Tack och farväl

Det är idag exakt ett år sedan jag postade mitt första blogginlägg, och detta blir mitt allra sista. Jag hade funderat på det ganska länge, men mitt debutinlägg spottades fram ganska snabbt och spontant efter att en artikel i DN fått min frustration över sakernas tillstånd att koka över. Så föddes den här bloggen, utom någon egentlig plan eller genomtänkt syfte, som sen alltså harvade på ända tills idag. Det hela har varit kul och intressant men jag känner att det här projektet nu har nått vägs ände. Min bok känns som den logiska kulmen och får bli Folkets väns testamente. Mina föga använda Flashback- och twitterkonton, vilka jag startade enbart i syfte att dra trafik till bloggen, kommer jag att stänga ner. Att spendera tid på Flashback och Twitter visade sig ge samma tomhets- och meningslöshetskänslor som när man klickar runt för länge på Facebook, och jag orkade därför aldrig riktigt ge det så mycket tid. Bloggen, med alla dess gamla inlägg, kommer dock att stå kvar. Jag vill tacka alla läsare, och ett särskilt stort tack till alla er som på ett eller annat sätt kommenterat och kommunicerat med mig under det här året.

Farväl.

Bokrelease!

Nu har min e-bok kommit ut. Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki finns att köpa via Smashwords för ynka 2 dollars och nittionio cent. Den finns även på andra platser, till exempel borde den finnas på iBookstore och vi får se om den dyker upp på fler ställen framöver.

Men varför har jag då gjort det, och vad betyder ens en ”bok” i sammanhanget? För den som har läst en hel del av vad Rasmus Fleischer skrivit – i blogg och i tryck – så blir det naturligt att man börjar filosofera över sådana saker. Jag har skrivit en text, den är egentligen inte särskilt sammanhängande utan snarare ganska spretig, men som jag bestämt mig för utgör en enhet, en essä. ”Bok” kan ju ge intrycket att det rör sig om något massivt, så jag ska inte lura er, det rör sig om en relativt kort text, pdf versionen blev 41 sidor tror jag. Inspiration i detta sammanhang har jag fått från Eric Pettersson, vars fabriksliv kallades för en ”kortroman” fast den mest känns som en pamflett när man håller den i handen. Så där har ni ett objektivt kriterium att gå på; min essä är faktiskt längre än fabriksliv! Och därför kan jag med att kalla mitt digitala dokument för en bok.

För där kommer nästa invändning. Boken finns inte, och har aldrig funnits, i tryck. Dessutom är den inte utgiven av något förlag. Jag har fixat allt själv via Smashwords, världens största självpubliceringsförlag (eller vad man nu kallar det). På Smashwords kan man få sin e-bok konverterad till olika format och distribuerad till ganska många platser där det säljs e-böcker, mot att företaget tar en mindre del av (de eventuella) intäkterna. Förr var det enkelt att veta. Det krävdes ett förlag, det krävdes att det trycktes en upplaga. En bok var en konkret sak. Via denna urvalsprocess skapades boken och dess upphovsperson blev en författare. Man har jag verkligen skrivit en bok? Är jag en författare nu?

En e-bok är för mig något väldigt konstigt. Det rimligaste hade väl varit att jag bara släppt hela essän som en pdf för var och en att ladda ner, om jag nu ville göra något utanför bloggformatet. Men jag tänker dessutom ta betalt. Det är väl detta som är konstigaste för mig. Jag skulle själv aldrig köpa en e-bok, jag tycker det är lika bisarrt att betala för det som det är att betala för mp3:or. Jag har aldrig brytt mig ett skit om lipiga argument om att ”artisten måste få betalt för sitt arbete” då det rör sig om kopiering av information. Syftet med mitt skrivande på den här bloggen har aldrig handlat om pengar, det har bara handlat om att skriva för skrivandets egen skull. Ändå kommer jag nu kräva betalt av mina läsare. Varför då? Jag vet faktiskt inte riktigt, jag har själv svårt att sätta ord på det. Till viss del är det att det känns mer ”på riktigt”. Detta ger i sin tur genast ett visst dåligt samvete då hela, ska vi kalla det ”piratkulturen”, är något som jag alltid sympatiserat med. Att ny digital teknik kanske kan leda till ett nytt produktionssätt, att varuformen, lönearbetet, profiterna, ja hela kapitalets logik skakar i sina grundvalar, är något jag ibland hoppfullt tycker mig se och om inte annat vill kämpa för. Men nu väljer jag att sluta uttrycka mig fritt och öppet för alla som vill ta till sig, som med den här bloggen, för att istället reducera mitt tänkande, tyckande och filosoferande till en simpel vara på marknaden.

Framför allt sätter betalningen upp en hög tröskel. Inte för att det är mycket pengar det rör sig om, men det kräver en viss ansträngning, en uppoffring, för att läsa mitt verk. Detta kommer med allra största sannolikhet leda till att boken kommer få extremt få läsare. Jag säljer alltså ut utan att få betalt, med resultatet att knappt någon kommer läsa vad jag skrivit. Och på något märkligt sätt tilltalar allt detta mig.

Jag började skriva på essän för ganska längesedan, innan jag skapade den här bloggen, och det fanns från början ingen som helst mening annat än att jag ville skriva av mig, avreagera mig, på olika saker. Dokumentet har ständigt fyllts på, ibland skrivits om, och ibland har olika delar flyttats runt, helt utan något egentligt syfte och egentligen inte ämnat för någon annan att läsa. Vissa delar av boken påminner om den här bloggen (jag postade för ett tag sedan ett avsnitt här), men andra är mer personliga. Det var bara mina tankar, som jag skrek ut i tomheten. Sen fick jag för mig att börja blogga. Först nu i slutet av sommaren slog det mig att det där textdokumentet kunde sammanfogas med Folkets Vän, att jag kunde sätta mitt bloggjag som författare och göra något av det. E-boksformens begränsning är kanske därför passande. Det blir på sätt och vis en återgång till tiden då jag satt i min ensamhet och tänkte tankar ingen kunde höra.

