Bokrelease!

Nu har min e-bok kommit ut. Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki finns att köpa via Smashwords för ynka 2 dollars och nittionio cent. Den finns även på andra platser, till exempel borde den finnas på iBookstore och vi får se om den dyker upp på fler ställen framöver.

Men varför har jag då gjort det, och vad betyder ens en ”bok” i sammanhanget? För den som har läst en hel del av vad Rasmus Fleischer skrivit – i blogg och i tryck – så blir det naturligt att man börjar filosofera över sådana saker. Jag har skrivit en text, den är egentligen inte särskilt sammanhängande utan snarare ganska spretig, men som jag bestämt mig för utgör en enhet, en essä. ”Bok” kan ju ge intrycket att det rör sig om något massivt, så jag ska inte lura er, det rör sig om en relativt kort text, pdf versionen blev 41 sidor tror jag. Inspiration i detta sammanhang har jag fått från Eric Pettersson, vars fabriksliv kallades för en ”kortroman” fast den mest känns som en pamflett när man håller den i handen. Så där har ni ett objektivt kriterium att gå på; min essä är faktiskt längre än fabriksliv! Och därför kan jag med att kalla mitt digitala dokument för en bok.

För där kommer nästa invändning. Boken finns inte, och har aldrig funnits, i tryck. Dessutom är den inte utgiven av något förlag. Jag har fixat allt själv via Smashwords, världens största självpubliceringsförlag (eller vad man nu kallar det). På Smashwords kan man få sin e-bok konverterad till olika format och distribuerad till ganska många platser där det säljs e-böcker, mot att företaget tar en mindre del av (de eventuella) intäkterna. Förr var det enkelt att veta. Det krävdes ett förlag, det krävdes att det trycktes en upplaga. En bok var en konkret sak. Via denna urvalsprocess skapades boken och dess upphovsperson blev en författare. Man har jag verkligen skrivit en bok? Är jag en författare nu?

En e-bok är för mig något väldigt konstigt. Det rimligaste hade väl varit att jag bara släppt hela essän som en pdf för var och en att ladda ner, om jag nu ville göra något utanför bloggformatet. Men jag tänker dessutom ta betalt. Det är väl detta som är konstigaste för mig. Jag skulle själv aldrig köpa en e-bok, jag tycker det är lika bisarrt att betala för det som det är att betala för mp3:or. Jag har aldrig brytt mig ett skit om lipiga argument om att ”artisten måste få betalt för sitt arbete” då det rör sig om kopiering av information. Syftet med mitt skrivande på den här bloggen har aldrig handlat om pengar, det har bara handlat om att skriva för skrivandets egen skull. Ändå kommer jag nu kräva betalt av mina läsare. Varför då? Jag vet faktiskt inte riktigt, jag har själv svårt att sätta ord på det. Till viss del är det att det känns mer ”på riktigt”. Detta ger i sin tur genast ett visst dåligt samvete då hela, ska vi kalla det ”piratkulturen”, är något som jag alltid sympatiserat med. Att ny digital teknik kanske kan leda till ett nytt produktionssätt, att varuformen, lönearbetet, profiterna, ja hela kapitalets logik skakar i sina grundvalar, är något jag ibland hoppfullt tycker mig se och om inte annat vill kämpa för. Men nu väljer jag att sluta uttrycka mig fritt och öppet för alla som vill ta till sig, som med den här bloggen, för att istället reducera mitt tänkande, tyckande och filosoferande till en simpel vara på marknaden.

Framför allt sätter betalningen upp en hög tröskel. Inte för att det är mycket pengar det rör sig om, men det kräver en viss ansträngning, en uppoffring, för att läsa mitt verk. Detta kommer med allra största sannolikhet leda till att boken kommer få extremt få läsare. Jag säljer alltså ut utan att få betalt, med resultatet att knappt någon kommer läsa vad jag skrivit. Och på något märkligt sätt tilltalar allt detta mig.

