Om människovärdet och annat trams

Igår upptäckte jag till min stora fasa att Claes Borgström numera är ”ny återkommande ledarskribent i Dagens ETC” samtidigt som Kajsa Ekis Ekman tycks ha försvunnit från redaktionen. Ett gigantiskt nedköp om ni frågar mig. Kajsa Ekis Ekman är nog vid sidan av Roland Paulsen min absoluta favoritåsiktsperson i det här lilla landet, låt vara att konkurrensen inte direkt är mördande. Men nu var det inte gammelmedias urartning, kris och förfall jag ville prata om, och egentligen inte så mycket om själva artikeln, utan just ämnet för Borgströms ledare, nämligen ”medmänskliga värden och rättigheter”.

Jag blir alltid något förundrad då någon bemödar sig påpeka att denne anser att ”alla människor är lika mycket värda” eller betonar vikten av att ”stå upp för mänskliga rättigheter” och liknande. Vad betyder det ens? ”Allas lika värde” och ”mänskliga rättigheter” är likt ”demokrati” idag mest innehållslösa floskler vi matats med så länge och tar för så självklart att vi rituellt upprepar dem som eviga sanningar utan att för ett ögonblick reflektera över vad de innebär. Vad består mitt värde av? Hur högt är det? Vad innebär det mer konkret att jag och, låt oss säga, Clas Borgström, Antonia Ax:son Jonsson och Abu Bakr al-Baghdadi är lika mycket värda? Jag skulle kunna argumentera för att jag inte är lika mycket värd som Antonia Ax:son Johnson då hon har betydligt mer cash än jag. Nej, svarar då människovärdesförespråkarna, alla människor är lika mycket värda oavsett hur mycket pengar man tjänar. Vad ska jag nu göra med den informationen? Vad ska jag med denna förmenta jämlikhet till då den grundar sig på ett osynligt och i alla praktiska avseenden ganska värdelöst värde? Ska jag glädjas åt att de rika och mäktiga i alla fall inte är mer värda? Blir de rika och mäktiga kanske mer ödmjuka då de inte är mer värda än någon annan? Kanske fungerar människovärdet i själva verket som en konstant jantelag vilket håller Ax:son Johnson och andra på plats och förhindrar samhället från att bli allt för jävligt. Å andra sidan kanske idén om alla människors lika värde fungerar som ett opium för folket vilket får oss att tigande acceptera klasskillnader och orättvisor…

Så där brukar jag hålla på. Bakom de till synes innehållslösa flosklerna finns alltså en hel del frågor. Människovärdet kan sägas vara grunden till ett annat märkligt koncept, nämligen de mänskliga rättigheterna. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inleds (vilket Borgström också citerar) med formuleringen ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Så fint. Till skillnad från det mystiska människovärdet är de mänskliga rättigheterna något mer konkret. De är en samling politiska krav, tydligt nedtecknade i punktform i FN-stadgan. Trots att de uppenbart är skapade genom beslut av politiska församlingar anses vi alla vara födda fria och lika i värde och rättigheter. Oavsett om vi lever i en diktatur som saknar samtliga punkter på listan så har vi likt förbannat, på något sätt, dessa rättigheter med oss.

De mänskliga rättigheternas historia är intressant. De är ett ganska nytt fenomen, närmare bestämt från den franska revolutionen. Nationalförsamlingens deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som klubbades den 27:e augusti 1789 var tydligt inspirerad av de olika dokument som det nybildade USA just klubbat igenom, liksom av diverse upplysningsfilosofer. Inte minst Rousseaus formulering om att ”människan är född fri men överallt är hon i bojor” är en tydlig likhet med konceptet att vissa rättigheter är något osynligt magiskt väsen vi ständigt bär med oss. Att man på 1700-talet fortfarande behövde behålla mystiska krafter (men även – det ska vi inte glömma bort – giljotinen, som är jämngammal med de mänskliga rättigheterna och, så att säga, dess materiella garant) för att motivera sin progressiva politik är kanske inte så konstigt, men frågan är om vi behöver det idag? Med tanke på att de mänskliga rättigheterna flera gånger skrivits om, för att inte tala om hur skiftande de tolkas (tänk på det smått bisarra FN:s råd för mänskliga rättigheter, en diktaturklubb som mest ägnar sig åt att bryta mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna) blir den medfödda friheten något svajig.

