Om det där med att bankerna skapar pengar

Om någon kommer fram till dig och föreslår att bankerna bör ha 100% kapitaltäckning för sina lån, hur reagerar du då? Genom att A) Säga ”Eh, Va? Vad fan betyder det ens?” B) Rycka på axlarna och säga ”Ja, jo, kanske det. Varför inte liksom.” eller C) få en euforisk upplevelse, bli tårögd och brista ut i ett ”Jaaaa!” för att därefter bestämma dig att ägna hela ditt liv åt att upplysa befolkningen om denna otroligt viktiga ödesfråga?

Det finns faktiskt en hel del tillhörande den senare kategorin. Dessa är människor som vurmar för en så kallad penningreform, en grupp vars starkaste kännetecken är att de med uppspärrade ögon och emfas ständigt upprepar frasen bankerna skapar pengar! med den underförstådda innebörden att detta vore något konstigt (eller, vad gäller foliehattsfalangen av rörelsen, något hemligt), oerhört och hemskt. Penningreformsvurmarna menar att om vi bara ändrar på faktumet att bankerna skapar pengar! så skulle det innebära att… ja, vadå egentligen?

Men vi tar det från början. Bankerna lånar ut mer pengar än de egentligen har, hur mycket de får låna ut beror på reglerna för kapitaltäckningen. Ett enkelt räkneexempel: Är kravet på kapitaltäckningen 10 % kan en bank som har 10 miljoner kronor låna ut 100 miljoner kronor. Vartenda lån registreras dock noggrant till riksbanken, vilken också för en offentlig statistik över hur mycket pengar som skapas. Parallellt med att riksbanken trycker sedlar och präglar mynt så skapar privatbankerna pengar genom att utfärda lån. Detta är inget nytt utan har varit grundläggande för det ekonomiska systemet sedan en lång tid tillbaka. Alltså. Bankerna skapar pengar, inte bankerna skapar pengar!

Det kan nog vara så att detta faktum är, eller åtminstone fram till nyligen var, okänt för de flesta – jag har själv gått från alternativ A) till alternativ B) i det inledande exemplet – och kunskaper är ju alltid bra att ha. I den allmänna förvirringen efter finanskrisen 2008 gick det upp för många som tidigare inte brytt sig så mycket om tjatet om den märkliga ”ekonomin” att det var ganska mycket som inte stod rätt till. De där tråkiga ”experterna” man tidigare zappat bort eller bläddrat förbi verkade ju inte fatta ett skit själva. Någon slags ilska, eller åtminstone hånfullhet, mot att ”experterna” inte kunnat förutse krisen blev en populär hållning i media, och en annan insikt som fick genomslag bland den icke-ekonominyhetsläsande allmänheten var att ”experterna” inte ens hade med bankerna som aktörer i sina avancerade ekonomiska modeller. Att det mitt i den här förvirrande situationen då ”experternas” auktoritet raserats plötsligt dyker upp ett gäng människor som försöker bygga en hel rörelse genom att påpeka en fullkomlig självklarhet och till den addera ett utropstecken, är väl egentligen inte så konstigt. Men samtidigt är det jättekonstigt. Hur i helvete kan människor gå i gång på att organisera sig för högre kapitaltäckningskrav?

Positiva pengar och Nätverket ekonomisk reform heter organisationerna i Sverige (visst, en massa foliehattar med varierande grad av antisemitism är kåta på idén även de, men vi ska inte ägna oss åt smutsig guilt by association), och de nådde här om året vad som väl får kallas en slags framgång då JAK Medlemsbank slängde in en formulering om att verka för penningreform i sina stadgar. Vilket känns ganska poänglöst. JAK verkar sedan tidigare för en räntefri ekonomi, och hur en sådan skulle kunna se ut är svårt att veta, men att det skulle krävas någon slags penningreform säger väl sig självt. När jag klickar runt på penningreformsidorna läser jag ändå en hel del intressant. Skuldsättningen i samhället är stor, det ekonomiska systemet är inte ekologiskt hållbart, storbankerna gör enorma vinster. Vi bör förändra systemet för att gynna medborgarna, inte bankirerna. Penningreformmänniskorna tycks alltså vara något på spåret. Men varför denna fixering vid en så obetydlig detalj? Varför inte gå mer grundligt till väga? Avskaffa privatbanker. Gör om det ekonomiska systemet i grunden med en stark demokratiskt styrd riksbank och storbankerna omvandlade till regionalt förankrade konsumentkooperativ. Eller något. Inte vet jag.

Kajsa Ekis Ekman skrev under rubriken ”Vi måste prata pengar” i Aftonbladet här om dagen att svenskarna är ekonomiska analfabeter. ”Jag är övertygad om att avsaknaden av ett forum för marxistisk ekonomisk debatt i Sverige gör att hela diskussionen släpar fram på denna dagisnivå.” skriver hon bland annat. Och det kan det ju ligga något i. Inte minst kan det ju vara något för peningreformgänget att ta efter. Tycker ni det är oerhört att bankerna skapar pengar? Vänta bara tills ni hör talas om mervärdesteorin. Är ni oroliga för att tillväxten inte kan vara för evigt? Då ska jag berätta för er om profitkvotens fallande tendens. Osv.

Och marxister i all ära, men börja med att läsa David Graebers Skuld: de första 5 000 åren. Sen kan vi börja snacka pengar.

Om hatsajter och dildoannonser

 

På tal om Hinke Bergegren. I små mord fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren av Hans Lagerberg, står en del intressant om tidningen som Hinke var redaktör för under många år, nämligen Ungsocialisternas Brand. Huvudpersonen i en roman av Ivar Oljelund citeras för att ge ett tidstypiskt intryck.

Tidningen förde ett våldsamt språk, men förfäktade den fattiges rätt med en lidelse, som gjorde ett djupt och upprörande intryck. Han hade aldrig läst något sådant förut. Den begärde allting nytt, vilket var oerhört – ett nytt samhälle, en ny himmel och en ny jord. Tidningen var ultras och fruktade ingenting, den skrevs på ett vardagsspråk, som man inte trodde kunde tryckas. Den drog till och svor ibland, vilket stötte och chockerade, men det var roligt också. Han läste het och omtumlad. Det mesta var riktigt, tyckte han, och lågade av rättfärdighetens eld.

