Bokinledning

Har idag lagt upp inledningen till min kommande bok Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki på nån sajt som heter Kapitel 1. Vet inte riktigt varför, men ville väl bara göra något utanför ramen för den här bloggen, antar jag. Det är även så jag tänker kring min ”bok”, att det ska bli något, oklart vad, annat än det här formatet. Jag vet inte riktigt heller hur Kapitel 1 funkar, men hafsade i alla fall ihop ett konto där jag i en ”baksidestext” till min ”bok” kallar mig själv för en ”bloggsensation”…

Om ni vill läsa inledningen till mitt verk så får ni hur som helst klicka här.

Utopier #6: Francis Bacon och den borgerliga teknikoptimismen

Jag har nämnt den ett par gånger redan, Francis Bacons Det nya Atlantis från 1627. Bacon var på sin tid en väldigt framsynt man. Där Thomas More och andra av renässansens banbrytare vågat kritisera skolastiken, den filosofi som var förhärskande på universiteten under medeltiden, och ville återgå till de antika källorna, så tog Francis Bacon ännu ett steg. Han ville gå framåt. Det kan verka banalt idag, men före 1600-talet var det ytterst ovanligt att någon tänkte i sådana banor. Renässansen ville återupptäcka antiken, och man kunde drömma om tidigare guldåldrar, men tanken på att samhället skulle kunna överskrida det gamla och nå nya höjder var något nytt. Bacon ansågs till exempel radikal då han avfärdade Aristoteles som förlegad, trots att Aristoteles då hade 2 000 år på nacken. I hans verk Det nya Atlantis, vilket egentligen bara var ett utkast som gavs ut postumt 1627, kommer hans idéer fram i fiktionens form. Närmare bestämt i den utopiska romanens form.

Till ytan liknar det väldigt mycket Utopia som kom drygt hundra år tidigare. Det rör sig om en avlägsen ö – denna gång ännu längre bort, i Stilla havet – vid namn Bensalem. På Bensalem finns djurparker och fiskdammar där storskaliga djurförsök görs, dammar ”ur vilka några filtrerar fram sötvatten ur saltvatten och åter andra som på konstgjord väg omvandlar sötvatten till saltvatten” och gigantiska trädgårdar där de förmår ”träd och buskar att växa upp före eller efter sina normala tider och får dem att komma upp och bära frukt hastigare än de brukar enligt sina naturenliga tidslopp”. En massa häftiga prylar som med lite fantasi kan likna ljudinspelningsutrustning, telefoner och biografer finns också, liksom hörapparater och u-båtar. En massa maskiner som utnyttjar jordens krafter på fantastiska sätt finns där, instrument som kan skåda långt bort och långt inuti tingen likaså. Bacon lyckades alltså gissa ganska bra om vad som senare skulle bli verklighet. All forskning och teknikutveckling på Bensalem sker genom en slags vetenskapsakademi som kallas Salomons hus där kunskapen sedan sprids till både staten och allmänheten.

Befolkningen på Bensalem är dygdiga och lyckliga och de värderar kunskap som värdefullare än guld. Det är en av poängerna i boken, att tekniskt framåtskridande även leder till moraliskt dito. På detta sätt var Bacon för sin tid radikal, eftersom ännu själva tanken på föränderliga samhällen kunde vara utmanande. Boken skrevs ju ändå under en tid då ett begrepp som utveckling knappt fanns i folks medvetande och då den styrande eliten kunde förbjuda maskiner med motiveringen att de gjorde arbetare arbetslösa.

Bacons synsätt om framåtskridandet blev som vi vet snart förhärskande, och han gissade som sagt rätt på ganska mycket. Men det kan vara värt att titta lite närmare på Bacons förutsägelser med dagens teknikfantaster i bakhuvudet, ni vet, de där som tycker sig vara framsynta när de spår att vi snart kommer få mer häftiga prylar och att robotar kommer ta våra jobb. Teknikutveckling innebär nämligen också alltid social och kulturell utveckling, och hur den utvecklingen blir, det är det svårare att gissa än vilka nya prylar vi kommer få.

För hur ser den politiska organiseringen ut på Bensalem ut? Här är Bacon ganska fåordig. Det verkar vara en monarki, befolkningen är märkligt nog kristen och det slängs rent av in lite antisemitism i berättelsen. Naturligtvis är bara män verksamma inom Salomons hus. Allt radikalt tänkande hos More är som bortblåst, det är den tekniska utvecklingen i sig är det ”utopiska” i själva berättelsen. Och då denna tekniska utveckling inte står i något motsatsförhållande till den rådande ordningen så känns resonemanget igen. Att ny teknik ska fixa allt inom ramen för det nuvarande systemet. Francis Bacon framstår som den förste borgerlige teknikoptimisten.

Den politiska och sociala ordningen på Bensalem skiljer sig alltså inte särskilt radikalt från Bacons samtida omgivning. Högteknologi var på Bacons tid ännu teknik som utgick från kvarnen, dit bönderna gick för att mala mjöl, och att kvarnen så småningom skulle bli en fabrik och bönderna förvandlas till dess lönearbetare, det kunde inte Francis Bacon förutspå. Att gå till fabriken för att jobba vid någon annans maskin i utbyte mot lön är en fundamentalt annorlunda social så väl som ekonomisk relation än att få sin råg mald till mjöl mot en mindre avgift. Bacon kunde förutse en massa nya prylar men inte hur dessa prylar skulle förändra samhället. Fabriker, lönearbetet som norm, lägg till det begrepp som patent eller immateriell egendom. Eller den politiska revolution som blev det nya systemets överbyggnad och sopade bort de enväldiga monarkierna och hela den gamla ordningen. Bacon kunde helt enkelt inte föreställa sig kapitalismen, precis som dagens borgerliga teknikoptimister inte kan föreställa sig något bortom kapitalismen.

