Bokinledning

Har idag lagt upp inledningen till min kommande bok Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki på nån sajt som heter Kapitel 1. Vet inte riktigt varför, men ville väl bara göra något utanför ramen för den här bloggen, antar jag. Det är även så jag tänker kring min ”bok”, att det ska bli något, oklart vad, annat än det här formatet. Jag vet inte riktigt heller hur Kapitel 1 funkar, men hafsade i alla fall ihop ett konto där jag i en ”baksidestext” till min ”bok” kallar mig själv för en ”bloggsensation”…

Om ni vill läsa inledningen till mitt verk så får ni hur som helst klicka här.

Utopier #6: Francis Bacon och den borgerliga teknikoptimismen

Jag har nämnt den ett par gånger redan, Francis Bacons Det nya Atlantis från 1627. Bacon var på sin tid en väldigt framsynt man. Där Thomas More och andra av renässansens banbrytare vågat kritisera skolastiken, den filosofi som var förhärskande på universiteten under medeltiden, och ville återgå till de antika källorna, så tog Francis Bacon ännu ett steg. Han ville gå framåt. Det kan verka banalt idag, men före 1600-talet var det ytterst ovanligt att någon tänkte i sådana banor. Renässansen ville återupptäcka antiken, och man kunde drömma om tidigare guldåldrar, men tanken på att samhället skulle kunna överskrida det gamla och nå nya höjder var något nytt. Bacon ansågs till exempel radikal då han avfärdade Aristoteles som förlegad, trots att Aristoteles då hade 2 000 år på nacken. I hans verk Det nya Atlantis, vilket egentligen bara var ett utkast som gavs ut postumt 1627, kommer hans idéer fram i fiktionens form. Närmare bestämt i den utopiska romanens form.

Till ytan liknar det väldigt mycket Utopia som kom drygt hundra år tidigare. Det rör sig om en avlägsen ö – denna gång ännu längre bort, i Stilla havet – vid namn Bensalem. På Bensalem finns djurparker och fiskdammar där storskaliga djurförsök görs, dammar ”ur vilka några filtrerar fram sötvatten ur saltvatten och åter andra som på konstgjord väg omvandlar sötvatten till saltvatten” och gigantiska trädgårdar där de förmår ”träd och buskar att växa upp före eller efter sina normala tider och får dem att komma upp och bära frukt hastigare än de brukar enligt sina naturenliga tidslopp”. En massa häftiga prylar som med lite fantasi kan likna ljudinspelningsutrustning, telefoner och biografer finns också, liksom hörapparater och u-båtar. En massa maskiner som utnyttjar jordens krafter på fantastiska sätt finns där, instrument som kan skåda långt bort och långt inuti tingen likaså. Bacon lyckades alltså gissa ganska bra om vad som senare skulle bli verklighet. All forskning och teknikutveckling på Bensalem sker genom en slags vetenskapsakademi som kallas Salomons hus där kunskapen sedan sprids till både staten och allmänheten.

Befolkningen på Bensalem är dygdiga och lyckliga och de värderar kunskap som värdefullare än guld. Det är en av poängerna i boken, att tekniskt framåtskridande även leder till moraliskt dito. På detta sätt var Bacon för sin tid radikal, eftersom ännu själva tanken på föränderliga samhällen kunde vara utmanande. Boken skrevs ju ändå under en tid då ett begrepp som utveckling knappt fanns i folks medvetande och då den styrande eliten kunde förbjuda maskiner med motiveringen att de gjorde arbetare arbetslösa.

Bacons synsätt om framåtskridandet blev som vi vet snart förhärskande, och han gissade som sagt rätt på ganska mycket. Men det kan vara värt att titta lite närmare på Bacons förutsägelser med dagens teknikfantaster i bakhuvudet, ni vet, de där som tycker sig vara framsynta när de spår att vi snart kommer få mer häftiga prylar och att robotar kommer ta våra jobb. Teknikutveckling innebär nämligen också alltid social och kulturell utveckling, och hur den utvecklingen blir, det är det svårare att gissa än vilka nya prylar vi kommer få.

För hur ser den politiska organiseringen ut på Bensalem ut? Här är Bacon ganska fåordig. Det verkar vara en monarki, befolkningen är märkligt nog kristen och det slängs rent av in lite antisemitism i berättelsen. Naturligtvis är bara män verksamma inom Salomons hus. Allt radikalt tänkande hos More är som bortblåst, det är den tekniska utvecklingen i sig är det ”utopiska” i själva berättelsen. Och då denna tekniska utveckling inte står i något motsatsförhållande till den rådande ordningen så känns resonemanget igen. Att ny teknik ska fixa allt inom ramen för det nuvarande systemet. Francis Bacon framstår som den förste borgerlige teknikoptimisten.