Jag började skriva på essän för ganska längesedan, innan jag skapade den här bloggen, och det fanns från början ingen som helst mening annat än att jag ville skriva av mig, avreagera mig, på olika saker. Dokumentet har ständigt fyllts på, ibland skrivits om, och ibland har olika delar flyttats runt, helt utan något egentligt syfte och egentligen inte ämnat för någon annan att läsa. Vissa delar av boken påminner om den här bloggen (jag postade för ett tag sedan ett avsnitt här), men andra är mer personliga. Det var bara mina tankar, som jag skrek ut i tomheten. Sen fick jag för mig att börja blogga. Först nu i slutet av sommaren slog det mig att det där textdokumentet kunde sammanfogas med Folkets Vän, att jag kunde sätta mitt bloggjag som författare och göra något av det. E-boksformens begränsning är kanske därför passande. Det blir på sätt och vis en återgång till tiden då jag satt i min ensamhet och tänkte tankar ingen kunde höra.

Releasedatum

Den 28:e november släpps min E-bok Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling våld och anarki. Den finns redan nu att beställa från Smashwords för ynka 2.99$. Den bör även finnas på iBookstore och på lite andra ställen. Vi får se om den även dyker upp på någon av de stora svenska digitala bokhandlarna framöver.

Mer info om boken kommer i samband med släppet.

Bokinledning

Har idag lagt upp inledningen till min kommande bok Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki på nån sajt som heter Kapitel 1. Vet inte riktigt varför, men ville väl bara göra något utanför ramen för den här bloggen, antar jag. Det är även så jag tänker kring min ”bok”, att det ska bli något, oklart vad, annat än det här formatet. Jag vet inte riktigt heller hur Kapitel 1 funkar, men hafsade i alla fall ihop ett konto där jag i en ”baksidestext” till min ”bok” kallar mig själv för en ”bloggsensation”…

Om ni vill läsa inledningen till mitt verk så får ni hur som helst klicka här.

Vi minns bemanningsgate

Bemanningsföretag legaliserades 1990 av socialdemokraterna – samma parti som tidigare förbjudit fenomenet på 30-talet. Bildtregeringen avreglerade några år senare branschen till den legala status den har än idag. Därefter växte antal inhyrda arbetare stadigt år efter år och ”Nisse på Manpower” blev ett allmänt spritt begrepp i takt med att prekariseringen av arbetsmarknaden gick vidare i 90-tals krisens efterföljd. Hösten 2011 lanserade Bemanningsföretagen, alltså branschens arbetsgivarorganisation, ansluten till Svenskt Näringsliv, en kampanj för att lansera ett nytt ord för bemanningsanställda. Det någorlunda officiella ord som branschen använde var ”konsult” vilket väl mest för tankarna till nån slipsbeklädd herre i kontorsmiljö. Ett logiskt val då begreppet förknippas med en person, kanske mest en man, med god ekonomi och en relativt hög position i samhällets näringskedja. Trots dess förutsättningar blev ordet aldrig någon succé inom branschen. Det är nämligen så over the top att det nästan blir roligt. Konsult är ett så illa passande begrepp för en timanställd lagerarbetare utan schema, att om det alls används så är det med ett illa dolt sarkastisk tonfall. Knappt ens bemanningsföretagens egna rekryterare, konsultchefer, eller vad de nu kallar sig – de där leende, käcka tjejerna i 30-års åldern som gått nån tramsig högskoleutbildning där de blivit fullmatade med managementfloskler att de alla liknar nyfrälsta självhjälpsboksförfattare – klarar av att slänga sig med ”konsult” utan att flacka med blicken. Något måste göras.