Då det var en veckotidning hade man inte nyheter på samma sätt som i dagspressen utan

i stället kommenterades bitskt vad som hänt under veckan och vad som skrivits i andra tidningar.[..] Omvärlden såg Brand som ett skandalblad, och tidningen var förvisso inte ovillig att utnyttja sensationen, inte minst när det gällde att avslöja de sedligas perversiteter. Personangrepp var likaledes vanliga

Vidare får vi veta att Hinke föraktade journalistkåren. ”Han brukade ordet Hundjournalistik. Journalisterna var borgarklassens gårdvarar – och tillika fähundar, utan all heder eller intresse för idéer, de ville bara ha pengar och kröp därför för överheten.”

Brand var ingen oansenlig publikation, Lagerberg skriver att upplagan låg på 22 000 år 1914, att jämföra med Aftonbladets 25 000 och Svenska Dagbladets 38 000.

Man tänker osökt på vår tids mer eller mindre rasistiska ”alternativmedier”, som de vill kalla sig själva. För det är en bitter insikt att den samhällsfarliga journalistiken idag mestadels kommer från höger. Ta bara Avpixlat som exempel. Sidan benämns konsekvent för hatsajt av hela det mediala och politiska etablissemanget. Som extremvänster kan man inte bli annat än uppriktigt avundsjuk. Alla är djupt upprörda över Avpixlats ondska och konsensus råder om dess uselhet, men likt förbannat besöks den dagligen av många, många människor. Etablissemangets öppna avsky har naturligtvis bidragit till alternativmediernas succé, och även här finns en parallell till det förflutna. Både Axel Danielsson och August Palm har vittnat om hur borgerlighetens panikartade angrepp på den gryende A-pressen under slutet av 1800-talet bara ökade dess spridning och ryktbarhet. Lagerberg skriver dessutom om att de av myndigheterna förbjudna numren av Brand alltid sålde som smör. Det fanns ingen förhandscensur i Sverige, men det hände titt som tätt att någon artikel i tidningen kunde misstänkas för sedlighetsbrott, uppvigling eller kanske rent av majestätsbrott, varför den drogs in av polisen. De tryckta numren hade dock i regel redan spridits vind för våg och för tidningsförsäljarna var ett nummer med en för myndigheterna misshaglig artikel en garanterad försäljningssuccé, även om det kanske fick ske lite i det fördolda.

Men Brand var radikal även på andra sätt. Som nämndes i förra inlägget så bedrev Hinke Bergegren en engagerad agitation om fri kärlek och förordade preventivmedel, något som var väldigt upprörande på den tiden. Till skillnad från idag då frågor kring utmanande av sexuella och relationella normer ofta benämns ”identitetspolitik” och anses stå, om inte i direkt motsättning till, så åtminstone som ”höger” eller ”liberalt” i förhållande till klasskampspolitiken, så var det för hundra år sedan istället självklart att revolutionär klasskamp gick hand i hand med revolutionär ”identitetspolitik” (i brist på ett bättre ord). Även i Brand kom denna radikala sexualmoral till uttryck, förutom i den redaktionella texten även i annonserna. Jag har läst någonstans att Brand var den första tidningen i Sverige som tryckte annonser för preventivmedel, och när jag för en tid sedan bläddrade i gamla nummer, jag tror de var från 1906, så hittade jag också den berömda reklamen för ”franska försiktighetsartiklar”, som man då kallade kondomer. Men jag upptäckte mer. Titta på den här:

image

(Då min finsktillverkade mobiltelefon med 2.0 megapixelkamera lämnar en del att önska vad gäller kvaliteten så är väl en bildtext motiverad) : Franska försiktighetsartiklar, Kvinnoskydd, Lifmodersprutor, Suspensoirer, Gummibattonger mm. Billigast i parti och minut. Priskurant med bruksanvisning, mot porto. FRANSKA GUMMI-DEPOTEN: C. M. Anderssons, Norrlandsgatan 18, Sthlm. A. T. Riks.

Gummibattonger! Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om Brand inte bara var först med kondomer, utan även med dildosar i sina annonser.

Finns det då något hopp för oss som vill se en ordentlig hatsajt från vänster? Brand finns än idag och är en mycket läsvärd tidning. Dess format och roll idag skiljer sig dock stort mot hur den var på den gamla goda tiden. Istället står nog hoppet till Aktuellt Fokus. Nättidningen har bara funnits i drygt ett år men har redan fått ett ganska stort genomslag, trots små resurser. Eller möjligen tack vare små resurser då man (ännu) inte riskerar att korrumperas av vare sig kramar från etablissemanget eller statligt press- och kulturstöd. På Aktuellt Fokus drar man sig inte för att slänga sig med sensationella kvällstidningsaktiga rubriker eller taskiga, ibland tafatta, men ofta roliga photoshopmontage. Man gör nyheter av ”populistisk” karaktär, som att fokusera på höga politiker- och pamplöner. Klassperspektivet är närvarande, inte minst då man ständigt rapporterar om arbetsplatsolyckor under rubriken ”Otrygga Sverige”. Att gång på gång påminna oss om att arbetarklassen i vårt land faktiskt dör och skadar sig då de jobbar ihop profiter åt kapitalet är en journalistisk gärning av rang, som dessutom bryter skarpt mot det medelklassdominerade perspektivet i mainstreammedierna. Det är uppenbart att Aktuellt Fokus tagit inspiration från rasisternas alternativmedier och någon gång har man rent av snott SD-svansens formuleringar och talat om ”regimtrogen media” och ”åttaklövern”. Jag älskar det.

Visst har jag ibland synpunkter på innehållet. Man kan även komma med invändningar som att språket ibland borde ses över och annat petigt. Men Aktuellt Fokus är en frisk fläkt som vägrar inordna sig, som inte lyder mainstreammediernas problemformuleringsprivilegium, som inte bryr sig om att vara fin i kanten. Hinke skulle varit stolt.

Utopin 500 år: Hinke Bergegrens feministrevolution

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhörde den tidiga svenska socialdemokratins yttersta vänsterflygel. Han drog åt anarkismen men kallade sig likväl marxist. Marx, Krapotkin och Bakunin var i Hinkes ideologiska tankevärld fullt förenliga. Hans hätska antiparlamentarism, antimilitarism och förespråkande av militanta kampmetoder – hans tal om ”småmord” har blivit ökända – gjorde honom till det borgerliga samhällets fiende nr 1, men också allt mer obekväm inom de egna leden. Hur märkligt det än kan låta idag så kunde fram till början av 1900-talet socialliberala reformpolitiker samsas med revolutionära kommunister och anarkister inom en och samma rörelse. Även om avstånden tendenserna emellan var stora, liksom polemiken ofta var hänsynslös, så dröjde det till slutet av 00-talet innan en faktisk klyvning skedde och Hinke Bergegren uteslöts ur socialdemokraterna.