Den politiska och sociala ordningen på Bensalem skiljer sig alltså inte särskilt radikalt från Bacons samtida omgivning. Högteknologi var på Bacons tid ännu teknik som utgick från kvarnen, dit bönderna gick för att mala mjöl, och att kvarnen så småningom skulle bli en fabrik och bönderna förvandlas till dess lönearbetare, det kunde inte Francis Bacon förutspå. Att gå till fabriken för att jobba vid någon annans maskin i utbyte mot lön är en fundamentalt annorlunda social så väl som ekonomisk relation än att få sin råg mald till mjöl mot en mindre avgift. Bacon kunde förutse en massa nya prylar men inte hur dessa prylar skulle förändra samhället. Fabriker, lönearbetet som norm, lägg till det begrepp som patent eller immateriell egendom. Eller den politiska revolution som blev det nya systemets överbyggnad och sopade bort de enväldiga monarkierna och hela den gamla ordningen. Bacon kunde helt enkelt inte föreställa sig kapitalismen, precis som dagens borgerliga teknikoptimister inte kan föreställa sig något bortom kapitalismen.

Vi minns bemanningsgate

Bemanningsföretag legaliserades 1990 av socialdemokraterna – samma parti som tidigare förbjudit fenomenet på 30-talet. Bildtregeringen avreglerade några år senare branschen till den legala status den har än idag. Därefter växte antal inhyrda arbetare stadigt år efter år och ”Nisse på Manpower” blev ett allmänt spritt begrepp i takt med att prekariseringen av arbetsmarknaden gick vidare i 90-tals krisens efterföljd. Hösten 2011 lanserade Bemanningsföretagen, alltså branschens arbetsgivarorganisation, ansluten till Svenskt Näringsliv, en kampanj för att lansera ett nytt ord för bemanningsanställda. Det någorlunda officiella ord som branschen använde var ”konsult” vilket väl mest för tankarna till nån slipsbeklädd herre i kontorsmiljö. Ett logiskt val då begreppet förknippas med en person, kanske mest en man, med god ekonomi och en relativt hög position i samhällets näringskedja. Trots dess förutsättningar blev ordet aldrig någon succé inom branschen. Det är nämligen så over the top att det nästan blir roligt. Konsult är ett så illa passande begrepp för en timanställd lagerarbetare utan schema, att om det alls används så är det med ett illa dolt sarkastisk tonfall. Knappt ens bemanningsföretagens egna rekryterare, konsultchefer, eller vad de nu kallar sig – de där leende, käcka tjejerna i 30-års åldern som gått nån tramsig högskoleutbildning där de blivit fullmatade med managementfloskler att de alla liknar nyfrälsta självhjälpsboksförfattare – klarar av att slänga sig med ”konsult” utan att flacka med blicken. Något måste göras.

Vi Kallar Oss döps kampanjen till, med tillhörande hemsida, twitterkonto och facebookgrupp där de berörda själva, är det tänkt, ska rösta fram ett förslag på ett nytt fint ord att känna yrkesstolthet över. Det vinnande bidraget belönas med en resa till Island. Men det uppstår omedelbart problem. När medarbetarna fritt får ge förslag på vad de kallar sig själva så hamnar begrepp som ”lägrelönare”, ”nyträl”, ”paria”, ”prekarie”, ”osäkrad”, ”livegen”, ”villkorslös” och ”förbrukningsvara” snabbt i toppen. De öppna forumen överöses dessutom av stark kritik mot bemanningsföretagen. De flexibla inhopparna, visar det sig, vill visst inte ha nya hittepåord som skönmålar deras situation. De vill ha trygghet och bättre villkor. Kampanjledningen tror sig lösa problemet genom att helt enkelt ta bort de kritiskt osande namnförslagen samt den obekväma sanningen som framförs. ”De måste vara värdeneutrala” menar man. Kampanjen syftar till att öka yrkesstoltheten, menar Bemanningsföretagens VD Henrik Bäckström. Men censur i internets tidevarv, lyckas näringslivets professionella kampanjmakare missa, är ingen bra PR-strategi alls. Då det snart dessutom kommer fram att det ledande bidraget, alltså efter att censuren tagit bort de misshagliga alternativen det fantasifulla ”Bemannolog” dessutom inte alls är föreslaget av någon bemanningsanställd, utan istället av arbetsgivarorganisationen Almegas presschef, så tar kampanjen en ny vändning. En ny hemsida och en ny facebookgrupp med snarlikt namn, där ordet nu är fritt, lanseras av några geniala aktivister och Vi Kallar Oss kampanjen har nu blivit ett effektivt verktyg för att ösa ur sig kritik mot osäkra anställningar i allmänhet och bemanningsföretag i synnerhet. På de nya ocensurerade forumen är det fritt att rösta på de tidigare borttagna förslagen. Folk skickar dessutom in bilder på sig själva där de iklädda sina arbetskläder – Manpower, Adecco, Proffice och allt vad de heter – håller upp skyltar med ord som ”slav”, ”utnyttjade” och ”vara”. Ett myller av personliga berättelser väller in. En fick sparken efter att han begärt att få betalt för den övertid han tvingats arbeta. ”Vi anställs dagen innan med SMS. Men de äger hela mitt dygn. Låg lön, har nyss flyttat hem till mina föräldrar igen” skriver en annan. En posar i sina arbetskläder med en handskriven lapp i ena handen och med mittenfingret uppsträckt med den andra ”Jag kallar mig: Utnyttjad, rättslös, vara, köp-slit &-släng-proletär FUCKING bemanning!”. Många av berättelserna fokuserar på diskrepansen mellan företagens floskler och den bistra verkligheten. Andra kommer med konstruktiva förslag. Förbjud skiten. Media har vid det här laget hakat på i vad som redan nu är ett PR-fiasko av närmast episka proportioner. Det skrivs krönikor och ledare, det debatteras och det bloggas. Henrik Bäckström får svettigt svara på frågor, inte bara om censur, utan även om tillståndet i branschen över lag. Det var inte det här PR strategerna hade sagt skulle hända. Det här har gått riktigt, riktigt, illa.