Vi Kallar Oss döps kampanjen till, med tillhörande hemsida, twitterkonto och facebookgrupp där de berörda själva, är det tänkt, ska rösta fram ett förslag på ett nytt fint ord att känna yrkesstolthet över. Det vinnande bidraget belönas med en resa till Island. Men det uppstår omedelbart problem. När medarbetarna fritt får ge förslag på vad de kallar sig själva så hamnar begrepp som ”lägrelönare”, ”nyträl”, ”paria”, ”prekarie”, ”osäkrad”, ”livegen”, ”villkorslös” och ”förbrukningsvara” snabbt i toppen. De öppna forumen överöses dessutom av stark kritik mot bemanningsföretagen. De flexibla inhopparna, visar det sig, vill visst inte ha nya hittepåord som skönmålar deras situation. De vill ha trygghet och bättre villkor. Kampanjledningen tror sig lösa problemet genom att helt enkelt ta bort de kritiskt osande namnförslagen samt den obekväma sanningen som framförs. ”De måste vara värdeneutrala” menar man. Kampanjen syftar till att öka yrkesstoltheten, menar Bemanningsföretagens VD Henrik Bäckström. Men censur i internets tidevarv, lyckas näringslivets professionella kampanjmakare missa, är ingen bra PR-strategi alls. Då det snart dessutom kommer fram att det ledande bidraget, alltså efter att censuren tagit bort de misshagliga alternativen det fantasifulla ”Bemannolog” dessutom inte alls är föreslaget av någon bemanningsanställd, utan istället av arbetsgivarorganisationen Almegas presschef, så tar kampanjen en ny vändning. En ny hemsida och en ny facebookgrupp med snarlikt namn, där ordet nu är fritt, lanseras av några geniala aktivister och Vi Kallar Oss kampanjen har nu blivit ett effektivt verktyg för att ösa ur sig kritik mot osäkra anställningar i allmänhet och bemanningsföretag i synnerhet. På de nya ocensurerade forumen är det fritt att rösta på de tidigare borttagna förslagen. Folk skickar dessutom in bilder på sig själva där de iklädda sina arbetskläder – Manpower, Adecco, Proffice och allt vad de heter – håller upp skyltar med ord som ”slav”, ”utnyttjade” och ”vara”. Ett myller av personliga berättelser väller in. En fick sparken efter att han begärt att få betalt för den övertid han tvingats arbeta. ”Vi anställs dagen innan med SMS. Men de äger hela mitt dygn. Låg lön, har nyss flyttat hem till mina föräldrar igen” skriver en annan. En posar i sina arbetskläder med en handskriven lapp i ena handen och med mittenfingret uppsträckt med den andra ”Jag kallar mig: Utnyttjad, rättslös, vara, köp-slit &-släng-proletär FUCKING bemanning!”. Många av berättelserna fokuserar på diskrepansen mellan företagens floskler och den bistra verkligheten. Andra kommer med konstruktiva förslag. Förbjud skiten. Media har vid det här laget hakat på i vad som redan nu är ett PR-fiasko av närmast episka proportioner. Det skrivs krönikor och ledare, det debatteras och det bloggas. Henrik Bäckström får svettigt svara på frågor, inte bara om censur, utan även om tillståndet i branschen över lag. Det var inte det här PR strategerna hade sagt skulle hända. Det här har gått riktigt, riktigt, illa.

I ett debattinlägg på Newsmill får Henrik utrymme att ge sin syn på saken. Han försöker intala oss, och kanske även sig själv, att motkampanjen bara består av ett fåtal onyanserade troll och extremister. Det är kommunister, syndikalister och AFA, menar han, men lyckas därefter tillägga: ”Mer problematiskt blir det när personer som är medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet eller representanter för våra stora fackföreningar applåderar initiativet att hitta kränkande tillmälen för uthyrd personal Vi skrattar så vi kiknar. Så rings det även till ”Ring P1”. Fredrik Edin skriver på sin blogg:

Just när jag trodde att bemanningsgate nått sin komiska höjdpunkt ringer en Anki Elken till P1 och berättar att bemanningsbranschen ”är helt toppen att jobba i”. Hon säger bland annat att hon känner sig trygg, jobbar med långa kontrakt, kan gå till banken och att bemanningsjobb är första ingången på arbetsmarknaden för många av hennes kollegor med invandrarbakgrund.

Elken berättar också att hon googlat en meningsmotståndare som ringt dagen innan och kritiserat bemanningsbranschen. Och jag vill ju inte vara sämre.

En snabb sökning berättar att centerpartisten Elken mycket riktigt jobbar inom bemanningsbranschen. Dock inte på golvet på ett lager eller som springvikarie på dagis, utan närmare bestämt som Key Account Manager på Proffice. En så kallad KAM har hand om ett företags allra viktigaste kunder. Bland hennes arbetsuppgifter märks bland annat lobbyverksamhet under Almedalsveckan.

