsens sprids dagligen som nyheter i flöden på sociala medier, ibland i kalkylerat syfte att sprida hat, splittring och rädsla […] Källkritik är både svårare och viktigare än någonsin.

Undersökningen blev därefter en mindre nyhet där bland annat Dagens Etc satte rubriken Konspirationsteorier vanligast bland SD-väljare”, medan en ilsken flashbacktråd mest tycktes se det hela som ett bevis för att staten är rädd för kritiskt tänkande. Bloggaren Svensson vänder på vinkeln då han med rubriken ”Svenskar tror inte på konspirationsteorier” skriver ett inlägg där han tvärt emot den oroliga tonen på DN debatt istället tolkar siffran 8 procent som lågt. Vad gäller misstron mot politiker, som däremot är hög – 46 procent av de unga och 54 procent bland de vuxna – konstaterar han att denna misstro är förståelig, om inte rent av välförtjänt.

Men oavsett om vi anser åtta procent vara mycket eller lite, och oavsett om vi tycker politikerna faktiskt förtjänar förakt eller inte, kan vi fråga oss om det finns något fog för resultaten. Och det, visar det sig, är det lite svårt att veta då undersökningen inte finns att få tag på någonstans. På ungdomsbarometerns hemsida finns bara ett mindre utdrag från undersökningen. Detta utdrag är dock intressant i sig, även om det ställer mer frågor än det ger svar (vilket naturligtvis inte behöver vara negativt i sig). Till att börja med anges inga mått på samband eller sannolikhet, och det finns inga siffror för svarsbortfall. Så om undersökningen i vetenskaplig bemärkelse kan ses som tillförlitlig eller ej kan vi bara gissa oss till. Sex påståenden har ställts som respondenterna kunnat svara antingen Instämmer, Tar avstånd eller Ingen åsikt/vet inte på, för de två förstnämnda har man även delvis kunnat instämma eller ta avstånd. Dessa påståenden är:

Politiska partier vågar inte ta upp känsliga frågor

Politikerna kan inte lösa problemen som finns i Sverige

Världen styrs av hemliga sällskap (t.ex. Frimurarorden/Iluminati)

Viktiga händelser sker i världen utan att allmänheten informeras om dem

Politiker i Sverige berättar sällan om de verkliga motiven bakom deras beslut

Statliga myndigheter övervakar alla medborgare i Sverige

En amerikansk konspiration låg bakom 11/9

Irakkriget genomfördes av andra skäl än de som angavs officiellt

Fråga tre och sju är båda extremt osannolika och hör till vad vi i dagligt tal kallar just konspirationsteorier. Den första stöds, som tidigare nämnts av åtta respektive elva procent av de unga/vuxna. Fråga sju har något högre stöd av unga (14%) och något lägre av vuxna (10%). I utdraget finns inga partisympatier redovisade. I DN-artikeln fick vi se siffrorna för det första konspiratoriska påståendet (högre bland SD:s sympatisörer) men inte det andra. Vad gäller övriga frågor är de så vaga att man kan tolka dem lite som man vill. I fallen Politiska partier vågar inte ta upp känsliga frågor och Politikerna kan inte lösa problemen som finns i Sverige är de båda vaga och svåra att belägga empiriskt. Jag skulle nog instämma i båda då politiken står sig ganska slätt mot den ekonomiska realiteten och att partier nog inte ”vågar” – i någon bemärkelse – uppmärksamma detta faktum. En så subjektiv tolkning av påståendena gör i alla fall jag. Vad nu andra tänker kring dessa påståenden kan man bara spekulera i, men frågan är om svarsresultaten överhuvudtaget gör oss klokare? Särskilt då respondenterna i just dessa två även delvis kan instämma eller ta avstånd. För Viktiga händelser sker i världen utan att allmänheten informeras om dem och Politiker i Sverige berättar sällan om de verkliga motiven bakom deras beslut rör det sig återigen om tolkningar. Tycker man exempelvis att handelsavtal är Viktiga händelser bör man instämma. Att politiker inte alltid berättar sanningen bakom sina beslut råder det ingen tvekan om, men om det sker så ofta så att de verkliga motiven kommer fram sällan är ganska svårt att säga. Vad gäller statliga myndigheters övervakning så är det helt klart att dessa i alla fall haft ambitionen att övervaka alla medborgare, det är själva syftet med den så kallade FRA-lagen. FRA-lagen i sig kan nog av många tolkas som att man bör instämma i påståendet, skulle jag tro.

Det sista påståendet är extra intressant. Att Saddam Hussein aldrig hade några massförstörelsevapen vet vi ju. Att Irakkriget föregicks av lögner borde väl idag ses som ganska självklart, även om man hypotetiskt kan tänka sig att krigshetsarna faktiskt var så korkade att de närmast borde betraktas som utvecklingsstörda. På denna fråga är det hela 14 respektive 15 procent som tar avstånd. Det är alltså lika många unga som tror på 9/11 konspirationen som tror att Bushs och Blairs lögner för att starta krig var sanna. Frågan är vilket som är värst. Denna fråga nämns inte i DN-artikeln utan Pool och Simonsson oroar sig istället enbart över resultaten i fråga tre och fem, och skriver:

Vad som borde genomskådas som nonsens sprids dagligen som nyheter i flöden på sociala medier, ibland i kalkylerat syfte att sprida hat, splittring och rädsla.