I ett debattinlägg på Newsmill får Henrik utrymme att ge sin syn på saken. Han försöker intala oss, och kanske även sig själv, att motkampanjen bara består av ett fåtal onyanserade troll och extremister. Det är kommunister, syndikalister och AFA, menar han, men lyckas därefter tillägga: ”Mer problematiskt blir det när personer som är medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet eller representanter för våra stora fackföreningar applåderar initiativet att hitta kränkande tillmälen för uthyrd personal Vi skrattar så vi kiknar. Så rings det även till ”Ring P1”. Fredrik Edin skriver på sin blogg:

Just när jag trodde att bemanningsgate nått sin komiska höjdpunkt ringer en Anki Elken till P1 och berättar att bemanningsbranschen ”är helt toppen att jobba i”. Hon säger bland annat att hon känner sig trygg, jobbar med långa kontrakt, kan gå till banken och att bemanningsjobb är första ingången på arbetsmarknaden för många av hennes kollegor med invandrarbakgrund.

Elken berättar också att hon googlat en meningsmotståndare som ringt dagen innan och kritiserat bemanningsbranschen. Och jag vill ju inte vara sämre.

En snabb sökning berättar att centerpartisten Elken mycket riktigt jobbar inom bemanningsbranschen. Dock inte på golvet på ett lager eller som springvikarie på dagis, utan närmare bestämt som Key Account Manager på Proffice. En så kallad KAM har hand om ett företags allra viktigaste kunder. Bland hennes arbetsuppgifter märks bland annat lobbyverksamhet under Almedalsveckan.

Så vi kan nog utgå från att hon, till skillnad från så många andra, faktiskt känner sig trygg i bemanningsbranschen. Och att hon ringde P1 på arbetstid.

Bemanningsföretagen bestämmer sig nu för att avsluta kampanjen i förtid och Vi Kallar Oss går i graven, men först efter en allra sista förnedrande spottloska i ansiktet. En viss Simon Kjellberg, involverad i den humoristiska vänsterbloggen Alliansfritt Sverige, en av de många, många kritiker som verkat i debatten, lägger fram ett förslag till Vi Kallar Oss. Han nätverkar därefter i hemlighet med sina meningsfränder för att rösta fram det – vilket inte är särskilt svårt då intresset för den officiella censurerade kampanjen är minst sagt svalt – och vinner till slut resan till Island. Hans vinnande förslag? Konsult.

Inlägget är ett utdrag ur min kommande bok ”Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki” som kommer ut till vintern. Vad jag menar med ”bok” och ”kommer ut” är i dagsläget oklart.

 

Utopier #5: Star Trek

Det är inte bara Utopia som firar jämnt i år. Vid sidan av Thomas Mores verks 500-års jubileum firar Star Trek 50. Närmare bestämt idag, då det var den 8:e september 1966 som det första avsnittet med kapten Kirk, Spock och de andra sändes i amerikansk tv. Jag älskar Star Trek. Jag har sett allt, alla 700 nånting avsnitt av alla sex serierna och 12 av de 13 filmerna (ska väl beta av den nya inom kort också), några fanfilmer och otal med extramaterial och smått och gott på youtube. Nyligen upptäckte jag också Roger Wilsons blogg (jag följer även Captain Crusher liksom youtube-kanalen Treksperties, dock inte en endaste Star Trek-podd, varför jag nog knappt kan kalla mig trekkie) där han betar av samtliga avsnitt från alla serier och recenserar dem. Då han nu kommit till Deep Space 9, den bästa och mest politiska serien, har det gett mig en anledning att se om det hela och längs vägen spamma Wilsons kommentarsfält med mina reflektioner. Vad är det då som är så bra med Star Trek och hur passar det in i den här serien om utopiåret 2016?