Om kålsuparteoriernas konsekvenser och den slutgiltiga lösningen med det återvändande IS-slöddret

Jag har tidigare inte brytt mig så värst mycket. Det har mest varit som ett bakgrundsbrus, några märkliga uttalanden jag knappt lyssnat på, eller snabbt scrollat förbi. Då nyheterna dessutom oftast nått mig i mitt Facebookflöde genom ett vansinnigt känsloutbrott från typ Ivar Arpi, Marcus Birro eller någon annan marginalhögerdebattör, så har jag mest ryckt på axlarna, tänkt att de nog har missuppfattat något och huvudsakligen reagerat genom att hånflina åt deras upprördhet. Men när jag nu ännu en jävla gång springer på ett fullkomligt efterblivet utspel så börjar jag istället tänka efter. Det rör sig kanske om mer än bara lösryckta citat från någon verklighetsfrånvänd socionomkärring eller sinnesslö kommunpolitiker. Vi har kanske ett problem. Jag pratar om daltandet med IS.

Den här gången var det en företrädare för Grön Ungdom som tycker att återvändande IS-soldater bör få Hjälp med bostad, arbete eller skuldsanering. Men varför i helvete resonerar någon så?

Sedan attackerna på World Trade Center den elfte september 2001 har terrorbekämpning ständigt varit på dagordningen, och denna har inte sällan kritiserats. Ökad kontroll och övervakning av medborgarna, och lagstiftning som urholkar grunderna för rättsstaten har genomförts, dock under ständigt ifrågasättande. Att lagar som snabbt stiftats i ett upprört tillstånd, med syftet att enbart bekämpa terror, även kan tillämpas på andra personer och i andra syften, har varit en ständigt återkommande debatt. Med mer repressiva lagar och en upptrissad retorik riskerar samhället att bli mer auktoritärt och gå i en paranoid riktning där man snart inte bara jagar terrorister utan även minoriteter och politiska motståndare. Terrorbekämpningen riskerar alltså att spridas även till övriga oppositionella och till icke-våldsgrupper. Vi behöver inte plocka fram mot någon abstrakt sluttande plan-teori utan bara konstatera att delar av 00-talets terrorlagstiftning faktiskt redan har används mot exempelvis miljöaktivister, och att den statliga övervakningen har sträckt sig långt utanför de ramar den först var tänkt för. Ungefär så låter den gamla vanliga kritiken. Men jag börjar misstänka att det även kan fungera omvänt. Det är givetvis katastrofalt att lagstiftning avsedd för Al Qaida även används mot Greenpeace. Men man kan göra ett annat fel här. Att man banaliserar istället för demoniserar. Greenpeace är inte Al Qaida. Men Al Qaida är inte heller Greenpeace, om ni är med på vad jag menar.

Jag skrev ganska nyligen om så kallad ”våldsbejakande extremism”. Jag menade (och i detta är jag långt ifrån ensam) att det är fördummande att bunta samman sina politiska motståndare i ett fack, och att det mest handlar om att plocka billiga poänger. Låt oss titta på följande citat, som jag lyfte fram i det nämnda inlägget, från den statliga rapporten Ung och extrem – om våldsbejakande vänsterextremism:

De krigiska idealen eller hypermaskuliniteten som beskrivits inom den våldsbejakande högerextrema miljön och inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön har under perioder även varit ett närvarande inslag inom den våldsbejakande vänsterextremistiska miljön. Detta visades tydligt vid Göteborgskravallerna 2001

Alltså. Läs stycket ordentligt. Ta verkligen in vad det står. Vi har alltså en statlig myndighet, Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, vars uppgift det är att motverka både våldsam islamism och vänsterextremism. Den förstnämnda hemskheten kan illustreras med Islamska Staten, en fascistoid terrorsekt vars groteska våldsutövning är lika väldokumenterad som den är häpnadsväckande. De uppmanar till exempel sina anhängare att våldta civilbefolkningen i de områden de erövrar, förespråkar (sex- och ”vanligt”) slaveri, utrotning av religiösa minoriteter, dödsstraff för homosexualitet och äktenskapsbrott. I de områden de kontrollerar har man upprättat ett styre som får Nordkorea att lika en idyll, och i sin iver att sprida sitt kalifat använder man som taktik att begå massmord direkt riktade mot civilbefolkningen, där det verkar som om varenda plats på hela jorden ses som ett legitimt mål.

På samma bord för den nationella samordnaren att bekämpa, och inom ramen för samma politiska etikett ”våldsbejakande extremism”, finns alltså även den extrema vänstern, vars ultimata ondska bevisades av Göteborgskravallerna 2001. Är ”våldsbejakande extremism” verkligen ett rimligt begrepp för dessa två företeelser? Eller är det hela kanske bara riktigt, riktigt, korkat?

Så långt tillbaks jag kan minnas har högerpolitiker och högertyckare gjort allt de kunnat för att bunta samman vänstern med först nynazister, och senare islamistiska terrorister, för att slippa argumentera för den enda vägens politik. Staten hoppade till slut på tåget fullt ut i och med inrättandet av den nationella samordnaren, och nu ser vi de vansinniga kålsuparteoriernas konsekvenser. För var får killen från Grön Ungdom sina idéer om att IS bäst bekämpas med Hjälp med bostad, arbete eller skuldsanering ifrån? Jo, säger han i samma artikel, det ”har lyfts fram av Institutet för Framtidsstudier i en rapport till den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Vi snackar om unga män som helt frivilligt tagit sig från Sverige ända till Syrien eller Irak för att av ideologiska skäl ansluta sig till ett band av våldtäktsmän och massmördare. Och deras återvändande bör alltså enligt vissa behandlas som om de vore några struliga ADHD-ungar som måste lära sig att sluta skolka från mattelektionerna. Det här är bara så jävla dumt.