Man kan såklart hävda att hela konceptet är trams och rent deskriptivt konstatera att människan inte alls är vare sig fri eller för det mesta innehar särskilt många rättigheter. Ärkereaktionären Joseph De Maistre sa i början av 1800-talet, apropå Rousseaus berömda formulering, att man lika gärna kunde hävda att ”fåren är födda köttätare men överallt ser man dem äta gräs”. I modern tid har delar av högern i vårt land till exempel Johan Norberg och Svenskt Näringsliv – velat avskaffa delar av de mänskliga rättigheterna, och den konservative filosofen John Kekes vill rent av villkora själva människovärdet. Det är vår ”moral merit” som bör avgöra vårt värde, mördare och förbrytare är helt enkelt mindre värda än vi andra, menar han. I praktiska avseenden har dessa högerpersoner så klart rätt. Vi har ju faktiskt inte rätt till vare sig bostad, jobb eller vila och fritid – för att nämna några av de mänskliga rättigheter Norberg och Svenskt Näringsliv vill avskaffa – och vi anser ju redan alla att mördare är förkastliga och har inga problem med att via fängelsestraff de facto begränsa deras rättigheter och möjligheter, så varför inte helt enkelt anpassa rättigheterna och värdet till den bistra verkligheten?

Den vänstersinnade ser problemet här. Högern vill inskränka rättigheterna till att enbart legitimera nuvarande världsordning. Vänstern kan tvärtom se rättigheterna som löften vilka ännu inte är infriade. De måste rent av infrias, då de faktisk är medfödda!

Men är dessa kvasireligiösa, ockulta eller som det heter på filosofispråk, metafysiska, koncept något att bevara överhuvudtaget? Jag tänker på uppsalafilosofen Axel Hägerström, på sin tid i början av 1900-talet beryktad för sin ateism och (i en konservativ miljö som Uppsala Universitet betraktad som extrema) radikalism. Hägerström såg det som sin livsuppgift att rensa ut de metafysiska rester som ännu fanns kvar i filosofin, rättsväsendet och tänkandet överlag. Idén om människovärdet härledde han från Atens antika demokrati. Den tidigare styrande aristokratin hade motiverat sitt maktinnehav med att de var släkt ned gudarna. När demokratin etablerades slogs det helt enkelt fast att alla medborgare nu var gudarnas avkommor. Ett typexempel på hur rättsidéer blott är avspeglingar av faktiska maktförhållanden. Via kristendomen fördes människovärdet vidare fram till en viss sekularisering med 1600-talets naturrätt, för att till slut motivera de mänskliga rättigheterna i revolutionens Frankrike i slutet av 1700-talet. Inom dagens (dvs., tidig 1900-tals-) liberalism, menar Hägerström, finns denna metafysiska rest kvar just i ”den s.k. eviga rättfärdigheten i jämlikheten och friheten, som liberalismen på sitt sätt gör till mål.” Dock motiverar liberaler i regel dessa rättigheter med att de leder till nytta för samhället, inte att de är mål i sig. Men i takt med att de sociologiska, ekonomiska och socialpsykologiska vetenskaperna växt fram, vilka alla pekar på hur sammanbunden individen är i ett komplext samspel med sin omgivning, blir tanken på inneboende oförytterliga rättigheter för individen allt mer aparta. ”vad mening skall det då ligga i att han just såsom individ gent emot vem som helst annan och gent emot samhället självt i sin otänkbara isolering har absoluta rättigheter?” frågar han sig.