I en podd jag hörde för ett tag sedan (och som jag nu inte hittar) säger Manu Saadia, författare till Trekonomics att Star Trek har ett för Sci-fi genren ovanligt inslag vilket han som ekonom finner väldigt intressant, nämligen att det framtida samhället saknar pengar. Vad som är ovanligt inom science fiction är där emot inte alls ovanligt – vilket vi sett tidigare i den här serien – inom genren litterära utopier. Sci-fi genren kan dessutom sägas vara en avknoppning av den utopiska romanen. Redan Utopia hade inslag av sci fi då man på den lyckliga ön ”till och med konstruerat olika instrument med vilkas hjälp de exakt kan beräkna solens, månens och övriga himlakroppars rörelser” och det vid ett annat tillfälle beskrivs en äggkläckningsmaskin, en innovation som vid Thomas Mores tid ännu inte var uppfunnen. Då man började tänka tidsligt i stället för rumsligt och förlade utopierna i framtiden i stället för oupptäckta platser så kom ibland fokus att hamna på tekniska prylar än själva samhällsformationen, varför framställningen tappade sin politiska udd. En tendens som för övrigt kan skönjas redan med Francis Bacons Det nya Atlantis från 1627. Det finns dock otaliga exempel på väldigt politisk science fiction. Jag skulle nästan säga att all sci-fi är politisk på ett eller annat sätt, dock sällan utopisk.

Star Trek är däremot väldigt utopiskt. Jorden är enad och ingår i The United Federation of Planets, en fredlig sammanslutning av världar som samarbetar för allas bästa och respekterar varandras kulturella olikheter. Flera har föreslagit att världen i Star Trek är kommunistisk, och det är i alla fall helt klart att den inte är kapitalistisk. I Star Trek har man nämligen replicators, maskiner som kan omvandla energi till materia och där med framställa nästan vad som helst. ”Tea, Earl Grey, hot!” säger kapten Jean Luc Picard till sin replicator och ur tomma luften materialiserar sig en tekopp på några sekunder. I ett kapitalistiskt samhälle skulle en replicator naturligtvis förbjudas. Earl Grey skulle kalla det för ”stöld” och kanske skulle man slänga sig med argumentet att replicators leder till förlorade arbetstillfällen. Vilket så klart är riktigt. Snart nog alla fabriksarbeten, jordbruksarbeten, gruvor, stora delar av transportsektorn och mycket annat skulle försvinna och de arbetslösa skulle förlora sina inkomster, vilket de ju behöver eftersom pengar används för att köpa mat och prylar. Vilka man visserligen kan skapa gratis med replicators…

Jag kom ihåg att jag faktiskt tänkte på replicators och Earl Grey när fildelningsdebatten drog igång för en femton år sedan någonting. Det hjälpte mig se det absurda i Antipiratbyrån och upphovsrättsfascisternas förvirrade idéer. Jag såg det hela istället i ett större perspektiv, så Star Treks kommunism blev i alla fall en realitet för mig och mitt politiska tänkande. Med hypen för 3D-skrivaren här om året blev analogin ännu tydligare och många drog då Star Trek-paralleller. För den som har lite grundläggande kunskaper i marxistisk värdeteori förstår ju att ett samhälle med replicators – den totala automatiseringen – innebär att profitkvoten fallit så lågt att någon kapitalism inte längre kan finnas. Det kan den nämligen inte då det som skapas av replicators inte längre är några varor, de skapar heller inte något värde, vilket också är anledningen till avsaknaden av pengar och lönearbete. Och Star Treks postkapitalism är på många sätt vacker. Religionen finns inte längre i människornas sinnen, man strävar efter att förbättra sig själv, inte att samla på sig materiell lyx. Det finns olika kolonier och planeter med olika livsstilar dit man kan söka sig efter tycke. Rasfördomar och sexism är borta. Som en typisk socialistutopi från 1800-talet eller början av 1900-talet med andra ord.

Jag är uppriktigt nervös inför lanseringen av Star Trek Discovery som startar i januari. Det är den första tv-serien sedan Enterprise, den svagaste av alla, lades ner 2005. Därefter har vi fått de tråkiga reboot-filmerna, vilka inte var mycket att hänga i granen (med reservation för att jag inte sett den sista då). Jag ser fram emot det som fan. Men tänk om de sabbar det totalt nu? Jag drömmer mardrömmar om att det kommer finnas både produktplacering och sociala medier i den nya serien. Tänk om de slänger in ett julavsnitt? Då kommer jag börja gråta.