Utöver sin militanta socialistiska övertygelse är Hinke Bergegren främst känd för sina åsikter i vad som då kallades könsfrågan eller sedlighetsfrågan. Även här var Hinke extremist då han kritiserade äktenskapet, förordade preventivmedel och fri kärlek. Tankar som i decennierna kring sekelskiftet var minst lika omstörtande som privategendomens och statens avskaffande. Hans föredrag Kärlek utan barn från 1910, som senare även kom ut i skrift, ansågs inte bara skandalös i borgerlighetens ögon, den var även olaglig. Sedlighetsbrott fanns ännu i lagstiftningen och Hinke Bergegren fick sitta två månader på Långholmen för sitt brott, där han för övrigt gjort flera vändor tidigare. Riksdagen tyckte dock inte detta var nog, utan instiftade den så kallade Lex Hinke som förbjöd information om preventivmedel.

Men utöver den politiska agitation i tal och skrift som Bergegren främst är känd för så författade han även romaner, teaterdramer och dikter, liksom han han parallellt med sina agitationsturnéer i revolutionens tjänst även höll föredrag om konst och litteratur. Ett kort teaterstycke, skrivet på vers, kallad Det blir en gång… Framtidsbild i en akt Är Hinke Bergegrens bidrag till den utopiska genren.

Handlingen i Det blir en gång är att en Fru Eggers som efter att ha somnat in i en ”hypnotisk sömn” år 1911 vaknar upp 50 år senare. Och världen har förändrats. Fru Eggers är först skeptisk till det hon ser och hör, hennes två guider i den nya världen, Aura och Abel, är i sin tur förvånade över fru Eggers religiösa språkbruk, då religionen i Sverige år 1961 enbart är gammal vidskepelse ingen längre tror på. Fru Eggers vill till en början inte heller gå med på att det gamla samhället egentligen var så hemskt. Abel förklarar

Jag menar… Ja, jag menar, att ni krupit.
Och därför världen ständigt vänta fick.
På den omdaning, varom ni då drömde.
Ty handling var det, som tyvärr ni glömde.

Ett ställningstagande för handlingens propaganda, vilket naturligtvis kritiserar försiktigare reforminriktade socialister i Hinkes samtid. Vi kan inte bara sitta och prata, vi måste göra något för att uppnå drömsamhället.

Då denna utopi är väldigt kort och dessutom skriven i versform så bjuds vi inte på så många tydliga detaljer om det framtida samhället, men pengar är avskaffade och det är fritt för alla att ta vad de vill från butikerna. En Dr Jonas, som även han visar fru Eggers runt i världen, förklarar att han som omväxling även arbetar som kypare på en restaurang. Att äta på restaurang gör för övrigt alla nu, då varken låg eller hög finns till i jämlikhetens land.

Men fokus ligger i Det blir en gång framför allt på sedlighetsfrågan. Äktenskap finns inte längre ”Nej fri förening. Det lyckligaste är för mänskors barn.” De flesta kvinnor föder två barn, ”Den saken själva vi reglera.” upplyser Aura den förskräckte Fru Eggers. En diskussion uppstår där framtidsmänniskorna påpekar att äktenskapet var en olycklig inrättning.

                      Ack giftas… Vilken syndig drift.
Med mänskors känslor, hug och tankar.
Man trodde visst, att hjärtat bankar.
I takt med pänningpåsens gyllne gift?
Vad tröstlös lott, vad hopsnört, torftigt liv.
Med trötthet, svartsjuk galla och allt kiv.

Svartsjuka mellan forna älskare finns inte längre till, men fru Eggers står på sig, även om hon mer och mer börjar tveka.

    DR. JONAS (till fru Eggers).
Men om den ena tröttnade, hur gick det då?

FRU EGGERS.
Om… Om… Sin vigseled man fick ej svika.

DR JONAS.
Men om nu mannen var brutal tillika?

FRU EGGERS.
Det hustruns plikt ju var att giva vika.

Naturligtvis ändrar sig Fru Eggers, och snart håller hon långa lovtal för den nya tiden. Till slut får vi även se en mindre tillbakablick på hur vi kom hit, och här skiljer sig (såklart!) Hinke Bergegrens vision från Axel Danielssons oblodiga revolution.

        Men siste prästen, ja han hängdes.
I sista kungens tunna tarmar.
Och folket har på starka armar.
Båd kors och krona, svärd, kanoner.
Till gödselhögen under kungsångs toner.
Det var den allra sista gången.
Som någon sjöng den kryparsången.
Den lagts på högen som allt annat.
Som gjorde livet smaklöst och förbannat.

Man ska just besöka ”barnhuset”, då fabriken, det hade Abel glömt bort, var stängd för dagen, när allt plötsligt förändras. Fru Eggers vaknar till sin mans hotfulla rytande. Hon är tillbaks i 1911, allt hade varit en dröm. Nu får hon skäll för att hon sover och försummar sina husbestyr.

HR EGGERS.
Det är min själ så man kan bli förbannad!

FRU EGGERS.
Min dröm, min dröm, när blir väl du besannad?

Utopin 500 år: Antiutopi?

Vad är egentligen utopins motsats? Man kan här tänka sig flera olika alternativ. Det ena är dystopin, alltså skildringar av ett fiktivt samhälle som är dramatiskt olyckligt, förtryckande och eländigt. Den självklara klassikern i dessa sammanhang är så klart George Orwells 1984. Men Dystopin, och inte minst då 1984, kan fungera på samma sätt som utopin i det att den kritiserar samtida förhållanden genom att ställa upp en fiktiv spegelbild. Många har visserligen framhållit Orwells dystopier – utöver 1984 även Djurens farm – som kritiska till Sovjetunionen och där med legitimerande av det västerländska samhället, och visst finns här en stark pessimism över socialismens utveckling och varningar om att tankar om en bättre värld kan leda till helvetet på jorden. 1984 är dock alldeles ypperlig som vapen för att kritisera företeelser även inom väst och jag undrar om något litterärt verk refererats till så ofta inom det politiska språket som denna. Storebrorssamhälle och nyord är begrepp som gång på gång visar sig användbara för att avslöja maktens kontrollbehov.

Från borgerligt håll påstås ibland att utopier skulle vara farliga. Det är ett oerhört reaktionärt förhållningssätt. Att föreställa sig att något bättre än detta är möjligt skulle alltså vara farligt att ens tänka. Ett unket resonemang som hör hemma före upplysningen. Samtidigt åberopas ständigt den liberala privatutopin, som slår fast att allt är möjligt för just dig. Det kallar de själva såklart inte för en utopi (liksom de inte alltid vill kännas vid att de företräder en ideologi, eller knappt ens att deras politik är politisk), och den är fullt kompatibel med ovannämnda resonemang om utopiers inneboende farlighet. Men denna antiutopi är likväl utopisk, även om den på samma gång är konservativ. Du kan bli vad som helst och uppnå himmelska höjder, men att förändra samhället är i bästa fall omöjligt och leder i värsta fall till att det blir värre.