Så vi kan nog utgå från att hon, till skillnad från så många andra, faktiskt känner sig trygg i bemanningsbranschen. Och att hon ringde P1 på arbetstid.

Bemanningsföretagen bestämmer sig nu för att avsluta kampanjen i förtid och Vi Kallar Oss går i graven, men först efter en allra sista förnedrande spottloska i ansiktet. En viss Simon Kjellberg, involverad i den humoristiska vänsterbloggen Alliansfritt Sverige, en av de många, många kritiker som verkat i debatten, lägger fram ett förslag till Vi Kallar Oss. Han nätverkar därefter i hemlighet med sina meningsfränder för att rösta fram det – vilket inte är särskilt svårt då intresset för den officiella censurerade kampanjen är minst sagt svalt – och vinner till slut resan till Island. Hans vinnande förslag? Konsult.

Inlägget är ett utdrag ur min kommande bok ”Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki” som kommer ut till vintern. Vad jag menar med ”bok” och ”kommer ut” är i dagsläget oklart.

 

Om hatsajter och dildoannonser

 

På tal om Hinke Bergegren. I små mord fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren av Hans Lagerberg, står en del intressant om tidningen som Hinke var redaktör för under många år, nämligen Ungsocialisternas Brand. Huvudpersonen i en roman av Ivar Oljelund citeras för att ge ett tidstypiskt intryck.

Tidningen förde ett våldsamt språk, men förfäktade den fattiges rätt med en lidelse, som gjorde ett djupt och upprörande intryck. Han hade aldrig läst något sådant förut. Den begärde allting nytt, vilket var oerhört – ett nytt samhälle, en ny himmel och en ny jord. Tidningen var ultras och fruktade ingenting, den skrevs på ett vardagsspråk, som man inte trodde kunde tryckas. Den drog till och svor ibland, vilket stötte och chockerade, men det var roligt också. Han läste het och omtumlad. Det mesta var riktigt, tyckte han, och lågade av rättfärdighetens eld.

Då det var en veckotidning hade man inte nyheter på samma sätt som i dagspressen utan

i stället kommenterades bitskt vad som hänt under veckan och vad som skrivits i andra tidningar.[..] Omvärlden såg Brand som ett skandalblad, och tidningen var förvisso inte ovillig att utnyttja sensationen, inte minst när det gällde att avslöja de sedligas perversiteter. Personangrepp var likaledes vanliga

Vidare får vi veta att Hinke föraktade journalistkåren. ”Han brukade ordet Hundjournalistik. Journalisterna var borgarklassens gårdvarar – och tillika fähundar, utan all heder eller intresse för idéer, de ville bara ha pengar och kröp därför för överheten.”

Brand var ingen oansenlig publikation, Lagerberg skriver att upplagan låg på 22 000 år 1914, att jämföra med Aftonbladets 25 000 och Svenska Dagbladets 38 000.

Man tänker osökt på vår tids mer eller mindre rasistiska ”alternativmedier”, som de vill kalla sig själva. För det är en bitter insikt att den samhällsfarliga journalistiken idag mestadels kommer från höger. Ta bara Avpixlat som exempel. Sidan benämns konsekvent för hatsajt av hela det mediala och politiska etablissemanget. Som extremvänster kan man inte bli annat än uppriktigt avundsjuk. Alla är djupt upprörda över Avpixlats ondska och konsensus råder om dess uselhet, men likt förbannat besöks den dagligen av många, många människor. Etablissemangets öppna avsky har naturligtvis bidragit till alternativmediernas succé, och även här finns en parallell till det förflutna. Både Axel Danielsson och August Palm har vittnat om hur borgerlighetens panikartade angrepp på den gryende A-pressen under slutet av 1800-talet bara ökade dess spridning och ryktbarhet. Lagerberg skriver dessutom om att de av myndigheterna förbjudna numren av Brand alltid sålde som smör. Det fanns ingen förhandscensur i Sverige, men det hände titt som tätt att någon artikel i tidningen kunde misstänkas för sedlighetsbrott, uppvigling eller kanske rent av majestätsbrott, varför den drogs in av polisen. De tryckta numren hade dock i regel redan spridits vind för våg och för tidningsförsäljarna var ett nummer med en för myndigheterna misshaglig artikel en garanterad försäljningssuccé, även om det kanske fick ske lite i det fördolda.

