Kan revolutionärer lära av rasister?

I anarkisttidningen Brands avdelning Gnistor publicerades häromdagen en intressant artikel av Mathias Wåg betitlad Kan klimatrörelsen lära sig något av Sverigedemokraterna? Upplägget formuleras inledningsvis:

Tänk om vi som tankeexperiment skulle använda samma metoder som Sverigedemokraterna använder för att kidnappa den politiska opinionen. Vad skulle hända om klimatrörelsen följde samma formel?

Därefter följer tio punkter där Sverigedemokraternas bevisligen framgångsrika strategi appliceras på klimatrörelsen, med formuleringar som:

Skapa en berättelse med en tydlig fiendebild, ett ”vi mot dem”. Visa hur alla partier går det fossilindustriella komplexets (bil-, olje- och byggindustrins) och den industriella djurhållningens ärenden […] Diskutera alltid utifrån en underdogposition […] Låt svansen driva på. Ta aldrig avstånd från de radikala, utan peka retoriskt på dem som ett symptom på att klimatdiskussionen inte tas och osynliggörs […] Det finns ingen enskild klimatfråga, gör varje fråga till en klimatfråga […] Vi behöver inte visa på alternativ […] Vi behöver bara ständigt visa på problemen och peka ut dem som tjänar på det för att kräva förändring […] Gör varje angrepp mot oss till ett bevis på att vi har rätt. Hävda att vi tystas, ämnet är för känsligt, får inte debatteras

Texten kan läsas på flera olika sätt. Till att börja med är den humoristisk, den ska inte riktigt tas på allvar utan är kanske först och främst ett sätt att kortfattat beskriva SD:s strategi. Men samtidigt manar den till eftertänksamhet. Som den avslutande meningen slår fast:

Tänk om vi hade agerat så, som SD i invandringspolitiken. Så omoraliskt, oansvarigt och lågt. Vulgärt populistiskt. Rena rama pöbelfasonerna. Totalt förkastligt. Förslaget är inte seriöst.

Men.

Tänk. Vi hade kanske vunnit.

Klimatrörelsen” kan dessutom ganska enkelt bytas ut mot ”vänstern”, något som bloggen Krigsmaskinen tagit fasta på i inlägget Taktiska gnistor där ett par spontana reflektioner och preciseringar listas. Krigsmaskinen skriver även att Min största skepsis, som jag blir tvungen att återkomma till, gäller media. I väntan på en vidareutveckling av det resonemanget skulle jag tvärtom hävda att just SD:s mediestrategi är något som vänstern kan och bör, om inte sno rätt av så åtminstone hämta stor inspiration ifrån. Att rasisterna lyckats bygga upp en parallell medieoffentlighet med en rad nyhetsportaler och bloggar som refererar till varandra, sätter sin egna dagordning och konsekvent ställer sig i opposition till medieetablissemanget måste ses som ett genialt drag. Att vägra låta sig dikteras av problemformuleringarna som ges i morgontidningarna eller Studio Ett eller att skita fullkomligt i att prata om ”jobben” är något jag ofta önskat mig av politiker och opinionsbildare på vänsterkanten. Att hela det politiska och mediala etablissemanget ger Avpixlat epitetet ”hatsajt” är något jag är djupt avundsjuk på. För att återgå till Wågs artikel:

Det är genom framväxten av en sådan motoffentlighet som offentligheten tas – inte genom att få in en artikel på DN Debatt

Instämmer till fullo!

Jag kan inte heller låta bli att löpa tankeexperimentet fullt ut. Istället för flashbacktrådar som kartlägger romläger kartläggningar av välfärdskapitalister, istället för brandattentat mot flyktingförläggningar uppeldade banker och inkassoföretag.

Istället för rasism – klasshat.