Man kan ana en tydlig utvecklingslinje i Hägerströms tankar. Från religion och vidskepelse via naturrätt och annan metafysik bör en rationell framtid utveckla sig. Och i en sådan behöver vi inte längre idéer om absoluta rättigheter. På marxistiskt manér slår Hägerström fast att rättighetsidéer härstammar från egenintressen, och att det vore bättre att erkänna detta och målmedvetet kämpa för sina intressen än att hävda universella rättigheter. Om intressestrider, exempelvis klasskamp, blir till idéstrider får dessa karaktären av religionskrig och blir våldsamma och oförsonliga. Erkännandet av avsaknaden av en högre rätt, vare sig det rör sig om gud, naturen, de mänskliga rättigheterna eller Marx mervärdesteori, öppnar istället för dialog, förståelse och tolerans, menar han vidare.

Så här ungefär hundra år senare kan vi konstatera att den metafysiska resten ur liberalismen inte riktigt försvann. Snarare blev hela världen liberal. Och Claes Borgströms floskler platsar som ledare i landets stora vänstertidning.

Annonser

Teknikfientlig höger II – En historisk tillbakablick

Det förra inlägget handlade om att det ekonomiska systemet kanske inte är så värst rationellt och teknikvänligt som det verkar. Nu tänkte jag göra en snabb historisk tillbakablick. Vi börjar med det här citatet:

Anton Müller från Danzig skall för ungefär 50 år sen ha sett en mycket konstig maskin i Danzig, som förfärdigade 4-6 vävar på en gång; då stadens rådmän emellertid fruktade att uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, så hade man undertryckt uppfinningen och i hemlighet låtit sticka ner eller dränka uppfinnaren – Abbé Lancellotti 1629

I slutet av 1500-talet styrdes Europa fortfarande i regel av enväldiga kungar och en jordägande adel vilka inte hade några incitament till tekniskt avancemang. Själva idén om att samhället överhuvudtaget kunde utvecklas, att det kunde bli mer komplext, fanns knappt ens i tankevärlden. De styrande i Danzig såg istället något som vi idag sällan tänker på i samband med nya tekniska innovationer – att införandet av ny teknik alltid även innebär förändrade social relationer. För en konservativ maktelit innebar det enbart något negativt, uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, och, får man förmoda, dessa tiggare skulle kunna ställa till problem för den styrande eliten.

Det inledande citatet (jag hittade det i en fotnot till Kapitalet) är en (andrahands-) ögonvittnesskildring över hur en gammal maktelit försöker motverka ett nytt produktionssätt. Som vi vet gick det inte alls, och så småningom skulle fabriksägaren i stället för den jordägande adeln stå på samhällets topp, och teknisk utveckling skulle bli en samhällelig dygd. Just detta är unikt för kapitalismen, som Marx skriver i ett annat verk:

Bourgeoisin kan icke existera, utan att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, d.v.s. produktionsförhållandena, således samtliga samhällsförhållanden.

Men vägen dit var lång. Rena förbud och rent av mord av uppfinnaren, som i det inledande exemplet, byttes snart ut mot tillåtelse fast med starka begränsningar. Förbud, legalisering och reglering av maskiner varvades fram och tillbaks över hela Europa i samklang med hur framgångsrika alla de otaliga arbetarupplopp där man brände ner vävmaskiner, fårklippningsmaskiner, mekaniska sågverk osv. var. 200 år efter den okände uppfinnaren i Danzigs grymma öde nåddes så kulmen med ludditupproret i Storbritannien. Och nu fanns ingen välvillig elit som oroade sig över att arbetare riskerade bli till tiggare kvar vid makten, och upproret slogs ner brutalt. Kapitalismen hade segrat.

Historien upprepar sig aldrig. Vi kan inte se historien som en matematisk formel för att utläsa framtiden, vilket marxister brukar göra med schemat feodalism → kapitalism → kommunism som historiens oundvikliga gång. Det styltiga tänkandet i historiska epoker är alla efterhandskonstruktioner. Ingen firade övergången från medeltiden till renässansen eller från stenåldern till bronsåldern. Det är indelningar som görs först när vi sitter med facit, när vi har en benägenhet att förklara varför vi är där vi är idag. Jag vet. Men ändå. Jag kan inte låta bli att tänka att vår epok – kalla den vad du vill – närmar sig sitt slut, och jag ser (över-) tydliga historiska paralleller. ”Bourgeosin” revolutionerar inte alls längre produktionsmedlen. Dagens elit förbjuder om de kan, begränsar om de måste. Föregående inlägg gav en rad exempel på det och det finns åtskilliga fler. Jag tänker på turerna kring Napster (man fruktade att uppfinningen skulle göra musiker arbetslösa, så man förbjöd det) och jag ser den stackars uppfinnaren i Danzig framför mig. Han må ha blivit nedstucken, eller om han nu blev dränkt, men tekniken försvann inte. Den fortskred. Och den revolutionerade världen.