Men Brand var radikal även på andra sätt. Som nämndes i förra inlägget så bedrev Hinke Bergegren en engagerad agitation om fri kärlek och förordade preventivmedel, något som var väldigt upprörande på den tiden. Till skillnad från idag då frågor kring utmanande av sexuella och relationella normer ofta benämns ”identitetspolitik” och anses stå, om inte i direkt motsättning till, så åtminstone som ”höger” eller ”liberalt” i förhållande till klasskampspolitiken, så var det för hundra år sedan istället självklart att revolutionär klasskamp gick hand i hand med revolutionär ”identitetspolitik” (i brist på ett bättre ord). Även i Brand kom denna radikala sexualmoral till uttryck, förutom i den redaktionella texten även i annonserna. Jag har läst någonstans att Brand var den första tidningen i Sverige som tryckte annonser för preventivmedel, och när jag för en tid sedan bläddrade i gamla nummer, jag tror de var från 1906, så hittade jag också den berömda reklamen för ”franska försiktighetsartiklar”, som man då kallade kondomer. Men jag upptäckte mer. Titta på den här:

image

(Då min finsktillverkade mobiltelefon med 2.0 megapixelkamera lämnar en del att önska vad gäller kvaliteten så är väl en bildtext motiverad) : Franska försiktighetsartiklar, Kvinnoskydd, Lifmodersprutor, Suspensoirer, Gummibattonger mm. Billigast i parti och minut. Priskurant med bruksanvisning, mot porto. FRANSKA GUMMI-DEPOTEN: C. M. Anderssons, Norrlandsgatan 18, Sthlm. A. T. Riks.

Gummibattonger! Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om Brand inte bara var först med kondomer, utan även med dildosar i sina annonser.

Finns det då något hopp för oss som vill se en ordentlig hatsajt från vänster? Brand finns än idag och är en mycket läsvärd tidning. Dess format och roll idag skiljer sig dock stort mot hur den var på den gamla goda tiden. Istället står nog hoppet till Aktuellt Fokus. Nättidningen har bara funnits i drygt ett år men har redan fått ett ganska stort genomslag, trots små resurser. Eller möjligen tack vare små resurser då man (ännu) inte riskerar att korrumperas av vare sig kramar från etablissemanget eller statligt press- och kulturstöd. På Aktuellt Fokus drar man sig inte för att slänga sig med sensationella kvällstidningsaktiga rubriker eller taskiga, ibland tafatta, men ofta roliga photoshopmontage. Man gör nyheter av ”populistisk” karaktär, som att fokusera på höga politiker- och pamplöner. Klassperspektivet är närvarande, inte minst då man ständigt rapporterar om arbetsplatsolyckor under rubriken ”Otrygga Sverige”. Att gång på gång påminna oss om att arbetarklassen i vårt land faktiskt dör och skadar sig då de jobbar ihop profiter åt kapitalet är en journalistisk gärning av rang, som dessutom bryter skarpt mot det medelklassdominerade perspektivet i mainstreammedierna. Det är uppenbart att Aktuellt Fokus tagit inspiration från rasisternas alternativmedier och någon gång har man rent av snott SD-svansens formuleringar och talat om ”regimtrogen media” och ”åttaklövern”. Jag älskar det.

Visst har jag ibland synpunkter på innehållet. Man kan även komma med invändningar som att språket ibland borde ses över och annat petigt. Men Aktuellt Fokus är en frisk fläkt som vägrar inordna sig, som inte lyder mainstreammediernas problemformuleringsprivilegium, som inte bryr sig om att vara fin i kanten. Hinke skulle varit stolt.