Krossa EU!

När jag igår slog på radion och hörde Ekot inledas med något i stil med ”kaos på världens börser efter brexit” kunde jag inte hjälpa att utbrista i ett spontant jubelrop. Visst, i grunden har jag väl en hälsosammare anarkistisk ”det är skitsamma”-inställning till det hela; en europeisk union är ju inte definitionsmässigt vare sig bättre eller sämre än en nationalstat och all nationalistisk retorik i samband med EU-kritiken gör mig naturligtvis illamående. Men britterna – valanalyser pekar på att det framför allt är arbetarklassen som röstat för utträde – har visat att det går, att EU-elitens vansinnesbygge som rullat på år efter år, faktiskt kan avvisas. Det är ett långfinger mot makten, mot den ekonomiska och politiska eliten. Och det rör redan på sig. Skottarna kräver nu på nytt självständighet, i Nordirland höjs röster för irländsk enighet och Cameron avgick samtidigt som börserna och pundet föll fritt.

Många har pekat på främlingsfientligheten i brexitkampanjen, som framför allt dominerats av högerpopulistiska UKIP, och rent av använt det som argument för att stanna kvar i unionen. Som om EU vore en garant för demokrati och öppenhet, som om valet stod mellan inskränkthet och tolerans. Delar av vänstern har märkligt nog köpt denna problemformulering och, skrämda av högerpopulisterna, därför snällt ställt sig på elitens sida. Att argumenten papegojeaktigt även upprepats i Sverige är ännu märkligare. Att efter Sveriges sväng i flyktingpolitiken med gränskontroller och murar på Kastrup, och i ett läge då man betalar Erdogans regim för att hålla borta desperata människor från att inträda unionen – vilket lett till att tusentals riskerar, och ofta mister, sina liv på Medelhavet – plötsligt inbilla sig att EU-medlemskapet vore en flyktingvänlig och antirasistisk garant saknar all logik. De senaste årens utveckling med växande rasistiska partier och rörelser över hela Europa har ju som bekant dessutom skett inom EU. Skulle, till exempel, Front National och Sverigedemokraterna varit större om Frankrike och Sverige inte varit medlemmar i EU? Varför? Skulle de växa sig starkare om länderna utträdde ur unionen? Varför då? Idén om att det skulle finnas en motsättning mellan EU och en utveckling mot nationalism och fascism är helt enkelt grundfalsk. Hela EU-debatten riskerar att hamna exakt där dess förespråkare alltid velat ha den; folkpartistiska floskler om fredsprojekt och öppenhet ställs mot nationalistisk inskränkthet. En debatt som mest fäller dimridåer över vad som bör belysas; att den Europeiska Unionen är kapitalets diktatoriska verktyg. I åratal har det pratats om unionens ”demokratiska underskott” och hur maktbalansen mellan parlamentet, ministerrådet och kommissionen ser ut, eller hur den bör se ut. Men sedan krisen 2008 har det istället visat sig att det är Europeiska centralbanken, ECB, som ofta innehar den verkliga makten. Hanteringen av Grekland har väl visat för alla med ögon att se med, att gamla (r)-ar formuleringar som ”kapitalets diktatur” knappast längre är överdrifter.

Att lämna EU måste ses som ett konkret sätt att bekämpa kapitalismen och står naturligtvis inte i motsättning till öppenhet eller internationell solidaritet, det står inte heller i någon motsättning till de som försöker förändra unionen inifrån, som exempelvis DiEM 25vad om inte hot om utträde kan sätta press på förändring? Nu bör den brittiska arbetarklassens ilska och trotsiga seger utnyttjas för att flytta fram positionerna, landets utträde ur EU innebär en möjlighet att skapa ett mer jämställt samarbete mellan Europas länder, exempelvis genom ett reformerat EES-avtal.” skriver till exempel Sveriges, Danmarks och Finlands vänsterpartier i ett gemensamt uttalande idag, och kommunisterna börjar redan mobilisera för ett svenskt utträde.

Dock ser jag problem med paroller som ”Sverige ut ur EU” då de blir just nationalistiska. Det handlar inte om Sverige, det handlar inte om att bara vi ska ställa oss vid sidan av. För en radikal vänster bör nationen nedtonas och den internationella solidariteten framhållas. Vi bör krossa EU, inte lämna EU.

Utopin 500 år: Thomas More och den ursprungliga ackumulationen

Det är som sagt 500 år sedan Thomas Mores Utopia först utkom. En på flera sätt banbrytande bok som gav oss ordet utopi och som gjort avtryck i litteraturen så väl som i den politiska idéhistorien. Skildringen av det idylliska ö-livet är vad som oftast brukar framhållas med boken, men man kan även finna mer direkt samhällskritik. I det här inlägget ska jag lite kort belysa en intressant aspekt av boken vilken ofta förbises, nämligen Mores ögonvittnesskildring till vad som av historiker brukar kallas enclosure och vilket Karl Marx benämner ”den ursprungliga ackumulationen”, kapitalismens historiska fundament. Så här skriver More om sitt England, 1516:

Det räcker ju med att ha en enda fårahede eller oxdrivare för att vakta boskapen på den mark som skulle kräva en stor arbetsstyrka om den skulle besås. Det är därför som matpriserna på många ställen blivit mycket höga. Ja också ullpriset har stigit. Den fattiga befolkningen i England, som brukade tillverka yllekläde, kan nu inte längre köpa ull, och därför tvingas många från arbete till sysslolöshet […] Även om fårstocken ökar kraftigt sjunker ändå inte priserna. Även om man inte kan kalla det monopol, eftersom det finns flera säljare, så är det åtminstone fråga om ett oligopol. Nästan hela verksamheten kontrolleras av några få rika, som inte behöver sälja en dag innan de själva vill, och viljan inställer sig inte förrän priset stigit till en nivå som tilltalar dem.

Mores fiktiva språkrör, Rafael Hythlodaeus, ondgör sig över utvecklingen där bönder drivs från sin jord och tvingas bli till tiggare eller rövare, vilket staten bemöter genom tusentals hängningar. Han pekar även tydligt ut syndabocken – den privata äganderätten. Kritiken känns väldigt långt före sin tid.