Vi minns bemanningsgate

Bemanningsföretag legaliserades 1990 av socialdemokraterna – samma parti som tidigare förbjudit fenomenet på 30-talet. Bildtregeringen avreglerade några år senare branschen till den legala status den har än idag. Därefter växte antal inhyrda arbetare stadigt år efter år och ”Nisse på Manpower” blev ett allmänt spritt begrepp i takt med att prekariseringen av arbetsmarknaden gick vidare i 90-tals krisens efterföljd. Hösten 2011 lanserade Bemanningsföretagen, alltså branschens arbetsgivarorganisation, ansluten till Svenskt Näringsliv, en kampanj för att lansera ett nytt ord för bemanningsanställda. Det någorlunda officiella ord som branschen använde var ”konsult” vilket väl mest för tankarna till nån slipsbeklädd herre i kontorsmiljö. Ett logiskt val då begreppet förknippas med en person, kanske mest en man, med god ekonomi och en relativt hög position i samhällets näringskedja. Trots dess förutsättningar blev ordet aldrig någon succé inom branschen. Det är nämligen så over the top att det nästan blir roligt. Konsult är ett så illa passande begrepp för en timanställd lagerarbetare utan schema, att om det alls används så är det med ett illa dolt sarkastisk tonfall. Knappt ens bemanningsföretagens egna rekryterare, konsultchefer, eller vad de nu kallar sig – de där leende, käcka tjejerna i 30-års åldern som gått nån tramsig högskoleutbildning där de blivit fullmatade med managementfloskler att de alla liknar nyfrälsta självhjälpsboksförfattare – klarar av att slänga sig med ”konsult” utan att flacka med blicken. Något måste göras.

Vi Kallar Oss döps kampanjen till, med tillhörande hemsida, twitterkonto och facebookgrupp där de berörda själva, är det tänkt, ska rösta fram ett förslag på ett nytt fint ord att känna yrkesstolthet över. Det vinnande bidraget belönas med en resa till Island. Men det uppstår omedelbart problem. När medarbetarna fritt får ge förslag på vad de kallar sig själva så hamnar begrepp som ”lägrelönare”, ”nyträl”, ”paria”, ”prekarie”, ”osäkrad”, ”livegen”, ”villkorslös” och ”förbrukningsvara” snabbt i toppen. De öppna forumen överöses dessutom av stark kritik mot bemanningsföretagen. De flexibla inhopparna, visar det sig, vill visst inte ha nya hittepåord som skönmålar deras situation. De vill ha trygghet och bättre villkor. Kampanjledningen tror sig lösa problemet genom att helt enkelt ta bort de kritiskt osande namnförslagen samt den obekväma sanningen som framförs. ”De måste vara värdeneutrala” menar man. Kampanjen syftar till att öka yrkesstoltheten, menar Bemanningsföretagens VD Henrik Bäckström. Men censur i internets tidevarv, lyckas näringslivets professionella kampanjmakare missa, är ingen bra PR-strategi alls. Då det snart dessutom kommer fram att det ledande bidraget, alltså efter att censuren tagit bort de misshagliga alternativen det fantasifulla ”Bemannolog” dessutom inte alls är föreslaget av någon bemanningsanställd, utan istället av arbetsgivarorganisationen Almegas presschef, så tar kampanjen en ny vändning. En ny hemsida och en ny facebookgrupp med snarlikt namn, där ordet nu är fritt, lanseras av några geniala aktivister och Vi Kallar Oss kampanjen har nu blivit ett effektivt verktyg för att ösa ur sig kritik mot osäkra anställningar i allmänhet och bemanningsföretag i synnerhet. På de nya ocensurerade forumen är det fritt att rösta på de tidigare borttagna förslagen. Folk skickar dessutom in bilder på sig själva där de iklädda sina arbetskläder – Manpower, Adecco, Proffice och allt vad de heter – håller upp skyltar med ord som ”slav”, ”utnyttjade” och ”vara”. Ett myller av personliga berättelser väller in. En fick sparken efter att han begärt att få betalt för den övertid han tvingats arbeta. ”Vi anställs dagen innan med SMS. Men de äger hela mitt dygn. Låg lön, har nyss flyttat hem till mina föräldrar igen” skriver en annan. En posar i sina arbetskläder med en handskriven lapp i ena handen och med mittenfingret uppsträckt med den andra ”Jag kallar mig: Utnyttjad, rättslös, vara, köp-slit &-släng-proletär FUCKING bemanning!”. Många av berättelserna fokuserar på diskrepansen mellan företagens floskler och den bistra verkligheten. Andra kommer med konstruktiva förslag. Förbjud skiten. Media har vid det här laget hakat på i vad som redan nu är ett PR-fiasko av närmast episka proportioner. Det skrivs krönikor och ledare, det debatteras och det bloggas. Henrik Bäckström får svettigt svara på frågor, inte bara om censur, utan även om tillståndet i branschen över lag. Det var inte det här PR strategerna hade sagt skulle hända. Det här har gått riktigt, riktigt, illa.

I ett debattinlägg på Newsmill får Henrik utrymme att ge sin syn på saken. Han försöker intala oss, och kanske även sig själv, att motkampanjen bara består av ett fåtal onyanserade troll och extremister. Det är kommunister, syndikalister och AFA, menar han, men lyckas därefter tillägga: ”Mer problematiskt blir det när personer som är medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet eller representanter för våra stora fackföreningar applåderar initiativet att hitta kränkande tillmälen för uthyrd personal Vi skrattar så vi kiknar. Så rings det även till ”Ring P1”. Fredrik Edin skriver på sin blogg:

Just när jag trodde att bemanningsgate nått sin komiska höjdpunkt ringer en Anki Elken till P1 och berättar att bemanningsbranschen ”är helt toppen att jobba i”. Hon säger bland annat att hon känner sig trygg, jobbar med långa kontrakt, kan gå till banken och att bemanningsjobb är första ingången på arbetsmarknaden för många av hennes kollegor med invandrarbakgrund.

Elken berättar också att hon googlat en meningsmotståndare som ringt dagen innan och kritiserat bemanningsbranschen. Och jag vill ju inte vara sämre.