Men vad ska man då göra med de återvändande jihadisterna? Jo, där har jag faktiskt ett väldigt konkret förslag. Låt YJÊ bestämma. Yekinêyen Jinên Êzidxan är den kvinnomilis som uppstod efter Islamska Statens försök att utplåna den jezidiska minoriteten i Irak. En stor del av milisen består av IS forna sexslavar. Så låt Sverige bekosta ett läger i Rojava eller Irakiska Kurdistan, administrerat av YJÊ, och skicka samtliga återvändande IS-krigare dit. Jag är övertygad om att IS forna våldtäktsoffer i den jezidiska kvinnomilisen har större kompetens om vad man bör göra med dessa individer än vad något socialkontor i Sverige någonsin kan ha. Det vore också i linje med en regering som påstår sig vara feministisk.

Releasedatum

Den 28:e november släpps min E-bok Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling våld och anarki. Den finns redan nu att beställa från Smashwords för ynka 2.99$. Den bör även finnas på iBookstore och på lite andra ställen. Vi får se om den även dyker upp på någon av de stora svenska digitala bokhandlarna framöver.

Mer info om boken kommer i samband med släppet.

Recension: Ung och extrem – Om våldsbejakande vänsterextremism

Kålsuparteorier har länge varit poppis hos myndigheter och andra samhällsbevarande institutioner. Eller, egentligen är det väl en vanlig position som återfinns hos alla ideologier, bland de som inte orkar utmana sin egen världsbild utan nöjer sig med att konstatera att allt är bra, att vi har rätt och alla andra har fel. Steget därifrån till att bunta samman sina meningsmotståndare är inte särskilt långt. Om vi tar en snabb (och förenklad) titt på höger-vänster skalan och undersöker hur de båda extremerna förhåller sig till varandra och till mitten, så kan man se följande: Vänsterextremister ser sig själva som de som utmanar systemet och betraktar högerextremister som systemets de facto försvarare. Fascism ses inte sällan som kapitalismens sista utväg i försvaret mot den revolutionära vänstern. Extremhögern är alltså bara en extrem variant av den politiska mitten. För extremhögern är det istället tvärtom vänstern som är systemets de facto försvarare och skillnaden mellan sossemoderaterna i den aktuella regeringen och AFA är en grad- inte artskillnad. På sätt o vis har båda dessa (grovt förenklade idealfigurs-) positioner rätt. Det beror nämligen på vad man har för politisk utgångspunkt. Om krossandet av kapitalismen är vad man strävar efter så är ju nassarna faktiskt ganska lika mittenpolitikerna då de båda förordar någon slags kapitalism. Och om det enda som betyder något är ariernas rätt att leva utan andra folkslag i sin närhet och stopp på massinvandringen så är ju faktiskt AFA och Fredrik Reinfeldt på samma sida mot de hjältemodiga raskrigarna.

För de i den politiska mitten blir enligt samma logik extremisterna på de båda kanterna likartade. De är ju båda motståndare till det rådande politiska systemet.

Att man beroende av sin utgångspunkt kommer fram till olika syn på sina politiska motståndare är en sak, men att därifrån aktivt leta efter likheter i syfte att bunta samman dem för att glorifiera sig själv är bara fördummande och antiintellektuellt. Man kan till exempel titta på antikommunisthysterin bland svenska åsiktsmänniskor efter Sovjets fall på 90-talet, då den politiska högern tävlade i vem som kunde komma med högst dödssiffror för Stalins terror och likställandet mellan Stalin och Hitler förekom frekvent. Ämnet är inte i sig ointressant. En dåre kan naturligtvis se likheter mellan de två totalitära systemen på 30-talet, och det fanns sedan tidigare flera som gjort liknande spaningar, till exempel filosofen Hanna Arendt. Om man vill läsa stenhård kritik, som till stor del bygger på jämförelser mellan nazism och kommunism, så kan man dessutom läsa anarkistiska och syndikalistiska tidningar från den aktuella eran. Men nivån i debatten på 90-talet var ungefär ”eftersom varken Stalin eller Hitler var folkpartist så är kommunism och nazism samma sak”. Dessutom var det väldigt uppenbart att Hitler-Stalin jämförelserna syftade till att misstänkliggöra vänsterideologier i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet. Istället för intellektuell idédebatt ägnade sig högern åt kålsuparteorier.

Som sagt, tendenser att ohederligt bunta ihop sina meningsmotståndare finns bland alla politiska riktningar, men när det gäller den politiska mitten blir det lite speciellt då dessa har staten till sitt förfogande.

För några år sedan lanserades begreppet ”våldsbejakande extremism” och därefter tillsattes en statlig samordnare med syfte att motverka denna nykläckta hotbild. De våldsbejakande extremisterna delas in i de tre grupperna vänster, höger och islamister. Man har alltså delvis övergivit höger-vänster skalan då islamisterna inte anses passa in i denna. Begreppet, och myndigheten, har såklart redan sågats ganska rejält. Vi kan bara kort klippa in ett avsnitt från Copyriot för att dissa själva begreppet. Den intresserade kan nog därifrån klicka sig runt för mer information och kritik.

Vissa forskare använder etiketten “våldsbejakande” på ett oreflekterat sätt. Att göra så är dålig vetenskap. Magnus Ranstorp kan tjäna som exempel. Mer än någon annan forskare i Sverige har han hängt upp sin forskning på begreppet “våldsbejakande”. Så här skriver han i sin senaste forskningsrapport, författad tillsammans med Peder Hyllengren:

Det är vedertaget bland forskare att uttrycket “extremism” är ett omtvistat begrepp inom den samhällsvetenskapliga forskningen. /…/
Som en konsekvens av syftet med denna rapport så är “bruka våld” ett operationellt relevant uttryck som ger extremism dess mening och syfte. I denna kontext kan uttrycket “bruka våld” även betyda, eller ersättas med, våldsbejakande. Därtill innefattar begreppet även stödjande av våld.
För tydlighetens skull används uttrycket “våldsbejakande extremism” konsekvent i denna rapport.