Ni ska fan få se på oanmälda hembesök

Flera veckor har nu förflutit sedan panamaskandalen briserade. Att rika människor skiter i lagar och överenskommelser för att sko sig själva, och kommer undan med det, det visste vi sedan innan. Men nu får vi en detaljerad inblick i hur det går till, åtminstone på en bank i ett skatteparadis. Nyheten må ha svalnat, men det rör sig om en stor läcka och ICIJ fortsätter att släppa storys baserade på det massiva materialet, Svensson har skrivit en del intressanta blogginlägg och visst händer det saker. Skatteverket tittar på saken, nu också på den korruption inom myndigheten som uppdagades och SEB utreds av amerikanska myndigheter. Och detta bara i vår lilla avkrok av världen. Men jag väntar fortfarande på en ordentlig uppföljning. I Uppdrag Gransknings reportage talades nämligen om att 400 svenskar figurerade i läckan. Men vilka är de? Och vilka är de banktjänstemän som genomför det hela? Förra veckan slängde jag iväg en fråga om detta till Uppdrag Granskning på twitter, men fick inget svar, och morgondagens program ska visst handla om något annat.

Efter avslöjandet kom mest vagt mummel från regeringen, men oppositionen var desto piggare. Moderaterna kom snabbt med ett utspel om att bekämpa fusk – bland tjuvåkande tunnelbaneresenärer. Och här om dagen kom ett nytt förslag som på ett otroligt rättframt sätt visar på partiets prioriteringar och människosyn. Socialtjänsten, tycker moderaterna, ska få göra oanmälda hembesök hos bidragstagare, i syfte att minska fusket.

Jag vill se namnen på de ”skattetrötta svenskarna” (för att använda ett uttryck jag snappat upp från Ekonomiekot Lördag), jag vill se hur de ser ut, jag vill veta var de bor. Det är nämligen alldeles nödvändigt för att kunna rikta vår ilska, vår upprördhet, vår frustration. Vårt hat. Visst, det handlar om strukturer, det är en liten del av något större, det är ett helt system. Men, som det sägs i en gammal Crass-låt: Systems just aren’t made of bricks they’re mostly made of peopleoch 400 riktiga fullblodsmänniskor duger gott och väl som ansvariga representanter för detta system. Flera samhällsinstanser tycks krackelera, det är deras fel. Tågen kommer inte i tid, förskolegrupperna är för stora, hemtjänsten fungerar inte. Det är deras fel. I Ådalen protesterade nyligen 10 000-tals människor mot slakten av vården i Västernorrland. Det finns inga pengar, säger sossepolitikerna. Men vi vet var pengarna finns, vi behöver bara hämta tillbaks dem. Ge oss bara namnen och ni ska fan få se på oanmälda hembesök.

Om att lösa bostadsbristen utan att bygga bostäder

Företaget Spotify har gett sig in i bostadsdebatten. I ett öppet brev hotar de med att flytta utomlands om inte Sverige genomför en rad reformer. Vår framgång är helt beroende av att vi kan locka de bästa talangerna från hela världen.” som de skriver. Brevet är intressant dels för att det så öppet visar på den utpressningstaktik som kapitalet de facto sysslat med under framförallt de senaste tre decennierna, dels för att företaget inte bara gnäller över deras egna omedelbara ekonomiska villkor utan även har synpunkter på utbildnings- och bostadspolitiken. Det finns mycket att säga om Spotify. Deras karaktär av pyramidspel, att de framställer sig som några som värnar om Sverige och Sveriges ekonomi samtidigt som de skattefifflar genom brevlådeföretag i Luxemburg, att hela deras existens bygger på den antimarknad som skapats av film- och musikindustrins ekonomiska särintressen, vilket upprätthålls av repressiv lagstiftning mot fildelare. Till exempel.

Men i det här blogginlägget ska jag fokusera på en aspekt av Spotifys kommuniké, nämligen bostadsfrågan. Det börjar ganska bra

Det första hindret rör, vilket vi gång på gång har påpekat, tillgången till bostäder och då speciellt hyresrätter. Idag har vi medarbetare från 48 länder i Stockholm. Att ställa krav på att unga människor som kommer till ett nytt land direkt ska köpa dyra bostadsrätter minskar attraktionskraften och är inte långsiktigt hållbart.