En snabb sökning berättar att centerpartisten Elken mycket riktigt jobbar inom bemanningsbranschen. Dock inte på golvet på ett lager eller som springvikarie på dagis, utan närmare bestämt som Key Account Manager på Proffice. En så kallad KAM har hand om ett företags allra viktigaste kunder. Bland hennes arbetsuppgifter märks bland annat lobbyverksamhet under Almedalsveckan.

Så vi kan nog utgå från att hon, till skillnad från så många andra, faktiskt känner sig trygg i bemanningsbranschen. Och att hon ringde P1 på arbetstid.

Bemanningsföretagen bestämmer sig nu för att avsluta kampanjen i förtid och Vi Kallar Oss går i graven, men först efter en allra sista förnedrande spottloska i ansiktet. En viss Simon Kjellberg, involverad i den humoristiska vänsterbloggen Alliansfritt Sverige, en av de många, många kritiker som verkat i debatten, lägger fram ett förslag till Vi Kallar Oss. Han nätverkar därefter i hemlighet med sina meningsfränder för att rösta fram det – vilket inte är särskilt svårt då intresset för den officiella censurerade kampanjen är minst sagt svalt – och vinner till slut resan till Island. Hans vinnande förslag? Konsult.

Inlägget är ett utdrag ur min kommande bok ”Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki” som kommer ut till vintern. Vad jag menar med ”bok” och ”kommer ut” är i dagsläget oklart.

 

Utopier #5: Star Trek

Det är inte bara Utopia som firar jämnt i år. Vid sidan av Thomas Mores verks 500-års jubileum firar Star Trek 50. Närmare bestämt idag, då det var den 8:e september 1966 som det första avsnittet med kapten Kirk, Spock och de andra sändes i amerikansk tv. Jag älskar Star Trek. Jag har sett allt, alla 700 nånting avsnitt av alla sex serierna och 12 av de 13 filmerna (ska väl beta av den nya inom kort också), några fanfilmer och otal med extramaterial och smått och gott på youtube. Nyligen upptäckte jag också Roger Wilsons blogg (jag följer även Captain Crusher liksom youtube-kanalen Treksperties, dock inte en endaste Star Trek-podd, varför jag nog knappt kan kalla mig trekkie) där han betar av samtliga avsnitt från alla serier och recenserar dem. Då han nu kommit till Deep Space 9, den bästa och mest politiska serien, har det gett mig en anledning att se om det hela och längs vägen spamma Wilsons kommentarsfält med mina reflektioner. Vad är det då som är så bra med Star Trek och hur passar det in i den här serien om utopiåret 2016?

I en podd jag hörde för ett tag sedan (och som jag nu inte hittar) säger Manu Saadia, författare till Trekonomics att Star Trek har ett för Sci-fi genren ovanligt inslag vilket han som ekonom finner väldigt intressant, nämligen att det framtida samhället saknar pengar. Vad som är ovanligt inom science fiction är där emot inte alls ovanligt – vilket vi sett tidigare i den här serien – inom genren litterära utopier. Sci-fi genren kan dessutom sägas vara en avknoppning av den utopiska romanen. Redan Utopia hade inslag av sci fi då man på den lyckliga ön ”till och med konstruerat olika instrument med vilkas hjälp de exakt kan beräkna solens, månens och övriga himlakroppars rörelser” och det vid ett annat tillfälle beskrivs en äggkläckningsmaskin, en innovation som vid Thomas Mores tid ännu inte var uppfunnen. Då man började tänka tidsligt i stället för rumsligt och förlade utopierna i framtiden i stället för oupptäckta platser så kom ibland fokus att hamna på tekniska prylar än själva samhällsformationen, varför framställningen tappade sin politiska udd. En tendens som för övrigt kan skönjas redan med Francis Bacons Det nya Atlantis från 1627. Det finns dock otaliga exempel på väldigt politisk science fiction. Jag skulle nästan säga att all sci-fi är politisk på ett eller annat sätt, dock sällan utopisk.

Star Trek är däremot väldigt utopiskt. Jorden är enad och ingår i The United Federation of Planets, en fredlig sammanslutning av världar som samarbetar för allas bästa och respekterar varandras kulturella olikheter. Flera har föreslagit att världen i Star Trek är kommunistisk, och det är i alla fall helt klart att den inte är kapitalistisk. I Star Trek har man nämligen replicators, maskiner som kan omvandla energi till materia och där med framställa nästan vad som helst. ”Tea, Earl Grey, hot!” säger kapten Jean Luc Picard till sin replicator och ur tomma luften materialiserar sig en tekopp på några sekunder. I ett kapitalistiskt samhälle skulle en replicator naturligtvis förbjudas. Earl Grey skulle kalla det för ”stöld” och kanske skulle man slänga sig med argumentet att replicators leder till förlorade arbetstillfällen. Vilket så klart är riktigt. Snart nog alla fabriksarbeten, jordbruksarbeten, gruvor, stora delar av transportsektorn och mycket annat skulle försvinna och de arbetslösa skulle förlora sina inkomster, vilket de ju behöver eftersom pengar används för att köpa mat och prylar. Vilka man visserligen kan skapa gratis med replicators…

Jag kom ihåg att jag faktiskt tänkte på replicators och Earl Grey när fildelningsdebatten drog igång för en femton år sedan någonting. Det hjälpte mig se det absurda i Antipiratbyrån och upphovsrättsfascisternas förvirrade idéer. Jag såg det hela istället i ett större perspektiv, så Star Treks kommunism blev i alla fall en realitet för mig och mitt politiska tänkande. Med hypen för 3D-skrivaren här om året blev analogin ännu tydligare och många drog då Star Trek-paralleller. För den som har lite grundläggande kunskaper i marxistisk värdeteori förstår ju att ett samhälle med replicators – den totala automatiseringen – innebär att profitkvoten fallit så lågt att någon kapitalism inte längre kan finnas. Det kan den nämligen inte då det som skapas av replicators inte längre är några varor, de skapar heller inte något värde, vilket också är anledningen till avsaknaden av pengar och lönearbete. Och Star Treks postkapitalism är på många sätt vacker. Religionen finns inte längre i människornas sinnen, man strävar efter att förbättra sig själv, inte att samla på sig materiell lyx. Det finns olika kolonier och planeter med olika livsstilar dit man kan söka sig efter tycke. Rasfördomar och sexism är borta. Som en typisk socialistutopi från 1800-talet eller början av 1900-talet med andra ord.

