Postkapitalism bortom blåögdhet och gnäll

Jag fick nyligen av Utombordskomplexet skickat till mig en länk till the Baffler där Chris Lehmann sågar Paul Masons Postcapitalism. Kritiken är märklig men ändå väldigt bekant. I raljant ordalag blandas Mason samman med de ”Den Nya Ekonomin” vurmande infotech-kapitalister som hans bok kritiserar, och han jämförs rent av med Francis Fukuyama och dennes ökänt idiotiska tes om ”historiens slut”. I slutet av artikeln förekommer en längre anekdot om Mitt Romneys förakt för kinesiska fabriksarbetare som sedan på ett obegripligt långsökt sätt smetas på Mason.

I fokus för kritiken står Masons hoppfullhet, och det är detta som känns allt för bekant. Att peka på tendenser som tyder på kapitalismens fall och utifrån detta uttrycka hopp snarare än förtvivlan är för många till vänster något ovant. Att vara hoppfull läses som att man blåögd står med armarna i kors och tror att allt kommer ordna sig ”av sig självt” vilket naturligtvis är ”naivt”. Att ta teknologiska förändringar som utgångspunkt för sin analys leder lika ofta till anklagelser om ”teknikdeterminism”. Stora delar av Lehmanns artikel går ut på att just slå in dessa öppna dörrar. För Mason utger sig naturligtvis inte för att vara någon spåman. Vad skulle överhuvudtaget vara poängen med att tro att, säg, informationsteknologin kommer förgöra kapitalismen, alternativt att inte tro det? Det synsättet förpassar mänskligheten till passiva åskådare som i bästa fall kan gissa rätt om vad som väntar i framtiden. Det vettiga borde väl vara att formulera vilket samhälle man vill ha och sen organisera sig för att skapa det samhället. Om man inte gör det kommer de som hävdar att det är naivt att tro på en ljus framtid garanterat att få rätt. Grattis till er.

Se där, nu gjorde jag samma sak fast tvärt om. Antydde att det istället är gnäll som leder till att man står med armarna i kors istället för att uträtta något. Jag tenderar nämligen att istället betrakta svepande pessimism som visionslöst och passiviserande.

Det finns rimliga invändningar mot Paul Mason, jag har flera själv, var av en är just hoppfullheten. Ja se på fan, jag är nog lite pessimist ändå. Jag är skeptisk till att open source och Wikipedia är, för att använda en annan ”naiv teknikdeterminsts” uttryck ”ett produktionsmedel i vardande”. Att anta att den jämlika produktionen har samma totaliserande kraft som en gång kapitalismen hade” är nog tyvärr att hoppas på för mycket. Det kan lika gärna, tror jag, bli en historisk ekvivalent till den kooperativa rörelsen. Det fanns för en hundra år sedan någonting en optimistisk rörelse, inte minst här i Sverige, som av sig själva så väl som av sina kritiker såg sig som ett vitalt alternativ till kapitalismen. Än idag finns en rad konsumentkooperativ i flera branscher, allt ifrån mat- och klädaffärer till begravningsentreprenörer och försäkringsbolag. Dessa kollektivt ägda företag lyckades utföra mycket, dock skulle ingen påstå att de krossade kapitalismen. Open source och Wikipedia kan nog snarare vara ett modernt Konsum än en ny motsvarighet till ångmaskinen. Masons funderingar om den utbildade nätverkande individen som ett revolutionärt subjekt tycker jag dessutom är ganska svagt, och i den ekonomiska analysen saknar jag en diskussion om produktivt och improduktivt arbete. Till exempel. På Maska.nu har också en del vettiga synpunkter framförts, inte minst det faktum att Masons undersökningsobjekt utgör en väldigt liten del av kapitalismens helhet och vi påminns också om att den informationsekonomi vars värde närmar sig noll har en högst reell materiel bas i tredje världen. När man beaktar arbetarna i koboltgruvorna och på foxconns fabriker tappar informationssamhället snabbt sin charm. På ovan nämnda blogg framförs dessutom en mer grundläggande civilisationskritik med utgångspunkt i Alf Hornborgs teorier som ifrågasätter huruvida ett högteknologiskt ickekapitalistiskt samhälle överhuvudtaget är möjligt.

Det är just detta jag gillar med Masons bok. Den öppnar för diskussion. Att till 100 % antingen svälja den med hull och hår eller avfärda den helt och hållet har jag svårt att se någon som helst poäng med. Mellan blåögdhet och gnäll finns det nog utrymme för något konstruktivt.

Åt helvete med den svenska modellen

Så var det avtalsrörelse. En massa kollektivavtal ska omförhandlas mellan parterna; på ena sidan företagens ombud, på andra sidan de överbetalda pampar som styr den demokratiska världens mest odemokratiska fackföreningsrörelse, vilken i sin tur är en integrerad del av det regerande socialdemokratiska partiet. Båda sidor hävdar att de tar ett ”samhällsansvar”, att de inte i första hand företräder ett klassintresse eller enbart sina medlemmar, utan att det är Sveriges ekonomi och industrins konkurrenskraft som är det viktiga. Av största vikt är också att komma överens innan avtalet går ut, att till varje pris undvika konflikt. Och det brukar lyckas bra, Sverige har en väldigt låg konfliktnivå, både vid en internationell och historisk jämförelse. Till sin hjälp i förhandlingarna brukar parterna använda prognoser från en statlig myndighet kallad Konjunkturinstitutet. Detta institut roar sig med att räkna ut vad de kallar ”löneutrymmet”, vilket ungefär betyder den löneökning som är möjlig att ta ut utan att klassklyftorna minskar. Facken har nämligen lovat cheferna att inte minska skillnaderna mellan vinst och löner i samhället, så vida de inte samtidigt skulle minska i resten av världen, då detta kommer skada industrins konkurrenskraft. Man skulle i bästa fall kunna tänka sig att facken inom ramen för denna överenskommelse kan bevara status quo och behålla klassklyftorna som de är. Det har de dock inte lyckats med då inkomstskillnaderna i landet ökat konstant, oavsett färg på regering, sedan runt 1980. Så om du hör någon fackpamp prata om att de vill ”minska klyftorna” så är detta varken visionärt eller naivt, det är en ren lögn.