Tjusig manöver! Forskarna försvarar sitt bruk av det kritiserade begreppet “extremism” genom att trycka in ett förstärkande adjektiv som ännu inte har hunnit bli föremål för vetenskaplig kritik (vilket beror på att adjektivet dels är nyskapat, dels saknar tydlig motsvarighet på engelska).

Nyligen utkom ännu en rapport i ämnet, denna gång från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mucf, (en myndighet vars existens jag inte ens kände till förrän nu). Myndigheten har i alla fall gjort tre rapporter om våldsbejakande extremism med tre tillhörande podcasts, och jag har då läst den om vänstern.

Det är en ganska märklig läsning. Det hela utger sig för att vara en intersektionell analys av den autonoma vänstern, ”med ett särskilt fokus på genus och kön”. Ett problem för artikelförfattaren är att det ”saknas en tydlig gräns mellan våldsutövande miljöer och icke-våldsutövande miljöer”, varför den ”vänsterautonoma miljön” i sin helhet analyseras. Källmaterialet utgörs till stor del av de många rapporter från andra statliga myndigheter och den forskning dessa under senare år beställt. På de knappa 40 sidorna återkommer hela tiden upprepningar genom sammanfattningar och inledningar som gång på gång säger samma sak, och det teoretiska ramverket (intersektionalitet, genus och kön) som påstås genomsyra rapporten kopplas bara väldigt långsökt till det egentliga materialet. Det känns med andra ord som om man läser en studentuppsats på A-nivå.

Kålsuparteoretiserandet visar sig dessutom bli ganska svårt. Visserligen får vi inledningsvis någon slags förklaring till hur extremerna möts.

Trots stora ideologiska olikheter mellan grupperna finns ett gemensamt drag som förenar dem i underkännandet av demokratiska principer och spelregler, vilket utgör ett hot mot grundläggande demokratiska värden. Våldet som dessa grupper riktar mot individer på grund av till exempel deras politiska eller religiösa övertygelse, etniska tillhörighet, sexuella läggning, könsuttryck eller könsidentitet är ett angrepp på principen om alla människors lika värde.

Men sen slås det fast att våldet utgör en väldigt liten del av den autonoma miljön, och att den dessutom minskat på senare år. Sen att vänsterextremisterna skiljer sig från högern och jihadisterna i att de har en ganska jämn könsfördelning. Och att de till skillnad från de andra två ofta problematiserar våldsanvändning internt. Och att de till skillnad från de andra två som utgår från att demokratin gått för långt och vill inskränka den, istället utgår från en ”upplevd brist på demokrati”. Och att det till skillnad från de andra två inte finns några problem att hoppa av rörelsen för de som känner för det.

Jag kan inte bli annat än lite besviken. Jag hade faktiskt hoppas på den hånfulla överlägsenhetskänslan man får av att läsa till exempel Anna-Lena Lodenius, för att inte tala om rikspuckot Magnus Sandelin vars bok Extremister, möjligen i konkurrens med Erik Zsigas Popvänstern, måste betraktas som den ultimata kombinationen av gapskratt och skämskuddesupplevelse. Om våldsbejakande vänsterextremism är mest en tråkig och lite ängslig läsupplevelse. Kan faktiskt bara hitta en riktigt rolig mening:

De krigiska idealen eller hypermaskuliniteten som beskrivits inom den våldsbejakande högerextrema miljön och inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön har under perioder även varit ett närvarande inslag inom den våldsbejakande vänsterextremistiska miljön. Detta visades tydligt vid Göteborgskravallerna 2001

Man blir annars inte direkt skrämd av vänsterextremisterna, de framstår som ganska snälla i jämförelse med de två andra extremistfalangerna. Men man hittar ändå lite intressanta grejer. Som varför vänstervåldet minskat efter mitten av 00-talet.

När vit maktmiljöns fysiska närvaro minskade ledde detta till att många förändrade eller avbröt sitt engagemang i den antifascistiska rörelsen och successivt gick in i andra typer av politiska projekt.

Se där, vänsterns våld mot ”meningsmotståndare” minskar alltså då nazisterna drar sig tillbaka. Om, och i så fall i vilken utsträckning, minskningen av vit maktrörelsens fysiska närvaro hade med vänstervåldet att göra diskuteras inte närmare. Men för den kålsuparteoretiker som ser AFA:s och nazisternas våld som lika dåligt och ser som sin uppgift att bekämpa båda, kan ju i alla fall dra en lärdom här: Minska de våldsbejakande högerextremisternas framfart och du får en minskning av de våldsbejakande vänsterextremisterna på köpet.

För de lärdomar och tips på åtgärder som ges i rapporten är minst sagt svaga. Det rör sig om rena floskler. Man måste lyssna på de unga. De måste få kunskap om hur man kan få inflytande över samhället, de måste lära sig att tänka kritiskt. Det låter som om vänsterextremismen bäst bekämpas med en helt normal lektion i samhällskunskap på högstadiet.

Bokinledning

Har idag lagt upp inledningen till min kommande bok Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki på nån sajt som heter Kapitel 1. Vet inte riktigt varför, men ville väl bara göra något utanför ramen för den här bloggen, antar jag. Det är även så jag tänker kring min ”bok”, att det ska bli något, oklart vad, annat än det här formatet. Jag vet inte riktigt heller hur Kapitel 1 funkar, men hafsade i alla fall ihop ett konto där jag i en ”baksidestext” till min ”bok” kallar mig själv för en ”bloggsensation”…

Om ni vill läsa inledningen till mitt verk så får ni hur som helst klicka här.