Jag är uppriktigt nervös inför lanseringen av Star Trek Discovery som startar i januari. Det är den första tv-serien sedan Enterprise, den svagaste av alla, lades ner 2005. Därefter har vi fått de tråkiga reboot-filmerna, vilka inte var mycket att hänga i granen (med reservation för att jag inte sett den sista då). Jag ser fram emot det som fan. Men tänk om de sabbar det totalt nu? Jag drömmer mardrömmar om att det kommer finnas både produktplacering och sociala medier i den nya serien. Tänk om de slänger in ett julavsnitt? Då kommer jag börja gråta.

Om det där med att bankerna skapar pengar

Om någon kommer fram till dig och föreslår att bankerna bör ha 100% kapitaltäckning för sina lån, hur reagerar du då? Genom att A) Säga ”Eh, Va? Vad fan betyder det ens?” B) Rycka på axlarna och säga ”Ja, jo, kanske det. Varför inte liksom.” eller C) få en euforisk upplevelse, bli tårögd och brista ut i ett ”Jaaaa!” för att därefter bestämma dig att ägna hela ditt liv åt att upplysa befolkningen om denna otroligt viktiga ödesfråga?

Det finns faktiskt en hel del tillhörande den senare kategorin. Dessa är människor som vurmar för en så kallad penningreform, en grupp vars starkaste kännetecken är att de med uppspärrade ögon och emfas ständigt upprepar frasen bankerna skapar pengar! med den underförstådda innebörden att detta vore något konstigt (eller, vad gäller foliehattsfalangen av rörelsen, något hemligt), oerhört och hemskt. Penningreformsvurmarna menar att om vi bara ändrar på faktumet att bankerna skapar pengar! så skulle det innebära att… ja, vadå egentligen?

Men vi tar det från början. Bankerna lånar ut mer pengar än de egentligen har, hur mycket de får låna ut beror på reglerna för kapitaltäckningen. Ett enkelt räkneexempel: Är kravet på kapitaltäckningen 10 % kan en bank som har 10 miljoner kronor låna ut 100 miljoner kronor. Vartenda lån registreras dock noggrant till riksbanken, vilken också för en offentlig statistik över hur mycket pengar som skapas. Parallellt med att riksbanken trycker sedlar och präglar mynt så skapar privatbankerna pengar genom att utfärda lån. Detta är inget nytt utan har varit grundläggande för det ekonomiska systemet sedan en lång tid tillbaka. Alltså. Bankerna skapar pengar, inte bankerna skapar pengar!

Det kan nog vara så att detta faktum är, eller åtminstone fram till nyligen var, okänt för de flesta – jag har själv gått från alternativ A) till alternativ B) i det inledande exemplet – och kunskaper är ju alltid bra att ha. I den allmänna förvirringen efter finanskrisen 2008 gick det upp för många som tidigare inte brytt sig så mycket om tjatet om den märkliga ”ekonomin” att det var ganska mycket som inte stod rätt till. De där tråkiga ”experterna” man tidigare zappat bort eller bläddrat förbi verkade ju inte fatta ett skit själva. Någon slags ilska, eller åtminstone hånfullhet, mot att ”experterna” inte kunnat förutse krisen blev en populär hållning i media, och en annan insikt som fick genomslag bland den icke-ekonominyhetsläsande allmänheten var att ”experterna” inte ens hade med bankerna som aktörer i sina avancerade ekonomiska modeller. Att det mitt i den här förvirrande situationen då ”experternas” auktoritet raserats plötsligt dyker upp ett gäng människor som försöker bygga en hel rörelse genom att påpeka en fullkomlig självklarhet och till den addera ett utropstecken, är väl egentligen inte så konstigt. Men samtidigt är det jättekonstigt. Hur i helvete kan människor gå i gång på att organisera sig för högre kapitaltäckningskrav?

Positiva pengar och Nätverket ekonomisk reform heter organisationerna i Sverige (visst, en massa foliehattar med varierande grad av antisemitism är kåta på idén även de, men vi ska inte ägna oss åt smutsig guilt by association), och de nådde här om året vad som väl får kallas en slags framgång då JAK Medlemsbank slängde in en formulering om att verka för penningreform i sina stadgar. Vilket känns ganska poänglöst. JAK verkar sedan tidigare för en räntefri ekonomi, och hur en sådan skulle kunna se ut är svårt att veta, men att det skulle krävas någon slags penningreform säger väl sig självt. När jag klickar runt på penningreformsidorna läser jag ändå en hel del intressant. Skuldsättningen i samhället är stor, det ekonomiska systemet är inte ekologiskt hållbart, storbankerna gör enorma vinster. Vi bör förändra systemet för att gynna medborgarna, inte bankirerna. Penningreformmänniskorna tycks alltså vara något på spåret. Men varför denna fixering vid en så obetydlig detalj? Varför inte gå mer grundligt till väga? Avskaffa privatbanker. Gör om det ekonomiska systemet i grunden med en stark demokratiskt styrd riksbank och storbankerna omvandlade till regionalt förankrade konsumentkooperativ. Eller något. Inte vet jag.

Kajsa Ekis Ekman skrev under rubriken ”Vi måste prata pengar” i Aftonbladet här om dagen att svenskarna är ekonomiska analfabeter. ”Jag är övertygad om att avsaknaden av ett forum för marxistisk ekonomisk debatt i Sverige gör att hela diskussionen släpar fram på denna dagisnivå.” skriver hon bland annat. Och det kan det ju ligga något i. Inte minst kan det ju vara något för peningreformgänget att ta efter. Tycker ni det är oerhört att bankerna skapar pengar? Vänta bara tills ni hör talas om mervärdesteorin. Är ni oroliga för att tillväxten inte kan vara för evigt? Då ska jag berätta för er om profitkvotens fallande tendens. Osv.