Konspirationsteorier, får vi veta lite tidigare i artikeln, har legat till grund för terrordåd. Ja, och annat nonsens, tvärtemot grundat på en ickekritisk hållning till politikers intentioner, har lett till krig. Lögnerna som föregick Irakkriget skedde dock inte i flöden på sociala medier utan i den etablerade pressen. I Sverige inte minst i Dagens Nyheter. Och det vore väldigt intressant att ta del av Ungdomsbarometerns resultat för partisympatier i den frågan.

Den samhällsbevarande vänstern

Allt är bra. Peter Wolodarski skriver i DN den femte december att det går bra för Sveriges ekonomi. Det handlar om SCB:s senaste rapport som slår fast att BNP tillväxten är något högre än förväntat det sista kvartalet. Och högre än i till exempel Finland. Jaha. Inget konstigt kan man tycka. En vanlig borgerlig text, vars poäng efter hand tycks vara att berätta om den fantastiska framgångssaga Sverige i ekonomiskt avseende blivit sedan 1993. Han exemplifierar med existensen av företag som Spotify och Klarna.

Att det som är dåligt för oss är bra för överklassen är naturligtvis inga nyheter och att utvecklingen med en havererad välfärd och infrastruktur, privatiseringar och bolagiseringar, ökade inkomstskillnader, större otrygghet på arbetsmarknaden och en permanent massarbetslöshet – några få exempel på utvecklingen i landet sedan 1993 – betraktas som något positivt för högern är därför inget konstigt. Inte heller att parasitära företag som Spotify eller rena ockrare som Klarna framställs som hjältar att känna nationell stolthet inför. Eller att tillväxt mätt i BNP okritiskt framhålls som ett mått på framgång. Det konstiga är att denna samhällssyn allt oftare delas av folk som påstår sig tillhöra vänstern. Peter Wolodarski gillas och delas i mina flöden av folk jag trodde var fullt normala. Varför?
Jo, Peter Wolodarski skriver nämligen sitt borgerliga manifest till bakgrund av vad vi brukar kalla ”flyktingkrisen” och han riktar sin polemiska udd mot Sverigedemokraterna och andra som är kritiska till invandringen. Att hävda att allt är bra, att vi inte är i kris, att det går bra för ekonomin samtidigt som flyktingströmmen till landet tilltar, blir därför en positionering mot de som med ett alarmistiskt tonläge hävdar att vi nu bevittnar nationens undergång. Och positionering mot SD tycks idag vara det enda stora delar av vänstern klarar av.

Vänstertidningen Dagens ETC har även den på sistone predikat lugn och ansträngt sig för att tona ner, eller rent av förneka, att vi skulle befinna oss i en kris, och hypen kring optimistgurun Hans Rosling tycks ständigt nå nya och allt märkligare höjder. Krismedvetande har närmast definitionsmässigt blivit något för högern medan vänstern i allt större utsträckning menar att vi ska sitta lugnt i båten medan de high-fivar första bästa liberal som kommer med positiv statistik över ”tillväxten” eller ”ekonomin”- begrepp som i sig borde granskas kritiskt. Som Rasmus Fleischer för ett tag sedan konstaterade motiverar rent av AFA i sina kommunikéer numer sina aktioner mot sverigedemokrater med att dessa gjort sig skyldiga till att ha målat upp en bild av Sverige som ett land på gränsen till undergång. När självaste Antifascistisk Aktion legitimerar sina dåd med att man vill undvika samhällsoro är det något som inte står rätt till med vänstern i det här landet.

Det är uppenbart att Sverigedemokraternas propagandaarbete har varit en enorm framgång. Inte nog med att inte bara de borgerliga, utan även S, (med stöd av MP!) nu företräder deras politik, deras tankefigurer om ”sjuklövern” och talet om ”Sveriges enda oppositionsparti” har svalts med hull och hår av stora delar av den etablerade vänstern som tycker det är viktigare att markera sin moraliska överlägsenhet genom ställa sig jämte sossar, miljöpartister och borgare och unisont säga ”Fy!”. Om man vidare accepterar den förenklade problemformulering där flyktingkrisen inte kan innebära något negativt (det vore att ge efter för SD) och de facto jobbar aktivt för att översläta och förneka den reella oro som exempelvis risk för lönedumpning innebär – något som näringslivet för övrigt helt öppet säger sig vilja utnyttja flyktingkrisen till att genomföra – bäddar man för ett scenario där alternativen enbart kommer stå mellan höger eller extremhöger.

Den som till äventyrs känner sig orolig eller förbannad, som upplever samhällsutsikterna som negativa eller som söker efter radikala förändringar kommer inte ha mycket att hitta hos en ”vänster” som mest framstår som konservativ.