Utopier #6: Francis Bacon och den borgerliga teknikoptimismen

Jag har nämnt den ett par gånger redan, Francis Bacons Det nya Atlantis från 1627. Bacon var på sin tid en väldigt framsynt man. Där Thomas More och andra av renässansens banbrytare vågat kritisera skolastiken, den filosofi som var förhärskande på universiteten under medeltiden, och ville återgå till de antika källorna, så tog Francis Bacon ännu ett steg. Han ville gå framåt. Det kan verka banalt idag, men före 1600-talet var det ytterst ovanligt att någon tänkte i sådana banor. Renässansen ville återupptäcka antiken, och man kunde drömma om tidigare guldåldrar, men tanken på att samhället skulle kunna överskrida det gamla och nå nya höjder var något nytt. Bacon ansågs till exempel radikal då han avfärdade Aristoteles som förlegad, trots att Aristoteles då hade 2 000 år på nacken. I hans verk Det nya Atlantis, vilket egentligen bara var ett utkast som gavs ut postumt 1627, kommer hans idéer fram i fiktionens form. Närmare bestämt i den utopiska romanens form.

Till ytan liknar det väldigt mycket Utopia som kom drygt hundra år tidigare. Det rör sig om en avlägsen ö – denna gång ännu längre bort, i Stilla havet – vid namn Bensalem. På Bensalem finns djurparker och fiskdammar där storskaliga djurförsök görs, dammar ”ur vilka några filtrerar fram sötvatten ur saltvatten och åter andra som på konstgjord väg omvandlar sötvatten till saltvatten” och gigantiska trädgårdar där de förmår ”träd och buskar att växa upp före eller efter sina normala tider och får dem att komma upp och bära frukt hastigare än de brukar enligt sina naturenliga tidslopp”. En massa häftiga prylar som med lite fantasi kan likna ljudinspelningsutrustning, telefoner och biografer finns också, liksom hörapparater och u-båtar. En massa maskiner som utnyttjar jordens krafter på fantastiska sätt finns där, instrument som kan skåda långt bort och långt inuti tingen likaså. Bacon lyckades alltså gissa ganska bra om vad som senare skulle bli verklighet. All forskning och teknikutveckling på Bensalem sker genom en slags vetenskapsakademi som kallas Salomons hus där kunskapen sedan sprids till både staten och allmänheten.

Befolkningen på Bensalem är dygdiga och lyckliga och de värderar kunskap som värdefullare än guld. Det är en av poängerna i boken, att tekniskt framåtskridande även leder till moraliskt dito. På detta sätt var Bacon för sin tid radikal, eftersom ännu själva tanken på föränderliga samhällen kunde vara utmanande. Boken skrevs ju ändå under en tid då ett begrepp som utveckling knappt fanns i folks medvetande och då den styrande eliten kunde förbjuda maskiner med motiveringen att de gjorde arbetare arbetslösa.

Bacons synsätt om framåtskridandet blev som vi vet snart förhärskande, och han gissade som sagt rätt på ganska mycket. Men det kan vara värt att titta lite närmare på Bacons förutsägelser med dagens teknikfantaster i bakhuvudet, ni vet, de där som tycker sig vara framsynta när de spår att vi snart kommer få mer häftiga prylar och att robotar kommer ta våra jobb. Teknikutveckling innebär nämligen också alltid social och kulturell utveckling, och hur den utvecklingen blir, det är det svårare att gissa än vilka nya prylar vi kommer få.

För hur ser den politiska organiseringen ut på Bensalem ut? Här är Bacon ganska fåordig. Det verkar vara en monarki, befolkningen är märkligt nog kristen och det slängs rent av in lite antisemitism i berättelsen. Naturligtvis är bara män verksamma inom Salomons hus. Allt radikalt tänkande hos More är som bortblåst, det är den tekniska utvecklingen i sig är det ”utopiska” i själva berättelsen. Och då denna tekniska utveckling inte står i något motsatsförhållande till den rådande ordningen så känns resonemanget igen. Att ny teknik ska fixa allt inom ramen för det nuvarande systemet. Francis Bacon framstår som den förste borgerlige teknikoptimisten.

Den politiska och sociala ordningen på Bensalem skiljer sig alltså inte särskilt radikalt från Bacons samtida omgivning. Högteknologi var på Bacons tid ännu teknik som utgick från kvarnen, dit bönderna gick för att mala mjöl, och att kvarnen så småningom skulle bli en fabrik och bönderna förvandlas till dess lönearbetare, det kunde inte Francis Bacon förutspå. Att gå till fabriken för att jobba vid någon annans maskin i utbyte mot lön är en fundamentalt annorlunda social så väl som ekonomisk relation än att få sin råg mald till mjöl mot en mindre avgift. Bacon kunde förutse en massa nya prylar men inte hur dessa prylar skulle förändra samhället. Fabriker, lönearbetet som norm, lägg till det begrepp som patent eller immateriell egendom. Eller den politiska revolution som blev det nya systemets överbyggnad och sopade bort de enväldiga monarkierna och hela den gamla ordningen. Bacon kunde helt enkelt inte föreställa sig kapitalismen, precis som dagens borgerliga teknikoptimister inte kan föreställa sig något bortom kapitalismen.

Vi minns bemanningsgate

Bemanningsföretag legaliserades 1990 av socialdemokraterna – samma parti som tidigare förbjudit fenomenet på 30-talet. Bildtregeringen avreglerade några år senare branschen till den legala status den har än idag. Därefter växte antal inhyrda arbetare stadigt år efter år och ”Nisse på Manpower” blev ett allmänt spritt begrepp i takt med att prekariseringen av arbetsmarknaden gick vidare i 90-tals krisens efterföljd. Hösten 2011 lanserade Bemanningsföretagen, alltså branschens arbetsgivarorganisation, ansluten till Svenskt Näringsliv, en kampanj för att lansera ett nytt ord för bemanningsanställda. Det någorlunda officiella ord som branschen använde var ”konsult” vilket väl mest för tankarna till nån slipsbeklädd herre i kontorsmiljö. Ett logiskt val då begreppet förknippas med en person, kanske mest en man, med god ekonomi och en relativt hög position i samhällets näringskedja. Trots dess förutsättningar blev ordet aldrig någon succé inom branschen. Det är nämligen så over the top att det nästan blir roligt. Konsult är ett så illa passande begrepp för en timanställd lagerarbetare utan schema, att om det alls används så är det med ett illa dolt sarkastisk tonfall. Knappt ens bemanningsföretagens egna rekryterare, konsultchefer, eller vad de nu kallar sig – de där leende, käcka tjejerna i 30-års åldern som gått nån tramsig högskoleutbildning där de blivit fullmatade med managementfloskler att de alla liknar nyfrälsta självhjälpsboksförfattare – klarar av att slänga sig med ”konsult” utan att flacka med blicken. Något måste göras.