Och marxister i all ära, men börja med att läsa David Graebers Skuld: de första 5 000 åren. Sen kan vi börja snacka pengar.

Om hatsajter och dildoannonser

 

På tal om Hinke Bergegren. I små mord fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren av Hans Lagerberg, står en del intressant om tidningen som Hinke var redaktör för under många år, nämligen Ungsocialisternas Brand. Huvudpersonen i en roman av Ivar Oljelund citeras för att ge ett tidstypiskt intryck.

Tidningen förde ett våldsamt språk, men förfäktade den fattiges rätt med en lidelse, som gjorde ett djupt och upprörande intryck. Han hade aldrig läst något sådant förut. Den begärde allting nytt, vilket var oerhört – ett nytt samhälle, en ny himmel och en ny jord. Tidningen var ultras och fruktade ingenting, den skrevs på ett vardagsspråk, som man inte trodde kunde tryckas. Den drog till och svor ibland, vilket stötte och chockerade, men det var roligt också. Han läste het och omtumlad. Det mesta var riktigt, tyckte han, och lågade av rättfärdighetens eld.

Då det var en veckotidning hade man inte nyheter på samma sätt som i dagspressen utan

i stället kommenterades bitskt vad som hänt under veckan och vad som skrivits i andra tidningar.[..] Omvärlden såg Brand som ett skandalblad, och tidningen var förvisso inte ovillig att utnyttja sensationen, inte minst när det gällde att avslöja de sedligas perversiteter. Personangrepp var likaledes vanliga

Vidare får vi veta att Hinke föraktade journalistkåren. ”Han brukade ordet Hundjournalistik. Journalisterna var borgarklassens gårdvarar – och tillika fähundar, utan all heder eller intresse för idéer, de ville bara ha pengar och kröp därför för överheten.”

Brand var ingen oansenlig publikation, Lagerberg skriver att upplagan låg på 22 000 år 1914, att jämföra med Aftonbladets 25 000 och Svenska Dagbladets 38 000.

Man tänker osökt på vår tids mer eller mindre rasistiska ”alternativmedier”, som de vill kalla sig själva. För det är en bitter insikt att den samhällsfarliga journalistiken idag mestadels kommer från höger. Ta bara Avpixlat som exempel. Sidan benämns konsekvent för hatsajt av hela det mediala och politiska etablissemanget. Som extremvänster kan man inte bli annat än uppriktigt avundsjuk. Alla är djupt upprörda över Avpixlats ondska och konsensus råder om dess uselhet, men likt förbannat besöks den dagligen av många, många människor. Etablissemangets öppna avsky har naturligtvis bidragit till alternativmediernas succé, och även här finns en parallell till det förflutna. Både Axel Danielsson och August Palm har vittnat om hur borgerlighetens panikartade angrepp på den gryende A-pressen under slutet av 1800-talet bara ökade dess spridning och ryktbarhet. Lagerberg skriver dessutom om att de av myndigheterna förbjudna numren av Brand alltid sålde som smör. Det fanns ingen förhandscensur i Sverige, men det hände titt som tätt att någon artikel i tidningen kunde misstänkas för sedlighetsbrott, uppvigling eller kanske rent av majestätsbrott, varför den drogs in av polisen. De tryckta numren hade dock i regel redan spridits vind för våg och för tidningsförsäljarna var ett nummer med en för myndigheterna misshaglig artikel en garanterad försäljningssuccé, även om det kanske fick ske lite i det fördolda.

Men Brand var radikal även på andra sätt. Som nämndes i förra inlägget så bedrev Hinke Bergegren en engagerad agitation om fri kärlek och förordade preventivmedel, något som var väldigt upprörande på den tiden. Till skillnad från idag då frågor kring utmanande av sexuella och relationella normer ofta benämns ”identitetspolitik” och anses stå, om inte i direkt motsättning till, så åtminstone som ”höger” eller ”liberalt” i förhållande till klasskampspolitiken, så var det för hundra år sedan istället självklart att revolutionär klasskamp gick hand i hand med revolutionär ”identitetspolitik” (i brist på ett bättre ord). Även i Brand kom denna radikala sexualmoral till uttryck, förutom i den redaktionella texten även i annonserna. Jag har läst någonstans att Brand var den första tidningen i Sverige som tryckte annonser för preventivmedel, och när jag för en tid sedan bläddrade i gamla nummer, jag tror de var från 1906, så hittade jag också den berömda reklamen för ”franska försiktighetsartiklar”, som man då kallade kondomer. Men jag upptäckte mer. Titta på den här:

image

(Då min finsktillverkade mobiltelefon med 2.0 megapixelkamera lämnar en del att önska vad gäller kvaliteten så är väl en bildtext motiverad) : Franska försiktighetsartiklar, Kvinnoskydd, Lifmodersprutor, Suspensoirer, Gummibattonger mm. Billigast i parti och minut. Priskurant med bruksanvisning, mot porto. FRANSKA GUMMI-DEPOTEN: C. M. Anderssons, Norrlandsgatan 18, Sthlm. A. T. Riks.

Gummibattonger! Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om Brand inte bara var först med kondomer, utan även med dildosar i sina annonser.