Teknikfientlig höger

I senaste numret av ETC:s helgmagasin nämner Annie Hellquist ett ”ludditpris” som varje år delas ut av en amerikansk teknikstiftelse. Ludditerna, den militanta arbetarrörelse som i början av 1800-talets Storbritannien saboterade vävstolar och andra maskiner för att motverka den arbetslöshet och fattigdom som följde i dess spår, tycks vara en given referens i den engelskspråkiga världen. ”Luddit” är idag ett negativt laddat ord som beskriver en världsfrånvänd bakåtsträvare som försöker förhindra teknikutvecklingen, vilket naturligtvis är hopplöst då teknisk utveckling tycks oss vara historiens givna färdriktning. Bland de nominerade till årets ludditpris, får vi veta i samma ETC-krönika, är bland annat de som gör motstånd mot den omdebatterade taxitjänsten Uber.

Det är ett narrativ som känns igen. På ena sidan innovativa entreprenörer, på andra sidan bakåtsträvande fackföreningar, reglerande byråkrater och klåfingriga politiker. En framåtskridande höger mot en bakåtsträvande vänster. Att kapitalismen gynnar teknikutvecklingen ifrågasätts idag av få, men är det verkligen så enkelt?

Den snabba tekniska utvecklingen under de senaste dryga 200 åren är i en historisk jämförelse naturligtvis makalös. Men kapitalismen är inte det vackra harmoniska system som dess förespråkare hävdar utan snarare ett virrvarr av kaotiska inre motsättningar, och en sådan motsättning finns mellan vinstintresset och den tekniska utvecklingen. Konkurrens skapar incitament för teknisk innovation, brukar det heta. Det ligger mycket i det, så klart, men vinstintresset kan ibland tvärtom utgöra en bromskloss. För vad motverkar incitament till teknisk utveckling? Svar: låga löner. Om det vore billigare att anställa en arsenal med dikesgrävare som med spadar utför det arbete som en grävmaskin gör så skulle kapitalisten givetvis föredra det. Och, följaktligen, skulle arbetare inte varit någorlunda lyckosamma i sin kamp för högre löner skulle grävmaskiner aldrig uppfunnits från första början. Att arbetarnas kamper till stor del är vad som ligger bakom kapitalismens utveckling, inte bara de driftiga entreprenörerna, är något som autonoma marxister ofta påpekat, och vi kan också nämna den keynesianska efterkrigspolitiken som med sin efterfrågestimulations- och krisinterventionspolitik just syftat till att förhindra kapitalismens latenta teknikfientlighet.

Sveriges så omhuldande folkhemsepok utgör ett typexempel. Med en unikt hög grad av organiserade arbetare, kombinerat med en unikt toppstyrd fackföreningsrörelse – i sin tur närmast sammansmält med det statsbärande partiet – kunde Sveriges socialdemokrati utföra stordåd. Den solidariska lönepolitiken förhindrade små företag att konkurrera med lägre löner, vilket med fackens höga löneanspråk ledde till konkurser och sammanslagningar. De som klarade sig var de som hade råd att investera i den senaste spetstekniken, vilket ledde till att arbetare byttes ut mot maskiner i snabb takt. Den arbetslöse fick av staten (som mer och mer de facto tog över fackföreningarnas A-kassor) ekonomisk trygghet och behövde sällan vara arbetslös särskilt länge då den höga tillväxten i kombination med den ständiga utökningen av välfärdsstaten skapade nya jobb. Staten servade dessutom storföretagen med utbildningsplatser och infrastruktur. Storindustrin, liksom den vanlige arbetaren, gynnades båda av denna teknik- och tillväxtökning. Staten – men även facket – och kapitalet, satt så att säga i samma båt under rekordåren.