Vi Kallar Oss döps kampanjen till, med tillhörande hemsida, twitterkonto och facebookgrupp där de berörda själva, är det tänkt, ska rösta fram ett förslag på ett nytt fint ord att känna yrkesstolthet över. Det vinnande bidraget belönas med en resa till Island. Men det uppstår omedelbart problem. När medarbetarna fritt får ge förslag på vad de kallar sig själva så hamnar begrepp som ”lägrelönare”, ”nyträl”, ”paria”, ”prekarie”, ”osäkrad”, ”livegen”, ”villkorslös” och ”förbrukningsvara” snabbt i toppen. De öppna forumen överöses dessutom av stark kritik mot bemanningsföretagen. De flexibla inhopparna, visar det sig, vill visst inte ha nya hittepåord som skönmålar deras situation. De vill ha trygghet och bättre villkor. Kampanjledningen tror sig lösa problemet genom att helt enkelt ta bort de kritiskt osande namnförslagen samt den obekväma sanningen som framförs. ”De måste vara värdeneutrala” menar man. Kampanjen syftar till att öka yrkesstoltheten, menar Bemanningsföretagens VD Henrik Bäckström. Men censur i internets tidevarv, lyckas näringslivets professionella kampanjmakare missa, är ingen bra PR-strategi alls. Då det snart dessutom kommer fram att det ledande bidraget, alltså efter att censuren tagit bort de misshagliga alternativen det fantasifulla ”Bemannolog” dessutom inte alls är föreslaget av någon bemanningsanställd, utan istället av arbetsgivarorganisationen Almegas presschef, så tar kampanjen en ny vändning. En ny hemsida och en ny facebookgrupp med snarlikt namn, där ordet nu är fritt, lanseras av några geniala aktivister och Vi Kallar Oss kampanjen har nu blivit ett effektivt verktyg för att ösa ur sig kritik mot osäkra anställningar i allmänhet och bemanningsföretag i synnerhet. På de nya ocensurerade forumen är det fritt att rösta på de tidigare borttagna förslagen. Folk skickar dessutom in bilder på sig själva där de iklädda sina arbetskläder – Manpower, Adecco, Proffice och allt vad de heter – håller upp skyltar med ord som ”slav”, ”utnyttjade” och ”vara”. Ett myller av personliga berättelser väller in. En fick sparken efter att han begärt att få betalt för den övertid han tvingats arbeta. ”Vi anställs dagen innan med SMS. Men de äger hela mitt dygn. Låg lön, har nyss flyttat hem till mina föräldrar igen” skriver en annan. En posar i sina arbetskläder med en handskriven lapp i ena handen och med mittenfingret uppsträckt med den andra ”Jag kallar mig: Utnyttjad, rättslös, vara, köp-slit &-släng-proletär FUCKING bemanning!”. Många av berättelserna fokuserar på diskrepansen mellan företagens floskler och den bistra verkligheten. Andra kommer med konstruktiva förslag. Förbjud skiten. Media har vid det här laget hakat på i vad som redan nu är ett PR-fiasko av närmast episka proportioner. Det skrivs krönikor och ledare, det debatteras och det bloggas. Henrik Bäckström får svettigt svara på frågor, inte bara om censur, utan även om tillståndet i branschen över lag. Det var inte det här PR strategerna hade sagt skulle hända. Det här har gått riktigt, riktigt, illa.

I ett debattinlägg på Newsmill får Henrik utrymme att ge sin syn på saken. Han försöker intala oss, och kanske även sig själv, att motkampanjen bara består av ett fåtal onyanserade troll och extremister. Det är kommunister, syndikalister och AFA, menar han, men lyckas därefter tillägga: ”Mer problematiskt blir det när personer som är medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet eller representanter för våra stora fackföreningar applåderar initiativet att hitta kränkande tillmälen för uthyrd personal Vi skrattar så vi kiknar. Så rings det även till ”Ring P1”. Fredrik Edin skriver på sin blogg:

Just när jag trodde att bemanningsgate nått sin komiska höjdpunkt ringer en Anki Elken till P1 och berättar att bemanningsbranschen ”är helt toppen att jobba i”. Hon säger bland annat att hon känner sig trygg, jobbar med långa kontrakt, kan gå till banken och att bemanningsjobb är första ingången på arbetsmarknaden för många av hennes kollegor med invandrarbakgrund.

Elken berättar också att hon googlat en meningsmotståndare som ringt dagen innan och kritiserat bemanningsbranschen. Och jag vill ju inte vara sämre.

En snabb sökning berättar att centerpartisten Elken mycket riktigt jobbar inom bemanningsbranschen. Dock inte på golvet på ett lager eller som springvikarie på dagis, utan närmare bestämt som Key Account Manager på Proffice. En så kallad KAM har hand om ett företags allra viktigaste kunder. Bland hennes arbetsuppgifter märks bland annat lobbyverksamhet under Almedalsveckan.

Så vi kan nog utgå från att hon, till skillnad från så många andra, faktiskt känner sig trygg i bemanningsbranschen. Och att hon ringde P1 på arbetstid.