I sitt förord till den svenska utgåvan 1979 skriver Tore Frängmyr att det är lite märkligt att Utopia inte införlivats i marxismens kanon, då det ju uppenbart är ett kommunistiskt samhälle som idealiseras. Det ligger något i detta. Utvecklingslinjerna i socialismens idéhistoria brukar oftast gå via liberalismen och nationalekonomin. De upplysningsfilosofer som bekämpade adel och kyrka och vars yttersta framgång var den franska revolutionen ses i regel som förelöpare till den moderna socialismen, vilket på sätt och vis är paradoxalt då principen om egendomsrätten av dessa betonades starkt. Då Thomas More redan 1516, utöver typiska upplysningsideal som religiös tolerans, meritokrati och demokratisk republikanism, dessutom uttalat den starkaste kritiken mot den privata egendomsrätten, förordat pengars avskaffande och insisterat på att staten var”en enda sammansvärjning som gör det möjligt för de rika att i samhällets namn slå vakt om sina egna privilegier”, så ter sig utvecklingen via upplysningens borgarklass som en rejäl omväg.

I Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap från 1880 nämns – titeln till trots – Thomas More bara helt kort i en fotnot. Karl Kautsky ägnade honom dock större utrymme i en längre text några år senare och Uppsalafilosofen Axel Hägerström gav i början av 1900-talet honom stort utrymme i sin De socialistiska idéernas historia där More benämns den moderna socialismens fader. Både Hägerström och Kautsky pekar på att en av skiljelinjerna gentemot den moderna (läs: det förra sekelskiftet) socialismen är den bristande sociologiska förståelsen för massornas intressen. För More var den enda vägen till ett lyckligt samhälle att det förverkligades av en upplyst härskare.

Mores kommunism brukar alltså snabbt skummas igenom i översiktsverk över socialismens historia. Kanske beror det på att ”utopi” redan på 1800-talet – inte minst på grund av ovan nämnda bok av Engels – fick en negativt klang inom vänstern då marxister framhöll sin egen teori som den ”vetenskapliga” i kontrast till den äldre ”utopiska”. Att inte skriva ”recept för framtidens soppkök”, det vill säga att inte ge för detaljerade visioner om framtiden, har sedan dess varit en viktig princip inom vänstern.

Det är istället inom katolicismen snarare än marxismen som man visat störst uppskattning för Thomas More. 400 år efter sin död helgonförklarades han av påven Pius XI och år 2000 utnämndes han av Johannes Paulus II till skyddspatron för politiker och makthavare.

Utopin 500 år: Axel Danielssons framtida socialistiska Malmö

I år är det 500 år sedan Thomas Mores verk Utopia utkom. Boken om lycksalighetens ö där alla är”rika trots att ingen äger något” gav världen ett nytt politiskt koncept och skapade en ny litterär genre. En mängd efterföljare kom snabbt efter att boken lanserats och bland de tidiga (nåja) är väl Tommaso Campanellas Solstaten (1602) och Francis Bacons Det nya Atlantis (1627) de mest berömda. Det utmärkande för dessa tidiga utopier är att de utspelar sig på en för den europeiska civilisationen ännu oupptäckt plats. I takt med att världen utforskades kom snart även ett nytt sätt att tänka; att mänskligheten inte bara kunde återuppliva gammal visdom från en förfluten guldålder, utan att man rent av kan göra nya framsteg och utvecklas, ett tankesätt som knappt existerade före 1600-talet. Den utopiska romanen börjar därför senare att utspelas i framtiden.

Utopisk socialism är ett något nedsättande samlingsnamn på de flesta för-marxistiska inriktningarna av den socialistiska ideologin. Marx berömde sig själv med att ha utvecklat den ”vetenskapliga” socialismen som stod i kontrast till de tidiga flummarna och drömmarna. Det var nu inte helt taget ur luften då många utopister hade väldigt specifika detaljplaner för hur det framtida samhället skulle se ut och inte sällan gav man sig iväg – oftast någonstans i USA – för att bygga upp sitt drömsamhälle, försök som i regel blev kortlivade. Inslag av kristendom var inte heller ovanligt inom denna tidiga socialism.

Det gäller alltså att skilja på själva begreppet utopi – ett framtida, troligen ouppnåeligt, idealtillstånd – utopi som litterär genre, och utopism som politisk-historik företeelse.

Främlingen – Ett besök i det nya samhället heter en utopisk novell av Axel Danielsson som ursprungligen publicerades i Arbetet den 18:e december 1891. Axel Danielsson, en av den svenska socialdemokratins tidiga förgrundsgestalter, var nu inte utopist utan revolutionär marxist som i egenskap av Arbetets redaktör kämpade för revolutionen och socialismen. Han hade dock även skönlitterära ambitioner. Upplägget i berättelsen är att en återvändande Malmöbo som i 40 års tid vistats i Kongo nu återvänder till sin hemstad, första gången ”sedan de stora händelserna i början av 1900-talet, då socialdemokraterna fingo makten i det sönderfallande borgerliga samhället.” Malmö var sig inte likt. ”Där förr i världen landshövdingens residens legat läses över porten till ett monumentalt hus: ´Restaurant Lassalle`.” Mannen, som i Kongo lyckats göra sig en förmögenhet, försökte betala middagen med ett guldmynt, vilket inte gick för sig.

– Min herre, här i landet är penningen avlyst som bytesmedel. Ni måste vända er till vederbörande och skaffa er medborgerlig kredit, ty på ert guld kan ni icke leva en dag, även om ni äger miljoner.

I en annan miljöbeskrivning av staden berättar huvudpersonens son följande

Du beundrade nyss det väldiga templet ute i Rörsjön. Det bär i gyllene bokstäver den enkla inskriptionen: Allmän skola. Förr stod på samma plats en dressyranstalt för bourgeoisins söner med mottot: ”Herrans fruktan är vishetens begynnelse”.

Den som gått förbi Malmö latinskola vet att samma unkna inskription står kvar än idag och någon Restaurant Lassalle finns ju inte heller då byggnaden fortfarande är landshövdingsresidens. Dock skulle det kanske glädja Axel Danielsson att Malmös stadsrum på andra platser har gett utrymme för en rad socialdemokrater, han själv står till exempel staty i folkets park.

Vi får hur som helst veta att arbetarna till slut fick rösträtt till andra kammaren vilket minskade storböndernas inflytande och ”det halvliberala kapitalistpartiet upprevs och en mer eller mindre revolutionär vänster organiserade sig.” Sen kom det turbulens från Europa, som inte förklaras närmare, vilket ledde till ett uppsving för socialismens idéer, och socialdemokraterna ökade på fem år till att få två tredjedelar av rösterna. Första kammaren behärskades dock fortfarande av de rika.