Finns det då något hopp för oss som vill se en ordentlig hatsajt från vänster? Brand finns än idag och är en mycket läsvärd tidning. Dess format och roll idag skiljer sig dock stort mot hur den var på den gamla goda tiden. Istället står nog hoppet till Aktuellt Fokus. Nättidningen har bara funnits i drygt ett år men har redan fått ett ganska stort genomslag, trots små resurser. Eller möjligen tack vare små resurser då man (ännu) inte riskerar att korrumperas av vare sig kramar från etablissemanget eller statligt press- och kulturstöd. På Aktuellt Fokus drar man sig inte för att slänga sig med sensationella kvällstidningsaktiga rubriker eller taskiga, ibland tafatta, men ofta roliga photoshopmontage. Man gör nyheter av ”populistisk” karaktär, som att fokusera på höga politiker- och pamplöner. Klassperspektivet är närvarande, inte minst då man ständigt rapporterar om arbetsplatsolyckor under rubriken ”Otrygga Sverige”. Att gång på gång påminna oss om att arbetarklassen i vårt land faktiskt dör och skadar sig då de jobbar ihop profiter åt kapitalet är en journalistisk gärning av rang, som dessutom bryter skarpt mot det medelklassdominerade perspektivet i mainstreammedierna. Det är uppenbart att Aktuellt Fokus tagit inspiration från rasisternas alternativmedier och någon gång har man rent av snott SD-svansens formuleringar och talat om ”regimtrogen media” och ”åttaklövern”. Jag älskar det.

Visst har jag ibland synpunkter på innehållet. Man kan även komma med invändningar som att språket ibland borde ses över och annat petigt. Men Aktuellt Fokus är en frisk fläkt som vägrar inordna sig, som inte lyder mainstreammediernas problemformuleringsprivilegium, som inte bryr sig om att vara fin i kanten. Hinke skulle varit stolt.

Utopin 500 år: Hinke Bergegrens feministrevolution

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhörde den tidiga svenska socialdemokratins yttersta vänsterflygel. Han drog åt anarkismen men kallade sig likväl marxist. Marx, Krapotkin och Bakunin var i Hinkes ideologiska tankevärld fullt förenliga. Hans hätska antiparlamentarism, antimilitarism och förespråkande av militanta kampmetoder – hans tal om ”småmord” har blivit ökända – gjorde honom till det borgerliga samhällets fiende nr 1, men också allt mer obekväm inom de egna leden. Hur märkligt det än kan låta idag så kunde fram till början av 1900-talet socialliberala reformpolitiker samsas med revolutionära kommunister och anarkister inom en och samma rörelse. Även om avstånden tendenserna emellan var stora, liksom polemiken ofta var hänsynslös, så dröjde det till slutet av 00-talet innan en faktisk klyvning skedde och Hinke Bergegren uteslöts ur socialdemokraterna.

Utöver sin militanta socialistiska övertygelse är Hinke Bergegren främst känd för sina åsikter i vad som då kallades könsfrågan eller sedlighetsfrågan. Även här var Hinke extremist då han kritiserade äktenskapet, förordade preventivmedel och fri kärlek. Tankar som i decennierna kring sekelskiftet var minst lika omstörtande som privategendomens och statens avskaffande. Hans föredrag Kärlek utan barn från 1910, som senare även kom ut i skrift, ansågs inte bara skandalös i borgerlighetens ögon, den var även olaglig. Sedlighetsbrott fanns ännu i lagstiftningen och Hinke Bergegren fick sitta två månader på Långholmen för sitt brott, där han för övrigt gjort flera vändor tidigare. Riksdagen tyckte dock inte detta var nog, utan instiftade den så kallade Lex Hinke som förbjöd information om preventivmedel.

Men utöver den politiska agitation i tal och skrift som Bergegren främst är känd för så författade han även romaner, teaterdramer och dikter, liksom han han parallellt med sina agitationsturnéer i revolutionens tjänst även höll föredrag om konst och litteratur. Ett kort teaterstycke, skrivet på vers, kallad Det blir en gång… Framtidsbild i en akt Är Hinke Bergegrens bidrag till den utopiska genren.

Handlingen i Det blir en gång är att en Fru Eggers som efter att ha somnat in i en ”hypnotisk sömn” år 1911 vaknar upp 50 år senare. Och världen har förändrats. Fru Eggers är först skeptisk till det hon ser och hör, hennes två guider i den nya världen, Aura och Abel, är i sin tur förvånade över fru Eggers religiösa språkbruk, då religionen i Sverige år 1961 enbart är gammal vidskepelse ingen längre tror på. Fru Eggers vill till en början inte heller gå med på att det gamla samhället egentligen var så hemskt. Abel förklarar

Jag menar… Ja, jag menar, att ni krupit.
Och därför världen ständigt vänta fick.
På den omdaning, varom ni då drömde.
Ty handling var det, som tyvärr ni glömde.

Ett ställningstagande för handlingens propaganda, vilket naturligtvis kritiserar försiktigare reforminriktade socialister i Hinkes samtid. Vi kan inte bara sitta och prata, vi måste göra något för att uppnå drömsamhället.

Då denna utopi är väldigt kort och dessutom skriven i versform så bjuds vi inte på så många tydliga detaljer om det framtida samhället, men pengar är avskaffade och det är fritt för alla att ta vad de vill från butikerna. En Dr Jonas, som även han visar fru Eggers runt i världen, förklarar att han som omväxling även arbetar som kypare på en restaurang. Att äta på restaurang gör för övrigt alla nu, då varken låg eller hög finns till i jämlikhetens land.

Men fokus ligger i Det blir en gång framför allt på sedlighetsfrågan. Äktenskap finns inte längre ”Nej fri förening. Det lyckligaste är för mänskors barn.” De flesta kvinnor föder två barn, ”Den saken själva vi reglera.” upplyser Aura den förskräckte Fru Eggers. En diskussion uppstår där framtidsmänniskorna påpekar att äktenskapet var en olycklig inrättning.

                      Ack giftas… Vilken syndig drift.
Med mänskors känslor, hug och tankar.
Man trodde visst, att hjärtat bankar.
I takt med pänningpåsens gyllne gift?
Vad tröstlös lott, vad hopsnört, torftigt liv.
Med trötthet, svartsjuk galla och allt kiv.

Svartsjuka mellan forna älskare finns inte längre till, men fru Eggers står på sig, även om hon mer och mer börjar tveka.

    DR. JONAS (till fru Eggers).
Men om den ena tröttnade, hur gick det då?