De senaste decennierna har det istället skett en rent teknikfientlig attack från höger, då begränsning av teknik krävs för att generera vinster. Till att börja med har industrins uttåg till låglöneländer i sig inneburit en ren produktivitetsförlust, vilken broms detta sedan haft på teknikutvecklingen kan man bara spekulera i. Men på senare tid tycks delar av den tekniska utvecklingen i sig börjat skapa problem för företagens vinster, och på sikt kanske även för kapitalismen som system. Det är ungefär det Paul Mason hävdar i Postcapitalism. Politiken går nu ofta i en riktning mot att begränsa och förbjuda teknik då den motverkar vinstintresset. Om någon förtjänar ett ludditpris idag så är det de lobbyister som framgångsrikt lyckats förbjuda fildelning och sett till att statens våldsapparat går upphovsrättsmonopolens ärenden. För att inte tala om fenomenet som populärt kallas terminator seeds, dvs genmodifierade grödor som är sterila i syfte att förhindra bonden från att spara utsädet (själv väntar jag på open source-genteknikens genombrott!). Själva patentsystemet tycks i sig förövrigt teknikhämmande, tänk på alla kontroverser där Apple och Samsung stämt varandra om olika mjukvarupatent, de lägger alltså stora resurser på att försöka få statligt garanterade monopol istället för att konkurrera med lägre pris eller bättre prylar. Lägg till detta slippavgifter och planerad kassering och ett allt annat än teknikvänligt samhällssystem framstår.

I David Graebers bok The utopia of rules behandlas detta ämne i essän On flying cars and the declining rate of profit. Till skillnad från Paul Mason är Graeber måttligt imponerad av informationstekniken som, menar han, är en avspegling av att finanskapitalet blivit tongivande inom ekonomin sedan 1970-talet. Graeber tycker sig se ett skifte från visioner om ”poetisk” teknik till förmån för en ”byråkratisk” dito. En tidsresenär från 50-talet skulle troligen bli djupt besviken vid ett besök av vår värld idag, då det saknas både flygande bilar och marskolonier, menar han. Bilarna kör inte ens snabbare än de gjorde på 70-talet och kommersiella flygplan går rent av långsammare efter att Concorde kursade här om året.

Det tycks vara närmast bortglömt idag, men ett av de klassiska argumenten för socialismen var en gång i tiden, vid sidan av rättviseaspekten, att kapitalismen är ineffektiv. För mig tycks det att exemplen på detta hopar sig mer och mer. Kanske dags att byta historisk epok snart?

Recension: Postcapitalism – Paul Mason

Vår uppfattning av begreppet kapitalism är sällan tydligt definierat men samtidigt så vittomfattande att det tycks utgöra hela vår livsvärld. Är det ett ekonomiskt system, en uppsättning värderingar eller kanske en historisk epok? Hur ser ens en värld utan kapitalism ut? För den borgerlige är en framtid utan kapitalism definitionsmässigt en dystopi – en återgång till någon förindustriell era, ett apokalypsscenario eller ett totalitärt samhälle. För vänstern är livet bortom kapitalismen mer levande i tankevärlden men följer istället efter ett förutbestämt schema. En revolution där folket tar makten genom att störta regeringen och tar över arbetsplatserna – möjligen med våld, möjligen föregången av en djup kris – är något man ser för sitt inre. Eller kanske föreställer man sig en bortreformerad kapitalism i en ljusare värld någonstans långt in i framtiden. Kapitalismens avskaffande är för vänstern liktydigt med socialismens införande. Men om man ser kapitalismen som en historisk epok borde den rimligtvis ha ett slut, och detta slut, menar den brittiske journalisten och författaren Paul Mason i sin senaste bok Postcapitalism, är tydligt observerbart redan idag. Istället för att vänta förgäves efter att medvetna arbetare ska starta en världsrevolution eller efter någon tydlig kollaps menar Mason att kapitalismens övergång till nästa stadium sker gradvis och långsamt. Vi bör titta på feodalismens övergång till kapitalismen snarare än ryska revolutionen eller Sovjetunionens fall som historisk parallell.