Detta kallas den svenska modellen och alla älskar den. Fack och kapitalister, liksom samtliga åtta riksdagspartier. Utmärkande, och av någon märklig anledning särskilt älskvärt med denna modell är, säger man, att det är parterna och inte staten som sköter det hela. Något som ter sig lite märkligt då allt ifrån hur och när man förhandlar, hur och när man kan utlösa varsel, hur många dagar det får gå innan en konflikt kan börja, till arbetstid, semester, sjukersättning och arbetslöshetsersättning allt minutiöst regleras i lag. Det finns också en statlig arbetsdomstol och ett statligt medlingsinstitut som håller reda på det hela, utöver det som redan nämnts med Konjunkturinstitutets inflytande och det faktum att facket styrs av det allt som oftast statsbärande partiet.

Den svenska modellen är en sådan given referensram att hela det mediala spektaklet inför avtalsrörelsen, det vi bevittnar nu, för det mesta går ut på att rikta anklagelser om att den andra sidan skulle bryta mot denna heliga princip. Den här gången, och, vill jag minnas, sedan en ganska lång tid tillbaka nu, kommer denna hemska anklagelse främst från fackligt håll, medan det för en tio år sedan någonting var Svenskt Näringsliv som med emfas hävdade att ”den svenska modellen har kantrat”. Det utmärkande för denna omgångs mediala pajkastning handlar, liksom politiken överlag, om flyktingkrisen. Med flyktingkrisen som bakgrund hävdar nu företagarna och deras ombud nödvändigheten av det som de alltid också annars hävdar vara av yttersta vikt; låga löner och sämre villkor för de som redan har det sämst. Då båda sidor avsagt sig särintresset och altruistiskt kämpar för Allas bästa, för Ekonomin och Tillväxten, för Sverige, så gäller det att hitta objektiva argument och det refereras till forskningsrapporter hit och dit. Både LO och Svenskt Näringsliv har sina egna husekonomer som kommer med objektiva forskningsresultat som alltid stöder den egna sidan, vilket dock den andra sidan inte håller med om, som istället alltid lyckas hitta komplicerande faktorer. Eftersom pajkastning i media ändå inte har någon effekt på de faktiska styrkeförhållandena mellan parterna, och då parterna redan i grunden är överens om att i princip inget av vikt ska förändras, så kommer det snart slutas avtal med någon obetydlig löneökning och någon poänglös förändring i något regelverk. Blir det riktigt spännande kanske det blir ett strejkvarsel som dras in i sista stund eller kanske rent av en symbolisk liten strejk någonstans innan frid och fröjd på arbetsmarknaden kan infinna sig i något år till.

Den svenska modellen påminner om den liberala tankefiguren om Samhällskontraktet. Att samhällets legitimitet skulle vila på en händelse i det förflutna då rationella individer gick ihop och avsade sig en del av sin frihet för det gemensammas bästa, och att vi alla automatiskt föds in i detta ”kontrakt”. Till skillnad från dessa märkliga fantasier från liberala filosofer så har den svenska modellen faktiskt en mer verklighetsbaserad historisk händelse som konstituerande grund, nämligen Saltsjöbadsavtalet från 1938. Likväl har detta vårt säregna svenska samhällskontrakt blivit en abstraktion, en anda, något för hela det politiska spektrat att åberopa och hänvisa till. Denna abstraktion är till sin natur konservativ. Men precis som större delen av vänstern förnekar att vi är i kris och starkt avfärdar idéer om samhällskollaps som högerpolitiska så kodas ”avveckla” ,”att lämna” eller ”rasera” den svenska modellen som något liktydigt en nyliberal dystopi.

Jag förstår verkligen att Svenskt Näringsliv, borgerligheten, sossepacket och fackeliten älskar den svenska modellen. Vad jag har lite svårare att förstå är att vänsterpartiet, eller andra människor med vänstersympatier sällar sig till SD, M, KD, L, C, MP och S i detta. Kopplat till vurmen för den svenska modellen finns den inom (den breda) vänstern så omhuldade kollektivavtalsfetichismen. Ett kollektivavtal är en tillfällig vapenvila, en överenskommelse. Vi lovar att under en begränsad period göra vad vi blir tillsagda, vara duktiga och lydiga, men i utbyte kräver vi det här, det här och det här. Det är allt. Det borde logiskt finnas både bra och dåliga kollektivavtal. Men icke. Från kollektivavtalsfetichisterna hör man istället utropas ”kollektivavtal är bra, kollektivavtal ska vi ha, hurra, hurra för kollektivavtal!” Att detta i princip är det samma som att säga ”vi ger oss! Vi skriver under vad som helst!” tycks man inte reflektera över. Man skulle ju visserligen kunna tänka sig att någon av ideologiska skäl hävdar att själva överenskommelsen i sig är bra, att klassamarbete i sig har ett egenvärde. Den ideologin kallas fascism…

Nåja. Det här inlägget borde väl utmynna i något konstruktivt istället för bara gnäll, kan tyckas. Det får bli en annan gång.