FRU EGGERS.
Om… Om… Sin vigseled man fick ej svika.

DR JONAS.
Men om nu mannen var brutal tillika?

FRU EGGERS.
Det hustruns plikt ju var att giva vika.

Naturligtvis ändrar sig Fru Eggers, och snart håller hon långa lovtal för den nya tiden. Till slut får vi även se en mindre tillbakablick på hur vi kom hit, och här skiljer sig (såklart!) Hinke Bergegrens vision från Axel Danielssons oblodiga revolution.

        Men siste prästen, ja han hängdes.
I sista kungens tunna tarmar.
Och folket har på starka armar.
Båd kors och krona, svärd, kanoner.
Till gödselhögen under kungsångs toner.
Det var den allra sista gången.
Som någon sjöng den kryparsången.
Den lagts på högen som allt annat.
Som gjorde livet smaklöst och förbannat.

Man ska just besöka ”barnhuset”, då fabriken, det hade Abel glömt bort, var stängd för dagen, när allt plötsligt förändras. Fru Eggers vaknar till sin mans hotfulla rytande. Hon är tillbaks i 1911, allt hade varit en dröm. Nu får hon skäll för att hon sover och försummar sina husbestyr.

HR EGGERS.
Det är min själ så man kan bli förbannad!

FRU EGGERS.
Min dröm, min dröm, när blir väl du besannad?

Utopin 500 år: Antiutopi?

Vad är egentligen utopins motsats? Man kan här tänka sig flera olika alternativ. Det ena är dystopin, alltså skildringar av ett fiktivt samhälle som är dramatiskt olyckligt, förtryckande och eländigt. Den självklara klassikern i dessa sammanhang är så klart George Orwells 1984. Men Dystopin, och inte minst då 1984, kan fungera på samma sätt som utopin i det att den kritiserar samtida förhållanden genom att ställa upp en fiktiv spegelbild. Många har visserligen framhållit Orwells dystopier – utöver 1984 även Djurens farm – som kritiska till Sovjetunionen och där med legitimerande av det västerländska samhället, och visst finns här en stark pessimism över socialismens utveckling och varningar om att tankar om en bättre värld kan leda till helvetet på jorden. 1984 är dock alldeles ypperlig som vapen för att kritisera företeelser även inom väst och jag undrar om något litterärt verk refererats till så ofta inom det politiska språket som denna. Storebrorssamhälle och nyord är begrepp som gång på gång visar sig användbara för att avslöja maktens kontrollbehov.

Från borgerligt håll påstås ibland att utopier skulle vara farliga. Det är ett oerhört reaktionärt förhållningssätt. Att föreställa sig att något bättre än detta är möjligt skulle alltså vara farligt att ens tänka. Ett unket resonemang som hör hemma före upplysningen. Samtidigt åberopas ständigt den liberala privatutopin, som slår fast att allt är möjligt för just dig. Det kallar de själva såklart inte för en utopi (liksom de inte alltid vill kännas vid att de företräder en ideologi, eller knappt ens att deras politik är politisk), och den är fullt kompatibel med ovannämnda resonemang om utopiers inneboende farlighet. Men denna antiutopi är likväl utopisk, även om den på samma gång är konservativ. Du kan bli vad som helst och uppnå himmelska höjder, men att förändra samhället är i bästa fall omöjligt och leder i värsta fall till att det blir värre.

Krossa EU!

När jag igår slog på radion och hörde Ekot inledas med något i stil med ”kaos på världens börser efter brexit” kunde jag inte hjälpa att utbrista i ett spontant jubelrop. Visst, i grunden har jag väl en hälsosammare anarkistisk ”det är skitsamma”-inställning till det hela; en europeisk union är ju inte definitionsmässigt vare sig bättre eller sämre än en nationalstat och all nationalistisk retorik i samband med EU-kritiken gör mig naturligtvis illamående. Men britterna – valanalyser pekar på att det framför allt är arbetarklassen som röstat för utträde – har visat att det går, att EU-elitens vansinnesbygge som rullat på år efter år, faktiskt kan avvisas. Det är ett långfinger mot makten, mot den ekonomiska och politiska eliten. Och det rör redan på sig. Skottarna kräver nu på nytt självständighet, i Nordirland höjs röster för irländsk enighet och Cameron avgick samtidigt som börserna och pundet föll fritt.

Många har pekat på främlingsfientligheten i brexitkampanjen, som framför allt dominerats av högerpopulistiska UKIP, och rent av använt det som argument för att stanna kvar i unionen. Som om EU vore en garant för demokrati och öppenhet, som om valet stod mellan inskränkthet och tolerans. Delar av vänstern har märkligt nog köpt denna problemformulering och, skrämda av högerpopulisterna, därför snällt ställt sig på elitens sida. Att argumenten papegojeaktigt även upprepats i Sverige är ännu märkligare. Att efter Sveriges sväng i flyktingpolitiken med gränskontroller och murar på Kastrup, och i ett läge då man betalar Erdogans regim för att hålla borta desperata människor från att inträda unionen – vilket lett till att tusentals riskerar, och ofta mister, sina liv på Medelhavet – plötsligt inbilla sig att EU-medlemskapet vore en flyktingvänlig och antirasistisk garant saknar all logik. De senaste årens utveckling med växande rasistiska partier och rörelser över hela Europa har ju som bekant dessutom skett inom EU. Skulle, till exempel, Front National och Sverigedemokraterna varit större om Frankrike och Sverige inte varit medlemmar i EU? Varför? Skulle de växa sig starkare om länderna utträdde ur unionen? Varför då? Idén om att det skulle finnas en motsättning mellan EU och en utveckling mot nationalism och fascism är helt enkelt grundfalsk. Hela EU-debatten riskerar att hamna exakt där dess förespråkare alltid velat ha den; folkpartistiska floskler om fredsprojekt och öppenhet ställs mot nationalistisk inskränkthet. En debatt som mest fäller dimridåer över vad som bör belysas; att den Europeiska Unionen är kapitalets diktatoriska verktyg. I åratal har det pratats om unionens ”demokratiska underskott” och hur maktbalansen mellan parlamentet, ministerrådet och kommissionen ser ut, eller hur den bör se ut. Men sedan krisen 2008 har det istället visat sig att det är Europeiska centralbanken, ECB, som ofta innehar den verkliga makten. Hanteringen av Grekland har väl visat för alla med ögon att se med, att gamla (r)-ar formuleringar som ”kapitalets diktatur” knappast längre är överdrifter.