Bokens tema har vi egentligen hört om många gånger förr. Om kraften i informationstekniken och de förändringar det innebär för vårt samhälle. Så långt inget konstigt. Det går bra att hävda att industrisamhället håller på att bytas ut – om det inte rent av redan är utbytt – mot ett informationssamhälle, man kan tala om ”den nya ekonomin”, man kan, som MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee gjorde här om året, hävda att datautvecklingen kommer innebära en större samhällsomvandling än ångmaskinen och den industriella revolutionen gjorde. Just revolution är ett ord så frekvent använt i dessa sammanhang att det sedan länge tappat all betydelse. Det är väl nu mer snarare regel än undantag att revolutionen kommer på tal då något multinationellt företag berikar oss med någon ny pryl eller molntjänst. Men hävdar man att kapitalismen håller på att gå under möts man istället av förvåning eller möjligen förvirring. Och det är alltså just detta Paul Mason hävdar och försöker reda ut varför. Grunden för Masons tes är att informationsteknologin på sikt är oförenlig med en kapitalistisk ekonomi. Information förstör nämligen kapitalismens själva fundament då den tenderar att sänka kostnaderna till noll, bryter ner marknader, undergräver privat ägande och raserar hierarkier.

Mason tar avstamp i den ryske ekonomen Nikolai Kondratieffs teori om kapitalismens långa vågor, vilken lite kortfattat går ut på att ekonomin går i cirka 50 år långa cykler, där första halvan utgör uppgångsfasen då stora investeringar sker och ny teknik kommer ut på marknaden, medan den efterföljande nedgångsfasen innebär mer instabilitet och fler kriser vilket för det mesta slutar i en depression. Den senaste cykeln tog fart efter andra världskriget, peakade och följdes av en nedgång efter 1973 års oljekris. Så långt helt i linje med Kondratieffs teorier, men sen bryts mönstret då vågen tycks ha förlängts till följd av socialistländernas integrering i världsekonomin samt av centralbankernas expansiva penningpolitik, vilket resulterat i att vågens slut kom först med 2008 års finanskrasch istället för kring millennieskiftet. Men tiden vi befinner oss i efter 2008 års händelser är något historiskt ännu större än bara ännu en 50-årig kondratieffvåg som är på väg att ta fart. De senaste årens misslyckade krishantering med allt mer desperata åtgärder som minusräntor och kvalitativa lättnader, är liksom den revolutions- och upprorsvåg vi samtidigt sett, i själva verket förspelet till kapitalismens slut, menar Mason.