Men nu inträffade, att andra kammaren, pressad av en fruktansvärt ansvällande folkrörelse, konstituerade sig som suverän nationalförsamling och tvang den vacklande regeringen att framlägga ett förslag till grundlagsändring, enligt vilken första kammaren helt och hållet upphörde

Situationen ställdes på sin spets då den upplösta första kammaren organiserade ett motstånd där de kontrollerade flera myndigheter och regementen som stod beredda att med våld störta den nya folkmakten. I detta läge la den nya regeringen fram en proposition för att expropriera ”mot en viss gottgörelse” skogar, gruvor, bergverk, större jordegendomar som lämpade sig för spannmålsodling, alla näringar som då bedrevs som storindustri och alla transportmedel. I samband med omröstningen om propositionen visade regeringen ”en beundransvärd kraft och kallblodighet” då de förlade pålitliga militärförband i huvudstaden för att förhindra att reaktionen med våld skulle försöka stoppa förslaget. Detta, i kombination med den jäsande ilskan och folkflertalets stöd för regeringen, fick reaktionen att backa. Revolutionen var genomförd, utan blodspillan. ”Det epokgörande riksdagsbeslutet började genast verkställas. De gamla ämbetsverken reorganiserades och nya inrättades efter regeringens förslag.” Hantverket och småjordbruket fick

konkurrera med staten tills de tröttnade[…] Det småbondestånd, som bodde bortom gränserna för detta socialistiska jordbruk, fick äga sin jord mot en lämplig skatt, avpassad efter jordens beskaffenhet. I själva verket slapp staten därigenom ifrån mycket besvär och vann, som jag nyss nämnde, dessa bönder för revolutionen.

Därefter förstatligades alla banker, växelkontor och liknande och ”koncentrerade all kredit hos staten, som genom sin riksbank förmedlade distributionen av förnödenheterna. Penningen fanns således kvar en tid, men hade ingen annan betydelse än såsom ett värdetecken och blev snart överflödig.” Snabbt höjdes lönerna, arbetslösheten försvann, brottsligheten sjönk så drastiskt att fängelser gjordes om till spannmålsförråd. Emigrationen upphörde ”och värnplikten hade blivit ett folknöje, sedan militarismen efterträtts av demokratisk folkbeväpning.” I berättelsens nutid 1950, kanske 1960-tal – har kommunala dagis löst ”kvinnofrågan” då jämlikhet mellan könen råder och unken sexualmoral försvunnit ”vi behöllo civiläktenskapet, men aktade oss att göra det obligatoriskt, ty det faller då och då en man och kvinna in att leva tillsammans utan någon vigsel alls” och utomäktenskapliga barn ses inte längre som någon skandal. I praktiken har detta lett till att tvåsamheten är starkare än någonsin då friheten där båda könen umgås fritt sedan barndomen skapat att ”naturligt könsurval gives” och prostitutionen har försvunnit. Ett intressant, och ganska oväntat utopiskt – i bemärkelsen för-marxistiskt – inslag i Danielssons novell är inslagen av falangstärer på den skånska landsbygden. Denna idé om kollektiva småsamhällen, framlagd av Charles Fourier och senare mest hånad – inte minst av ”vetenskapliga” marxister – som världsfrånvänd får ändå viss upprättelse i Danielssons rationella socialistiska framtid. Vår huvudperson får berättat för sig att ”Jorden är här avdelad i falangstärer med egen jurisdiktion och egen kommunalförvaltning […] I den bostadskomplex du ser där borta bo omkring två tusen personer, vilka driva jordbruket i en falangstär.” I stället för politiker väljer man funktionärer på ”något år i taget”

– Vi har absolut ingen ”stat” i denna mening. Vi ha visserligen en offentlig makt representerad av folkbeväpningen, men till vad ändamål skulle ”staten” begagna denna för att inskränka medborgarnas frihet, och huru skulle detta vara möjligt?

Det blev nu inte riktigt som Axel Danielsson tänkt sig, även om vissa likheter med verkligheten finns. Det var turbulens från Europa som ledde till socialdemokraternas parlamentariska genombrott, även om de aldrig fick så mycket som två tredjedelars majoritet. Och något som ens liknar den socialistiska propositionen Danielsson tänkte sig skulle vara det första man genomförde fick vi inte ens se efter att partiet innehaft regeringsmakten i över 40 år. Att staten mer eller mindre skulle ha försvunnit och att pengar inte längre skulle användas är nog det som ligger längst ifrån den faktiska utvecklingen.

Och idag? Ja, idag är vi väl mest tillbaks till den punkt då det passar sig att återigen formulera nya utopiska visioner för en framtid långt, långt borta… Att något sådant skulle komma från någon av Danielssons nutida partikamrater känns dock otänkbart.

Om att erkänna folkmord

Så även det tyska parlamentet har förklarat folkmordet på armenier 1915 för ett folkmord. Den turkiska regimen rasar. För en tid sedan skrev två ledarskribenter, vänstersossen Göran Greider på Dagens ETC och moderaten Tove Lifvendahl på SVD, om det viktiga förfarandet med att parlamentariska församlingar bör ”erkänna” folkmord. Greiders text som handlar om Kaplan-affären tar upp att den nyss avgångne bostadsministern under sin tid som riksdagsledamot kvittade ut sig inför omröstningen 2010 då riksdagen erkände Osmanska rikets folkmord på armenier. Turkarna blev kränkta även då, och kallade hem sin ambassadör för en kortare tid. Det var nog ingen slump, tror Greider, att Kaplan inte deltog i den rödgröna linje som jag anser vara fullkomligt självklar: att erkänna Turkiets folkmord. (Notera att de flesta borgerliga riksdagsledamöter röstade nej till erkännandet)”

Dagen efter att denna ledare publicerades skrev Tove Lifvendal om en kommande riksdagsomröstning, denna gång om ett pågående folkmord, då Islamska Staten som bekant rensar ut minoriteter i de områden de kontrollerar. I denna fråga är de rödgröna tillsammans med centern och moderaterna istället emot erkännandet, medan KD, SD och Liberalerna är för. Själva omröstningen slutade också med seger för nejsidan och fick dessutom en smått komisk vändning då Vänsterpartiet röstade nej med motiveringen att SD skulle rösta ja. Aktuellt fokus rapporterar följande:

När Hans Linde får frågan om han och Vänsterpartiet hade röstat för ett erkännande om Socialdemokraterna hade fört fram förslaget svarar han att han hade applåderat initiativet ifråga.