Mer hyresrätter. Bra, jag skriver under på det. Sen blir det först lite märkligt

Jämför det med städer som New York, London och Singapore där möjligheterna att hyra bostäder är mycket enkla. Där finns, till skillnad mot i Stockholm, flexibilitet.

För att till sist urarta totalt

Det finns bland experter och beslutsfattare en bred insikt om att faktorer som hyresregleringen, skattestrukturen och regelverken leder till att det byggs för få hyresrätter och att marknaden i princip inte fungerar.

Utan att göra anspråk på expertkunskaper om bostadsmarknaden i de nämnda städerna så undrar jag lite över denna ”flexibilitet”. Det jag hört om folk som bott i London är historier om hur fyra-fem personer delar en tvåa långt åt helvete från centrum, och ändå går större delen av lönen till att betala hyran. Nåväl. I det sista stycket blir dumheten total, om än väldigt förutsägbar. För att undvika missförstånd klargör Spotifygrundarna att det enbart rör sig om borgerlig bostadspolitik, det vill säga, att de inte vill bygga fler bostäder. Jag ska förklara.

Det råder i Sverige – inte enbart i Stockholm – bostadsbrist, om detta tycks alla vara överens. Det irriterande är att lösningen på detta problem är så enkelt att ett litet barn kan lista ut det; bygg fler bostäder! Med tanke på att vi redan har en etablerad struktur för detta i och med att varenda kommun har ett eget bostadsbolag, är det enda som behövs ett klartecken från politiskt håll. Det kostar naturligtvis pengar att bygga bostäder och pengar hade man till exempel kunnat flytta från våra pensionsfonder – det var precis så det gick till när miljonprogrammet genomfördes på 50- och 60-talet – om man nu inte vill höja någon skatt eller ta från någon annan offentlig utgiftspost. Det är bara en prioriteringsfråga. Vi har medlen, vi har råd, vi har ett historiskt exempel i miljonprogrammet, men vi har inga politiker vid makten som vill. När borgare pratar bostadspolitik handlar det om andra saker. Nämligen att på olika sätt göra det lättare för byggbolag och markägare för att sen hoppas att dessa därefter kommer välja att bygga bostäder. Ofta är det prat om att ta bort vissa regler, och det är möjligt att det ligger något i detta. Att ändra på byggregler för privata fastighetsägare står ju inte heller i någon motsättning till att bygga hus med offentliga medel. Sen är det den våta drömmen om ”marknadshyror”, det vill säga högre hyror. Om det blir skitdyrt att bo betyder det mer pengar för hyresvärden, vilket kanske leder till att denne använder sina pengar till att bygga fler hus. Några garantier finns naturligtvis inte. Så tafatt är den borgerliga bostadspolitiken. Om de rika blir ännu rikare på att bygga hus så kommer de förhoppningsvis att göra det. Det hela är så dumt att man misstänker att det kanske inte är främst ökat bostadsbyggande man är ute efter när man vurmar för marknadshyror. Är det kanske något annat?

En slentrianborgerlig hållning i bostadsfrågan från Spotifymiljonärerna således, inget konstigt alls. Men det slutar inte där. Vänsterpartisten Richard Olsson skriver på sin blogg om att organisationen STHLM TECH MEETUP ska arrangera en demonstration utanför riksdagen med krav som utgår från det öppna brevet. Olsson tog kontakt med arrangören för att diskutera innehållet, där han framförallt var oense gällande marknadshyrorna. På frågan om hur marknadshyror skulle minska bostadsbristen kom svaret:

It’s not a housing shortage.You could completely stop building houses in Stockholm as far as I care. If was [sic] a fluid open market I could rent a place. And the best and brightest could too.

Aldrig har väl motiven för marknadshyror uttryckts så tydligt. Om det vore en öppen marknad så hade jag kunnat hyra en lägenhet. För tydlighetens skull påpekar arrangören dessutom att han inte bryr sig ett skit om det byggs en enda bostad eller inte. Om det bara blir svindyrt att bo i centrala Stockholm så kommer en massa människor bli tvungna att flytta därifrån och rika techentreprenörsmänniskor, ”the best and brightest”, ”de bästa talangerna från hela världen”, kommer kunna flytta in i deras ställe.