Hur hänger då allt detta ihop med informationstekniken? Jo, information har nämligen en för den kapitalistiska ekonomin förödande egenskap. Den är gratis. Eller, mer korrekt, den saknar värde. För många kan detta te sig förvirrande då man inom den ekonomiska vetenskapens mittfåra sedan länge plockat bort arbetsvärdeteorin ur modellerna. Arbetsvärdeteorin, att materiellt värde kan härledas ur det mänskliga arbete som nedlagts i produktionen, var en allmänt spridd uppfattning i ekonomiskt tankegods fram till 1900-talet, men har inom nationalekonomin därefter istället bytts ut mot ett krasst likställande av begreppen pris och värde. Det pris någon är beredd att betala för en vara på en marknad utgör varans värde, punkt slut. Arbetsvärdeteorin – som idag i stort sätt enbart lever kvar bland marxistiska ekonomer – menar Mason är den pusselbit som behövs för att reda ut hur en informationsekonomi egentligen fungerar. Då en datafil i allt väsentligt enbart är information gör det varken från eller till hur många gånger den kopieras, då varje kopia, efter att vi räknat bort den lilla mängd energi som krävs vid kopieringen, är gratis. På ekonomispråk heter det att marginalkostnaden är noll. Och noll är ingen bra siffra för den som vill göra profiter. Men samtidigt har informationssamhället redan visat oss att det går bra att producera nyttiga ting utan vinstintressen eller andra ekonomiska incitament. De som använder sig av till exempel operativsystemet Linux, webbläsaren Firefox, mediaspelaren VLC Player eller ordbehandlaren Writer bevisar detta. Programmen är alla så kallade open source, vilket betyder att de är fria för var och en att gratis ladda ner och sprida. För den programmeringskunnige är det fritt att utveckla sin egen variant eller att i fritt samarbete med de andra programmerarna – utspridda som de är över hela världen – förbättra det aktuella programmet. Att allt detta är samhällsnyttigt borde vara uppenbart, men samtidigt är denna nytta svår att mäta i pengar. Dessa innovationer bidrar inte mycket till tillväxten och de skapar inte särskilt många nya jobb eller några stora skatteintäkter. I själva verket kan de tvärt om dränera andra ekonomiska intressen. En utveckling av open source-konceptet är det digitala uppslagsverket Wikipedia som drivs närmast helt ideellt och vars små kostnader täcks upp av frivilliga donationer. Wikipedia, som fullkomligt har konkurrerat ut alla rivaler som bygger på en traditionell företagsmodell, ser med sina ickekommersiella principer till att reklamindustrin går miste om cirka tre miljarder dollar årligen i uteblivna intäkter. Mer uppenbart syns konflikten i en annan del av informationssamhället, nämligen i fildelningsnätverken. Att vi idag nästan omedelbart kan få tillgång till all världens film, tv-serier och musik utan att behöva köpa en fysisk produkt som producerats i en fabrik och transporterats till en butik där den förmedlats över disk, innebär naturligtvis en enorm produktivitetsökning. Men för film- och musikindustrin innebär det en katastrof då det blir svårare att göra vinster, vilket är den kapitalistiska ekonomins drivkraft. Vad vi ser är något kvalitativt nytt. En konflikt mellan produktivitetsökningar och företagsvinster, en samhällsnytta som står i motsatsförhållande till ekonomisk nytta.

Samhällets hantering av de extremt låga marginalkostnaderna har till stor del gått ut på att skapa monopol och begränsa informationsspridandet genom patent och upphovsrättslagstiftningen. Utvecklingen har även gjort ekonomernas teorier daterade. När varan är information innebär det att utbudet är obegränsat, vilket sätter den klassiska modellen om förhållandet mellan tillgång och efterfrågan ur spel. Att en Mp3-fil på iTunes kostar 99 pence, som Mason tar som exempel, beror enbart på Apples av staten utfärdade privilegium att kunna kräva 99 pence, inte på några egentliga marknadsmekanismer.

Nedladdning av upphovsrättsskyddat material, open source och Wikipedia är ändå bara början. Datafiler föregår idag, och spelar en allt större roll i, även fysisk varuproduktion. De allt mer avancerade programmen och algoritmerna är att betrakta som gratis evighetsmaskiner och vi går mot noll i marginalkostnader även vad gäller konsumtionsvaror i takt med att fabrikerna robotiseras och mänsklig arbetskraft försvinner.

Detta är egentligen inga särskilt nya fakta och Mason liknar ibland i sin fascination över teknikutvecklingen tänkare som Chris Anderson, de ovan nämnda Brynjolfsson och McAfee eller flera andra som populariserat informationsteknikens framtidspotential på senare år. Men då Mason till skillnad från dessa – vilka mest tycks se framtiden som ett nu med fler prylar – kompletterar analysen med en rejäl dos marxistiskt tankegods blir slutsatsen radikalt annorlunda. Brynjolfsson och McAfee efterfrågar till exempel i sin bok Den andra maskinåldern nya mätmetoder för att ta reda på det egentliga värdet av att musiklyssnandet och youtubetittandet blivit gratis, då de tar för givet att detta måste ge positiva ekonomiska effekter. Men med arbetsvärdeteorin som komponent i analysen kan man istället konstatera att utvecklingen mot gratis omöjliggör för kapitalet att utvinna mervärde, vilket är förödande för ekonomi och tillväxt. Att tillväxten i västvärlden kommer stagnera är också något som flera ekonomer – utan hjälp av arbetsvärdeteorin – förutspått, bland annat i OECD:s rapport Policy callenges for the next 50 years från 2014. Sådana utsagor brukar betraktas som ”pessimistiska” vilka ställs mot ”optimisterna” där Anderson, Brynjolfsson, McAfee och alla de andra som tror på fler arbetstillfällen och mer tillväxt i de framtida maskinernas spår, ingår. Denna föreställning vänds upp och ned av Mason som istället betraktar vår tid som en epok som närmar sig sitt slut. Slutet på tillväxten, det vill säga på kapitalismen, innebär inte slutet på historien. Vi går mot något nytt även om det är oklart vad detta egentligen innebär.