Absolut. Hade Margot Wallström som utrikesminister gått ut och sagt att det var ett folkmord hade jag ställt mig upp och applåderat. Det är ingen tvekan om det.

(Denna hårresande korkade taktik, att ha som princip att Sverigedemokraterna alltid har fel, är väl ett närmast parodiskt exempel på den breda vänsterns i allmänhet urusla hantering av hur man tror sig bekämpa SD men istället ständigt låter dem sätta dagordningen, men det är ett sidospår i det här sammanhanget…)

Många har kritiserat riksdagens beslut och vissa, som moderaterna Hanif Bali och Niklas Wykman, röstade emot partilinjen och straffades med petningar från politiska uppdrag. Det är viktigt att markera, tycks folk mena. Men är det det? Vad är poängen med att parlamentariska församlingar tar beslut om historiska händelser?

Politiker tycks vara av en särskilt uppblåst sort som tror sig själva vara extremt viktiga. I historiens lite längre perspektiv är det dock inte svårt att se att de allt som oftast bara reagerar på yttre omständigheter, om de inte rent av bara är den rådande ordningens funktionärer. Politiska beslut som leder till någon förbättring kommer alltid till följd av kamp underifrån, att någon politiker trycker på en knapp i en parlamentarisk församling är bara slutet på en längre process, inget historiskt avgörande i sig. Vi hade inte fått LAS och MBL om det inte var för de vilda strejkerna på 70-talet, vi hade inte överhuvudtaget fått rösträtt om det inte fanns hot om en revolution. Varje litet framsteg, varje höjning av levnadsstandarden, varje ökning av friheten har kämpats fram. De senaste decenniernas prekarisering och nedskärningspolitik har möjliggjorts tack vare massarbetslösheten, ”globaliseringen”, och att företagen lyckats utnyttja teknikutvecklingen till sina fördelar, inte på grund av att Kjell Olof Feldt läst en bok av Milton Friedman och sen förvandlat alla sossepolitiker till borgare. Särskilt sedan 2008 är det extremt tydligt hur begränsad politiken är då alla politiker förpassats till att förhålla sig till ”ekonomin”. All politik begränsas av denna abstrakta yttre storhet. Ändå tror sig politikerna vara historiens viktiga aktörer. Ingenstans är denna uppblåsthet så pinsamt tydlig som i fallen om att ”erkänna” historiska faktum. Våra politiker tror här att deras knapptryckande har makt att bestämma vad som hänt i det förflutna. Det är att ta sig själv på lite väl stort allvar. I Sverige, och nu Tyskland, liksom i flera andra länder, är det ett faktum att folkmordet på armenier ägt rum. I Turkiet är det dock osant. Mer bisarrt blir det om man lägger in att Frankrike har en lagstiftning som säger att det är olagligt att förneka folkmordet 1915 medan det i Turkiet tvärtom är olagligt att hävda att folkmordet har ägt rum. I Frankrike och Turkiet upprätthålls alltså de av politikerna fastslagna sanningarna med statens våldsapparat. Nu kan det ju såklart påpekas att fransmännen, tyskarna och vi själva har rätt medan turkarna har fel. För så är det ju. Men om vi godtagit konceptet att politiker slår fast sanningar och om vi accepterar att vi som medborgare ska lyda våra politiska församlingars beslut, var hamnar vi då? Är det inte den postmoderna sanningsrelativismens största triumf? Turkiets sanning är inte vår, alla har vi rätt till vår egen berättelse, om det är sant för dig så accepterar jag det etc. etc. etc.

Så IS pågående slakt är alltså inte ett folkmord, inte i Sverige i alla fall, bland annat tack vare ett vänsterpartistiskt principbeslut om att Sverigedemokraterna alltid har fel. Partipolitiska taktspel är vad som avgör historiska sanningar. Nu kan man tack o lov inte bli dömd av någon hetslagstiftning om man hävdar något annat, i frihetens Sverige har vi alla rätt till vår egen berättelse, men vore det inte bättre om politikerna insåg att deras makt i detta avseende faktiskt är begränsad? De kan faktiskt inte besluta om historiska händelser ägt rum eller inte, även om deras beslut ibland råkar stämma överens med verkligheten. Är det inte bättre om vi istället sätter upp objektiva kriterier för vad som är ett folkmord, låter historiker besluta om det ägt rum i det förflutna, och domstolar besluta om de sker i nuet?

Ni ska fan få se på oanmälda hembesök

Flera veckor har nu förflutit sedan panamaskandalen briserade. Att rika människor skiter i lagar och överenskommelser för att sko sig själva, och kommer undan med det, det visste vi sedan innan. Men nu får vi en detaljerad inblick i hur det går till, åtminstone på en bank i ett skatteparadis. Nyheten må ha svalnat, men det rör sig om en stor läcka och ICIJ fortsätter att släppa storys baserade på det massiva materialet, Svensson har skrivit en del intressanta blogginlägg och visst händer det saker. Skatteverket tittar på saken, nu också på den korruption inom myndigheten som uppdagades och SEB utreds av amerikanska myndigheter. Och detta bara i vår lilla avkrok av världen. Men jag väntar fortfarande på en ordentlig uppföljning. I Uppdrag Gransknings reportage talades nämligen om att 400 svenskar figurerade i läckan. Men vilka är de? Och vilka är de banktjänstemän som genomför det hela? Förra veckan slängde jag iväg en fråga om detta till Uppdrag Granskning på twitter, men fick inget svar, och morgondagens program ska visst handla om något annat.

Efter avslöjandet kom mest vagt mummel från regeringen, men oppositionen var desto piggare. Moderaterna kom snabbt med ett utspel om att bekämpa fusk – bland tjuvåkande tunnelbaneresenärer. Och här om dagen kom ett nytt förslag som på ett otroligt rättframt sätt visar på partiets prioriteringar och människosyn. Socialtjänsten, tycker moderaterna, ska få göra oanmälda hembesök hos bidragstagare, i syfte att minska fusket.

Jag vill se namnen på de ”skattetrötta svenskarna” (för att använda ett uttryck jag snappat upp från Ekonomiekot Lördag), jag vill se hur de ser ut, jag vill veta var de bor. Det är nämligen alldeles nödvändigt för att kunna rikta vår ilska, vår upprördhet, vår frustration. Vårt hat. Visst, det handlar om strukturer, det är en liten del av något större, det är ett helt system. Men, som det sägs i en gammal Crass-låt: Systems just aren’t made of bricks they’re mostly made of peopleoch 400 riktiga fullblodsmänniskor duger gott och väl som ansvariga representanter för detta system. Flera samhällsinstanser tycks krackelera, det är deras fel. Tågen kommer inte i tid, förskolegrupperna är för stora, hemtjänsten fungerar inte. Det är deras fel. I Ådalen protesterade nyligen 10 000-tals människor mot slakten av vården i Västernorrland. Det finns inga pengar, säger sossepolitikerna. Men vi vet var pengarna finns, vi behöver bara hämta tillbaks dem. Ge oss bara namnen och ni ska fan få se på oanmälda hembesök.