Plötsligt blir diskrepansen mellan min anekdotiska uppfattning av bostadsmarknaden i London och Spotifygrundarnas tal om att ”möjligheterna att hyra bostäder är mycket enkla” fullt begriplig. Det är enkelt att hyra om man är rik. Plötsligt blir borgerliga människors aversion mot köer fullt begriplig även den. Det de inte gillar med köer är att de själva inte får gå före alla andra.

 

Kan revolutionärer lära av rasister?

I anarkisttidningen Brands avdelning Gnistor publicerades häromdagen en intressant artikel av Mathias Wåg betitlad Kan klimatrörelsen lära sig något av Sverigedemokraterna? Upplägget formuleras inledningsvis:

Tänk om vi som tankeexperiment skulle använda samma metoder som Sverigedemokraterna använder för att kidnappa den politiska opinionen. Vad skulle hända om klimatrörelsen följde samma formel?

Därefter följer tio punkter där Sverigedemokraternas bevisligen framgångsrika strategi appliceras på klimatrörelsen, med formuleringar som:

Skapa en berättelse med en tydlig fiendebild, ett ”vi mot dem”. Visa hur alla partier går det fossilindustriella komplexets (bil-, olje- och byggindustrins) och den industriella djurhållningens ärenden […] Diskutera alltid utifrån en underdogposition […] Låt svansen driva på. Ta aldrig avstånd från de radikala, utan peka retoriskt på dem som ett symptom på att klimatdiskussionen inte tas och osynliggörs […] Det finns ingen enskild klimatfråga, gör varje fråga till en klimatfråga […] Vi behöver inte visa på alternativ […] Vi behöver bara ständigt visa på problemen och peka ut dem som tjänar på det för att kräva förändring […] Gör varje angrepp mot oss till ett bevis på att vi har rätt. Hävda att vi tystas, ämnet är för känsligt, får inte debatteras

Texten kan läsas på flera olika sätt. Till att börja med är den humoristisk, den ska inte riktigt tas på allvar utan är kanske först och främst ett sätt att kortfattat beskriva SD:s strategi. Men samtidigt manar den till eftertänksamhet. Som den avslutande meningen slår fast:

Tänk om vi hade agerat så, som SD i invandringspolitiken. Så omoraliskt, oansvarigt och lågt. Vulgärt populistiskt. Rena rama pöbelfasonerna. Totalt förkastligt. Förslaget är inte seriöst.

Men.

Tänk. Vi hade kanske vunnit.

Klimatrörelsen” kan dessutom ganska enkelt bytas ut mot ”vänstern”, något som bloggen Krigsmaskinen tagit fasta på i inlägget Taktiska gnistor där ett par spontana reflektioner och preciseringar listas. Krigsmaskinen skriver även att Min största skepsis, som jag blir tvungen att återkomma till, gäller media. I väntan på en vidareutveckling av det resonemanget skulle jag tvärtom hävda att just SD:s mediestrategi är något som vänstern kan och bör, om inte sno rätt av så åtminstone hämta stor inspiration ifrån. Att rasisterna lyckats bygga upp en parallell medieoffentlighet med en rad nyhetsportaler och bloggar som refererar till varandra, sätter sin egna dagordning och konsekvent ställer sig i opposition till medieetablissemanget måste ses som ett genialt drag. Att vägra låta sig dikteras av problemformuleringarna som ges i morgontidningarna eller Studio Ett eller att skita fullkomligt i att prata om ”jobben” är något jag ofta önskat mig av politiker och opinionsbildare på vänsterkanten. Att hela det politiska och mediala etablissemanget ger Avpixlat epitetet ”hatsajt” är något jag är djupt avundsjuk på. För att återgå till Wågs artikel:

Det är genom framväxten av en sådan motoffentlighet som offentligheten tas – inte genom att få in en artikel på DN Debatt

Instämmer till fullo!

Jag kan inte heller låta bli att löpa tankeexperimentet fullt ut. Istället för flashbacktrådar som kartlägger romläger kartläggningar av välfärdskapitalister, istället för brandattentat mot flyktingförläggningar uppeldade banker och inkassoföretag.

Istället för rasism – klasshat.