Om hatsajter och dildoannonser

 

På tal om Hinke Bergegren. I små mord fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren av Hans Lagerberg, står en del intressant om tidningen som Hinke var redaktör för under många år, nämligen Ungsocialisternas Brand. Huvudpersonen i en roman av Ivar Oljelund citeras för att ge ett tidstypiskt intryck.

Tidningen förde ett våldsamt språk, men förfäktade den fattiges rätt med en lidelse, som gjorde ett djupt och upprörande intryck. Han hade aldrig läst något sådant förut. Den begärde allting nytt, vilket var oerhört – ett nytt samhälle, en ny himmel och en ny jord. Tidningen var ultras och fruktade ingenting, den skrevs på ett vardagsspråk, som man inte trodde kunde tryckas. Den drog till och svor ibland, vilket stötte och chockerade, men det var roligt också. Han läste het och omtumlad. Det mesta var riktigt, tyckte han, och lågade av rättfärdighetens eld.

Då det var en veckotidning hade man inte nyheter på samma sätt som i dagspressen utan

i stället kommenterades bitskt vad som hänt under veckan och vad som skrivits i andra tidningar.[..] Omvärlden såg Brand som ett skandalblad, och tidningen var förvisso inte ovillig att utnyttja sensationen, inte minst när det gällde att avslöja de sedligas perversiteter. Personangrepp var likaledes vanliga

Vidare får vi veta att Hinke föraktade journalistkåren. ”Han brukade ordet Hundjournalistik. Journalisterna var borgarklassens gårdvarar – och tillika fähundar, utan all heder eller intresse för idéer, de ville bara ha pengar och kröp därför för överheten.”

Brand var ingen oansenlig publikation, Lagerberg skriver att upplagan låg på 22 000 år 1914, att jämföra med Aftonbladets 25 000 och Svenska Dagbladets 38 000.

Man tänker osökt på vår tids mer eller mindre rasistiska ”alternativmedier”, som de vill kalla sig själva. För det är en bitter insikt att den samhällsfarliga journalistiken idag mestadels kommer från höger. Ta bara Avpixlat som exempel. Sidan benämns konsekvent för hatsajt av hela det mediala och politiska etablissemanget. Som extremvänster kan man inte bli annat än uppriktigt avundsjuk. Alla är djupt upprörda över Avpixlats ondska och konsensus råder om dess uselhet, men likt förbannat besöks den dagligen av många, många människor. Etablissemangets öppna avsky har naturligtvis bidragit till alternativmediernas succé, och även här finns en parallell till det förflutna. Både Axel Danielsson och August Palm har vittnat om hur borgerlighetens panikartade angrepp på den gryende A-pressen under slutet av 1800-talet bara ökade dess spridning och ryktbarhet. Lagerberg skriver dessutom om att de av myndigheterna förbjudna numren av Brand alltid sålde som smör. Det fanns ingen förhandscensur i Sverige, men det hände titt som tätt att någon artikel i tidningen kunde misstänkas för sedlighetsbrott, uppvigling eller kanske rent av majestätsbrott, varför den drogs in av polisen. De tryckta numren hade dock i regel redan spridits vind för våg och för tidningsförsäljarna var ett nummer med en för myndigheterna misshaglig artikel en garanterad försäljningssuccé, även om det kanske fick ske lite i det fördolda.

Men Brand var radikal även på andra sätt. Som nämndes i förra inlägget så bedrev Hinke Bergegren en engagerad agitation om fri kärlek och förordade preventivmedel, något som var väldigt upprörande på den tiden. Till skillnad från idag då frågor kring utmanande av sexuella och relationella normer ofta benämns ”identitetspolitik” och anses stå, om inte i direkt motsättning till, så åtminstone som ”höger” eller ”liberalt” i förhållande till klasskampspolitiken, så var det för hundra år sedan istället självklart att revolutionär klasskamp gick hand i hand med revolutionär ”identitetspolitik” (i brist på ett bättre ord). Även i Brand kom denna radikala sexualmoral till uttryck, förutom i den redaktionella texten även i annonserna. Jag har läst någonstans att Brand var den första tidningen i Sverige som tryckte annonser för preventivmedel, och när jag för en tid sedan bläddrade i gamla nummer, jag tror de var från 1906, så hittade jag också den berömda reklamen för ”franska försiktighetsartiklar”, som man då kallade kondomer. Men jag upptäckte mer. Titta på den här:

image

(Då min finsktillverkade mobiltelefon med 2.0 megapixelkamera lämnar en del att önska vad gäller kvaliteten så är väl en bildtext motiverad) : Franska försiktighetsartiklar, Kvinnoskydd, Lifmodersprutor, Suspensoirer, Gummibattonger mm. Billigast i parti och minut. Priskurant med bruksanvisning, mot porto. FRANSKA GUMMI-DEPOTEN: C. M. Anderssons, Norrlandsgatan 18, Sthlm. A. T. Riks.

Gummibattonger! Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om Brand inte bara var först med kondomer, utan även med dildosar i sina annonser.

Finns det då något hopp för oss som vill se en ordentlig hatsajt från vänster? Brand finns än idag och är en mycket läsvärd tidning. Dess format och roll idag skiljer sig dock stort mot hur den var på den gamla goda tiden. Istället står nog hoppet till Aktuellt Fokus. Nättidningen har bara funnits i drygt ett år men har redan fått ett ganska stort genomslag, trots små resurser. Eller möjligen tack vare små resurser då man (ännu) inte riskerar att korrumperas av vare sig kramar från etablissemanget eller statligt press- och kulturstöd. På Aktuellt Fokus drar man sig inte för att slänga sig med sensationella kvällstidningsaktiga rubriker eller taskiga, ibland tafatta, men ofta roliga photoshopmontage. Man gör nyheter av ”populistisk” karaktär, som att fokusera på höga politiker- och pamplöner. Klassperspektivet är närvarande, inte minst då man ständigt rapporterar om arbetsplatsolyckor under rubriken ”Otrygga Sverige”. Att gång på gång påminna oss om att arbetarklassen i vårt land faktiskt dör och skadar sig då de jobbar ihop profiter åt kapitalet är en journalistisk gärning av rang, som dessutom bryter skarpt mot det medelklassdominerade perspektivet i mainstreammedierna. Det är uppenbart att Aktuellt Fokus tagit inspiration från rasisternas alternativmedier och någon gång har man rent av snott SD-svansens formuleringar och talat om ”regimtrogen media” och ”åttaklövern”. Jag älskar det.

Visst har jag ibland synpunkter på innehållet. Man kan även komma med invändningar som att språket ibland borde ses över och annat petigt. Men Aktuellt Fokus är en frisk fläkt som vägrar inordna sig, som inte lyder mainstreammediernas problemformuleringsprivilegium, som inte bryr sig om att vara fin i kanten. Hinke skulle varit stolt.

Annonser