Masons utmanande tankar mot den gängse bilden av ekonomin är fascinerande. De långa perspektiven med 50-åriga vågor sätter även saker i ett historiskt sammanhang, och en komplex bild där även finanssektorn och den ökade skuldsättningen tas med i ekvationen gör Postcapitalism intressant, relevant och tankeväckande.

Att Mason står till vänster är tydligt, och han pekar också på att framtiden – liksom historien – kommer utgöras av intressekonflikter. Men han skiljer sig markant mot den gängse vänstern i och med att han menar att det inte är arbetarklassen som är den viktiga drivkraften för att komma bortom kapitalismen. Idag står huvudmotsättningen mellan hierarkier och nätverk, och den moderna motsvarigheten till det revolutionära subjekt som arbetarklassen enligt Karl Marx utgjorde, är enligt Mason istället ”den nätverkande individen”. Om kapitalismen har en början och ett slut så måste den organiserade arbetarrörelsen ha det samma, hävdar han.

För att undvika en framtid med en stagnerande, skuldtyngd kapitalism upprätthållen av statliga bankräddningar och nyskapade pengar – och, framförallt, för att undvika en klimatkatastrof – förordar Mason till att börja med vad som brukar kallas en ”ny grön New deal”. Ett undertryckande av finanssektorn med skuldavskrivningar och socialiseringar, samt stora investeringar i förnybar energi. Därefter bör samhället styra in på vägen bortom kapitalismen genom att bland annat minska arbetstiden, införa medborgarlön, undertrycka monopol och premiera robotisering och open source-lösningar. Ett intressant konkret förslag är att kräva att alla resultat av offentligt finansierad forskning ska vara fria från patent.

Bokens tycks främst rikta sig mot vänstern för att förmå dem att uppdatera sin analys, vilket på sätt och vis är lite synd. En del av de konkreta förslagen har nämligen, liksom delar av analysen, flera gemensamma nämnare med rörelser på den andra sidan av det politiska spektrat. Att kapitalismen aldrig ges någon tydlig definition är en svaghet som kan leda till viss förvirring. En värld där staten ständigt räddar bankerna, centralbankerna trycker nya pengar och där ständigt utvidgad patent- och upphovsrättslagstiftning tillkommer för att begränsa informationsspridningen, är för många nämligen inte alls liktydigt med kapitalism. Bland mer libertarianskt färgade individer och rörelser – svenska Piratpartiet är ett bra exempel – talar man ofta om open source och informationsfrihet i termer av fria marknader och ibland ser man rent av kapitalism som ett ouppnått ideal som först informationssamhället kan komma att infria. Denna kapitalism liknar i mångt och mycket Masons postkapitalism. Samtidigt har krispolitiken i Europa sedan 2008 hanterats närmast identiskt av såväl socialdemokrater som konservativa eller kristdemokratiska partier, vilket gjort det svårt att urskilja några tydliga ideologiska skillnader i politikens mitten. Om kapitalismen och arbetarrörelsen båda är historiska fenomen som har ett slut så borde detta även gälla höger-vänsterskalan. En diskussion om detta, och om eventuella nya allianser och konstellationer mellan ”den nätverkande individen”, en uppdaterad vänster och denna, vi kan kalla dem frihetlig höger, är något jag skulle vilja se mer diskussioner kring.