Att lämna EU måste ses som ett konkret sätt att bekämpa kapitalismen och står naturligtvis inte i motsättning till öppenhet eller internationell solidaritet, det står inte heller i någon motsättning till de som försöker förändra unionen inifrån, som exempelvis DiEM 25vad om inte hot om utträde kan sätta press på förändring? Nu bör den brittiska arbetarklassens ilska och trotsiga seger utnyttjas för att flytta fram positionerna, landets utträde ur EU innebär en möjlighet att skapa ett mer jämställt samarbete mellan Europas länder, exempelvis genom ett reformerat EES-avtal.” skriver till exempel Sveriges, Danmarks och Finlands vänsterpartier i ett gemensamt uttalande idag, och kommunisterna börjar redan mobilisera för ett svenskt utträde.

Dock ser jag problem med paroller som ”Sverige ut ur EU” då de blir just nationalistiska. Det handlar inte om Sverige, det handlar inte om att bara vi ska ställa oss vid sidan av. För en radikal vänster bör nationen nedtonas och den internationella solidariteten framhållas. Vi bör krossa EU, inte lämna EU.

Utopin 500 år: Thomas More och den ursprungliga ackumulationen

Det är som sagt 500 år sedan Thomas Mores Utopia först utkom. En på flera sätt banbrytande bok som gav oss ordet utopi och som gjort avtryck i litteraturen så väl som i den politiska idéhistorien. Skildringen av det idylliska ö-livet är vad som oftast brukar framhållas med boken, men man kan även finna mer direkt samhällskritik. I det här inlägget ska jag lite kort belysa en intressant aspekt av boken vilken ofta förbises, nämligen Mores ögonvittnesskildring till vad som av historiker brukar kallas enclosure och vilket Karl Marx benämner ”den ursprungliga ackumulationen”, kapitalismens historiska fundament. Så här skriver More om sitt England, 1516:

Det räcker ju med att ha en enda fårahede eller oxdrivare för att vakta boskapen på den mark som skulle kräva en stor arbetsstyrka om den skulle besås. Det är därför som matpriserna på många ställen blivit mycket höga. Ja också ullpriset har stigit. Den fattiga befolkningen i England, som brukade tillverka yllekläde, kan nu inte längre köpa ull, och därför tvingas många från arbete till sysslolöshet […] Även om fårstocken ökar kraftigt sjunker ändå inte priserna. Även om man inte kan kalla det monopol, eftersom det finns flera säljare, så är det åtminstone fråga om ett oligopol. Nästan hela verksamheten kontrolleras av några få rika, som inte behöver sälja en dag innan de själva vill, och viljan inställer sig inte förrän priset stigit till en nivå som tilltalar dem.

Mores fiktiva språkrör, Rafael Hythlodaeus, ondgör sig över utvecklingen där bönder drivs från sin jord och tvingas bli till tiggare eller rövare, vilket staten bemöter genom tusentals hängningar. Han pekar även tydligt ut syndabocken – den privata äganderätten. Kritiken känns väldigt långt före sin tid.

I sitt förord till den svenska utgåvan 1979 skriver Tore Frängmyr att det är lite märkligt att Utopia inte införlivats i marxismens kanon, då det ju uppenbart är ett kommunistiskt samhälle som idealiseras. Det ligger något i detta. Utvecklingslinjerna i socialismens idéhistoria brukar oftast gå via liberalismen och nationalekonomin. De upplysningsfilosofer som bekämpade adel och kyrka och vars yttersta framgång var den franska revolutionen ses i regel som förelöpare till den moderna socialismen, vilket på sätt och vis är paradoxalt då principen om egendomsrätten av dessa betonades starkt. Då Thomas More redan 1516, utöver typiska upplysningsideal som religiös tolerans, meritokrati och demokratisk republikanism, dessutom uttalat den starkaste kritiken mot den privata egendomsrätten, förordat pengars avskaffande och insisterat på att staten var”en enda sammansvärjning som gör det möjligt för de rika att i samhällets namn slå vakt om sina egna privilegier”, så ter sig utvecklingen via upplysningens borgarklass som en rejäl omväg.

I Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap från 1880 nämns – titeln till trots – Thomas More bara helt kort i en fotnot. Karl Kautsky ägnade honom dock större utrymme i en längre text några år senare och Uppsalafilosofen Axel Hägerström gav i början av 1900-talet honom stort utrymme i sin De socialistiska idéernas historia där More benämns den moderna socialismens fader. Både Hägerström och Kautsky pekar på att en av skiljelinjerna gentemot den moderna (läs: det förra sekelskiftet) socialismen är den bristande sociologiska förståelsen för massornas intressen. För More var den enda vägen till ett lyckligt samhälle att det förverkligades av en upplyst härskare.

Mores kommunism brukar alltså snabbt skummas igenom i översiktsverk över socialismens historia. Kanske beror det på att ”utopi” redan på 1800-talet – inte minst på grund av ovan nämnda bok av Engels – fick en negativt klang inom vänstern då marxister framhöll sin egen teori som den ”vetenskapliga” i kontrast till den äldre ”utopiska”. Att inte skriva ”recept för framtidens soppkök”, det vill säga att inte ge för detaljerade visioner om framtiden, har sedan dess varit en viktig princip inom vänstern.

Det är istället inom katolicismen snarare än marxismen som man visat störst uppskattning för Thomas More. 400 år efter sin död helgonförklarades han av påven Pius XI och år 2000 utnämndes han av Johannes Paulus II till skyddspatron för politiker och makthavare.