Bemanningsföretagen bestämmer sig nu för att avsluta kampanjen i förtid och Vi Kallar Oss går i graven, men först efter en allra sista förnedrande spottloska i ansiktet. En viss Simon Kjellberg, involverad i den humoristiska vänsterbloggen Alliansfritt Sverige, en av de många, många kritiker som verkat i debatten, lägger fram ett förslag till Vi Kallar Oss. Han nätverkar därefter i hemlighet med sina meningsfränder för att rösta fram det – vilket inte är särskilt svårt då intresset för den officiella censurerade kampanjen är minst sagt svalt – och vinner till slut resan till Island. Hans vinnande förslag? Konsult.

Inlägget är ett utdrag ur min kommande bok ”Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki” som kommer ut till vintern. Vad jag menar med ”bok” och ”kommer ut” är i dagsläget oklart.

 

Utopier #5: Star Trek

Det är inte bara Utopia som firar jämnt i år. Vid sidan av Thomas Mores verks 500-års jubileum firar Star Trek 50. Närmare bestämt idag, då det var den 8:e september 1966 som det första avsnittet med kapten Kirk, Spock och de andra sändes i amerikansk tv. Jag älskar Star Trek. Jag har sett allt, alla 700 nånting avsnitt av alla sex serierna och 12 av de 13 filmerna (ska väl beta av den nya inom kort också), några fanfilmer och otal med extramaterial och smått och gott på youtube. Nyligen upptäckte jag också Roger Wilsons blogg (jag följer även Captain Crusher liksom youtube-kanalen Treksperties, dock inte en endaste Star Trek-podd, varför jag nog knappt kan kalla mig trekkie) där han betar av samtliga avsnitt från alla serier och recenserar dem. Då han nu kommit till Deep Space 9, den bästa och mest politiska serien, har det gett mig en anledning att se om det hela och längs vägen spamma Wilsons kommentarsfält med mina reflektioner. Vad är det då som är så bra med Star Trek och hur passar det in i den här serien om utopiåret 2016?

I en podd jag hörde för ett tag sedan (och som jag nu inte hittar) säger Manu Saadia, författare till Trekonomics att Star Trek har ett för Sci-fi genren ovanligt inslag vilket han som ekonom finner väldigt intressant, nämligen att det framtida samhället saknar pengar. Vad som är ovanligt inom science fiction är där emot inte alls ovanligt – vilket vi sett tidigare i den här serien – inom genren litterära utopier. Sci-fi genren kan dessutom sägas vara en avknoppning av den utopiska romanen. Redan Utopia hade inslag av sci fi då man på den lyckliga ön ”till och med konstruerat olika instrument med vilkas hjälp de exakt kan beräkna solens, månens och övriga himlakroppars rörelser” och det vid ett annat tillfälle beskrivs en äggkläckningsmaskin, en innovation som vid Thomas Mores tid ännu inte var uppfunnen. Då man började tänka tidsligt i stället för rumsligt och förlade utopierna i framtiden i stället för oupptäckta platser så kom ibland fokus att hamna på tekniska prylar än själva samhällsformationen, varför framställningen tappade sin politiska udd. En tendens som för övrigt kan skönjas redan med Francis Bacons Det nya Atlantis från 1627. Det finns dock otaliga exempel på väldigt politisk science fiction. Jag skulle nästan säga att all sci-fi är politisk på ett eller annat sätt, dock sällan utopisk.

Star Trek är däremot väldigt utopiskt. Jorden är enad och ingår i The United Federation of Planets, en fredlig sammanslutning av världar som samarbetar för allas bästa och respekterar varandras kulturella olikheter. Flera har föreslagit att världen i Star Trek är kommunistisk, och det är i alla fall helt klart att den inte är kapitalistisk. I Star Trek har man nämligen replicators, maskiner som kan omvandla energi till materia och där med framställa nästan vad som helst. ”Tea, Earl Grey, hot!” säger kapten Jean Luc Picard till sin replicator och ur tomma luften materialiserar sig en tekopp på några sekunder. I ett kapitalistiskt samhälle skulle en replicator naturligtvis förbjudas. Earl Grey skulle kalla det för ”stöld” och kanske skulle man slänga sig med argumentet att replicators leder till förlorade arbetstillfällen. Vilket så klart är riktigt. Snart nog alla fabriksarbeten, jordbruksarbeten, gruvor, stora delar av transportsektorn och mycket annat skulle försvinna och de arbetslösa skulle förlora sina inkomster, vilket de ju behöver eftersom pengar används för att köpa mat och prylar. Vilka man visserligen kan skapa gratis med replicators…

Jag kom ihåg att jag faktiskt tänkte på replicators och Earl Grey när fildelningsdebatten drog igång för en femton år sedan någonting. Det hjälpte mig se det absurda i Antipiratbyrån och upphovsrättsfascisternas förvirrade idéer. Jag såg det hela istället i ett större perspektiv, så Star Treks kommunism blev i alla fall en realitet för mig och mitt politiska tänkande. Med hypen för 3D-skrivaren här om året blev analogin ännu tydligare och många drog då Star Trek-paralleller. För den som har lite grundläggande kunskaper i marxistisk värdeteori förstår ju att ett samhälle med replicators – den totala automatiseringen – innebär att profitkvoten fallit så lågt att någon kapitalism inte längre kan finnas. Det kan den nämligen inte då det som skapas av replicators inte längre är några varor, de skapar heller inte något värde, vilket också är anledningen till avsaknaden av pengar och lönearbete. Och Star Treks postkapitalism är på många sätt vacker. Religionen finns inte längre i människornas sinnen, man strävar efter att förbättra sig själv, inte att samla på sig materiell lyx. Det finns olika kolonier och planeter med olika livsstilar dit man kan söka sig efter tycke. Rasfördomar och sexism är borta. Som en typisk socialistutopi från 1800-talet eller början av 1900-talet med andra ord.