Om att lösa bostadsbristen utan att bygga bostäder

Företaget Spotify har gett sig in i bostadsdebatten. I ett öppet brev hotar de med att flytta utomlands om inte Sverige genomför en rad reformer. Vår framgång är helt beroende av att vi kan locka de bästa talangerna från hela världen.” som de skriver. Brevet är intressant dels för att det så öppet visar på den utpressningstaktik som kapitalet de facto sysslat med under framförallt de senaste tre decennierna, dels för att företaget inte bara gnäller över deras egna omedelbara ekonomiska villkor utan även har synpunkter på utbildnings- och bostadspolitiken. Det finns mycket att säga om Spotify. Deras karaktär av pyramidspel, att de framställer sig som några som värnar om Sverige och Sveriges ekonomi samtidigt som de skattefifflar genom brevlådeföretag i Luxemburg, att hela deras existens bygger på den antimarknad som skapats av film- och musikindustrins ekonomiska särintressen, vilket upprätthålls av repressiv lagstiftning mot fildelare. Till exempel.

Men i det här blogginlägget ska jag fokusera på en aspekt av Spotifys kommuniké, nämligen bostadsfrågan. Det börjar ganska bra

Det första hindret rör, vilket vi gång på gång har påpekat, tillgången till bostäder och då speciellt hyresrätter. Idag har vi medarbetare från 48 länder i Stockholm. Att ställa krav på att unga människor som kommer till ett nytt land direkt ska köpa dyra bostadsrätter minskar attraktionskraften och är inte långsiktigt hållbart.

Mer hyresrätter. Bra, jag skriver under på det. Sen blir det först lite märkligt

Jämför det med städer som New York, London och Singapore där möjligheterna att hyra bostäder är mycket enkla. Där finns, till skillnad mot i Stockholm, flexibilitet.

För att till sist urarta totalt

Det finns bland experter och beslutsfattare en bred insikt om att faktorer som hyresregleringen, skattestrukturen och regelverken leder till att det byggs för få hyresrätter och att marknaden i princip inte fungerar.

Utan att göra anspråk på expertkunskaper om bostadsmarknaden i de nämnda städerna så undrar jag lite över denna ”flexibilitet”. Det jag hört om folk som bott i London är historier om hur fyra-fem personer delar en tvåa långt åt helvete från centrum, och ändå går större delen av lönen till att betala hyran. Nåväl. I det sista stycket blir dumheten total, om än väldigt förutsägbar. För att undvika missförstånd klargör Spotifygrundarna att det enbart rör sig om borgerlig bostadspolitik, det vill säga, att de inte vill bygga fler bostäder. Jag ska förklara.

Det råder i Sverige – inte enbart i Stockholm – bostadsbrist, om detta tycks alla vara överens. Det irriterande är att lösningen på detta problem är så enkelt att ett litet barn kan lista ut det; bygg fler bostäder! Med tanke på att vi redan har en etablerad struktur för detta i och med att varenda kommun har ett eget bostadsbolag, är det enda som behövs ett klartecken från politiskt håll. Det kostar naturligtvis pengar att bygga bostäder och pengar hade man till exempel kunnat flytta från våra pensionsfonder – det var precis så det gick till när miljonprogrammet genomfördes på 50- och 60-talet – om man nu inte vill höja någon skatt eller ta från någon annan offentlig utgiftspost. Det är bara en prioriteringsfråga. Vi har medlen, vi har råd, vi har ett historiskt exempel i miljonprogrammet, men vi har inga politiker vid makten som vill. När borgare pratar bostadspolitik handlar det om andra saker. Nämligen att på olika sätt göra det lättare för byggbolag och markägare för att sen hoppas att dessa därefter kommer välja att bygga bostäder. Ofta är det prat om att ta bort vissa regler, och det är möjligt att det ligger något i detta. Att ändra på byggregler för privata fastighetsägare står ju inte heller i någon motsättning till att bygga hus med offentliga medel. Sen är det den våta drömmen om ”marknadshyror”, det vill säga högre hyror. Om det blir skitdyrt att bo betyder det mer pengar för hyresvärden, vilket kanske leder till att denne använder sina pengar till att bygga fler hus. Några garantier finns naturligtvis inte. Så tafatt är den borgerliga bostadspolitiken. Om de rika blir ännu rikare på att bygga hus så kommer de förhoppningsvis att göra det. Det hela är så dumt att man misstänker att det kanske inte är främst ökat bostadsbyggande man är ute efter när man vurmar för marknadshyror. Är det kanske något annat?

En slentrianborgerlig hållning i bostadsfrågan från Spotifymiljonärerna således, inget konstigt alls. Men det slutar inte där. Vänsterpartisten Richard Olsson skriver på sin blogg om att organisationen STHLM TECH MEETUP ska arrangera en demonstration utanför riksdagen med krav som utgår från det öppna brevet. Olsson tog kontakt med arrangören för att diskutera innehållet, där han framförallt var oense gällande marknadshyrorna. På frågan om hur marknadshyror skulle minska bostadsbristen kom svaret:

It’s not a housing shortage.You could completely stop building houses in Stockholm as far as I care. If was [sic] a fluid open market I could rent a place. And the best and brightest could too.

Aldrig har väl motiven för marknadshyror uttryckts så tydligt. Om det vore en öppen marknad så hade jag kunnat hyra en lägenhet. För tydlighetens skull påpekar arrangören dessutom att han inte bryr sig ett skit om det byggs en enda bostad eller inte. Om det bara blir svindyrt att bo i centrala Stockholm så kommer en massa människor bli tvungna att flytta därifrån och rika techentreprenörsmänniskor, ”the best and brightest”, ”de bästa talangerna från hela världen”, kommer kunna flytta in i deras ställe.

Plötsligt blir diskrepansen mellan min anekdotiska uppfattning av bostadsmarknaden i London och Spotifygrundarnas tal om att ”möjligheterna att hyra bostäder är mycket enkla” fullt begriplig. Det är enkelt att hyra om man är rik. Plötsligt blir borgerliga människors aversion mot köer fullt begriplig även den. Det de inte gillar med köer är att de själva inte får gå före alla andra.