Jag är uppriktigt nervös inför lanseringen av Star Trek Discovery som startar i januari. Det är den första tv-serien sedan Enterprise, den svagaste av alla, lades ner 2005. Därefter har vi fått de tråkiga reboot-filmerna, vilka inte var mycket att hänga i granen (med reservation för att jag inte sett den sista då). Jag ser fram emot det som fan. Men tänk om de sabbar det totalt nu? Jag drömmer mardrömmar om att det kommer finnas både produktplacering och sociala medier i den nya serien. Tänk om de slänger in ett julavsnitt? Då kommer jag börja gråta.

Om det där med att bankerna skapar pengar

Om någon kommer fram till dig och föreslår att bankerna bör ha 100% kapitaltäckning för sina lån, hur reagerar du då? Genom att A) Säga ”Eh, Va? Vad fan betyder det ens?” B) Rycka på axlarna och säga ”Ja, jo, kanske det. Varför inte liksom.” eller C) få en euforisk upplevelse, bli tårögd och brista ut i ett ”Jaaaa!” för att därefter bestämma dig att ägna hela ditt liv åt att upplysa befolkningen om denna otroligt viktiga ödesfråga?

Det finns faktiskt en hel del tillhörande den senare kategorin. Dessa är människor som vurmar för en så kallad penningreform, en grupp vars starkaste kännetecken är att de med uppspärrade ögon och emfas ständigt upprepar frasen bankerna skapar pengar! med den underförstådda innebörden att detta vore något konstigt (eller, vad gäller foliehattsfalangen av rörelsen, något hemligt), oerhört och hemskt. Penningreformsvurmarna menar att om vi bara ändrar på faktumet att bankerna skapar pengar! så skulle det innebära att… ja, vadå egentligen?

Men vi tar det från början. Bankerna lånar ut mer pengar än de egentligen har, hur mycket de får låna ut beror på reglerna för kapitaltäckningen. Ett enkelt räkneexempel: Är kravet på kapitaltäckningen 10 % kan en bank som har 10 miljoner kronor låna ut 100 miljoner kronor. Vartenda lån registreras dock noggrant till riksbanken, vilken också för en offentlig statistik över hur mycket pengar som skapas. Parallellt med att riksbanken trycker sedlar och präglar mynt så skapar privatbankerna pengar genom att utfärda lån. Detta är inget nytt utan har varit grundläggande för det ekonomiska systemet sedan en lång tid tillbaka. Alltså. Bankerna skapar pengar, inte bankerna skapar pengar!

Det kan nog vara så att detta faktum är, eller åtminstone fram till nyligen var, okänt för de flesta – jag har själv gått från alternativ A) till alternativ B) i det inledande exemplet – och kunskaper är ju alltid bra att ha. I den allmänna förvirringen efter finanskrisen 2008 gick det upp för många som tidigare inte brytt sig så mycket om tjatet om den märkliga ”ekonomin” att det var ganska mycket som inte stod rätt till. De där tråkiga ”experterna” man tidigare zappat bort eller bläddrat förbi verkade ju inte fatta ett skit själva. Någon slags ilska, eller åtminstone hånfullhet, mot att ”experterna” inte kunnat förutse krisen blev en populär hållning i media, och en annan insikt som fick genomslag bland den icke-ekonominyhetsläsande allmänheten var att ”experterna” inte ens hade med bankerna som aktörer i sina avancerade ekonomiska modeller. Att det mitt i den här förvirrande situationen då ”experternas” auktoritet raserats plötsligt dyker upp ett gäng människor som försöker bygga en hel rörelse genom att påpeka en fullkomlig självklarhet och till den addera ett utropstecken, är väl egentligen inte så konstigt. Men samtidigt är det jättekonstigt. Hur i helvete kan människor gå i gång på att organisera sig för högre kapitaltäckningskrav?

Positiva pengar och Nätverket ekonomisk reform heter organisationerna i Sverige (visst, en massa foliehattar med varierande grad av antisemitism är kåta på idén även de, men vi ska inte ägna oss åt smutsig guilt by association), och de nådde här om året vad som väl får kallas en slags framgång då JAK Medlemsbank slängde in en formulering om att verka för penningreform i sina stadgar. Vilket känns ganska poänglöst. JAK verkar sedan tidigare för en räntefri ekonomi, och hur en sådan skulle kunna se ut är svårt att veta, men att det skulle krävas någon slags penningreform säger väl sig självt. När jag klickar runt på penningreformsidorna läser jag ändå en hel del intressant. Skuldsättningen i samhället är stor, det ekonomiska systemet är inte ekologiskt hållbart, storbankerna gör enorma vinster. Vi bör förändra systemet för att gynna medborgarna, inte bankirerna. Penningreformmänniskorna tycks alltså vara något på spåret. Men varför denna fixering vid en så obetydlig detalj? Varför inte gå mer grundligt till väga? Avskaffa privatbanker. Gör om det ekonomiska systemet i grunden med en stark demokratiskt styrd riksbank och storbankerna omvandlade till regionalt förankrade konsumentkooperativ. Eller något. Inte vet jag.

Kajsa Ekis Ekman skrev under rubriken ”Vi måste prata pengar” i Aftonbladet här om dagen att svenskarna är ekonomiska analfabeter. ”Jag är övertygad om att avsaknaden av ett forum för marxistisk ekonomisk debatt i Sverige gör att hela diskussionen släpar fram på denna dagisnivå.” skriver hon bland annat. Och det kan det ju ligga något i. Inte minst kan det ju vara något för peningreformgänget att ta efter. Tycker ni det är oerhört att bankerna skapar pengar? Vänta bara tills ni hör talas om mervärdesteorin. Är ni oroliga för att tillväxten inte kan vara för evigt? Då ska jag berätta för er om profitkvotens fallande tendens. Osv.

Och marxister i all ära, men börja med att läsa David Graebers Skuld: de första 5 000 åren. Sen kan vi börja snacka pengar.