Utopier #6: Francis Bacon och den borgerliga teknikoptimismen

Jag har nämnt den ett par gånger redan, Francis Bacons Det nya Atlantis från 1627. Bacon var på sin tid en väldigt framsynt man. Där Thomas More och andra av renässansens banbrytare vågat kritisera skolastiken, den filosofi som var förhärskande på universiteten under medeltiden, och ville återgå till de antika källorna, så tog Francis Bacon ännu ett steg. Han ville gå framåt. Det kan verka banalt idag, men före 1600-talet var det ytterst ovanligt att någon tänkte i sådana banor. Renässansen ville återupptäcka antiken, och man kunde drömma om tidigare guldåldrar, men tanken på att samhället skulle kunna överskrida det gamla och nå nya höjder var något nytt. Bacon ansågs till exempel radikal då han avfärdade Aristoteles som förlegad, trots att Aristoteles då hade 2 000 år på nacken. I hans verk Det nya Atlantis, vilket egentligen bara var ett utkast som gavs ut postumt 1627, kommer hans idéer fram i fiktionens form. Närmare bestämt i den utopiska romanens form.

Till ytan liknar det väldigt mycket Utopia som kom drygt hundra år tidigare. Det rör sig om en avlägsen ö – denna gång ännu längre bort, i Stilla havet – vid namn Bensalem. På Bensalem finns djurparker och fiskdammar där storskaliga djurförsök görs, dammar ”ur vilka några filtrerar fram sötvatten ur saltvatten och åter andra som på konstgjord väg omvandlar sötvatten till saltvatten” och gigantiska trädgårdar där de förmår ”träd och buskar att växa upp före eller efter sina normala tider och får dem att komma upp och bära frukt hastigare än de brukar enligt sina naturenliga tidslopp”. En massa häftiga prylar som med lite fantasi kan likna ljudinspelningsutrustning, telefoner och biografer finns också, liksom hörapparater och u-båtar. En massa maskiner som utnyttjar jordens krafter på fantastiska sätt finns där, instrument som kan skåda långt bort och långt inuti tingen likaså. Bacon lyckades alltså gissa ganska bra om vad som senare skulle bli verklighet. All forskning och teknikutveckling på Bensalem sker genom en slags vetenskapsakademi som kallas Salomons hus där kunskapen sedan sprids till både staten och allmänheten.

Befolkningen på Bensalem är dygdiga och lyckliga och de värderar kunskap som värdefullare än guld. Det är en av poängerna i boken, att tekniskt framåtskridande även leder till moraliskt dito. På detta sätt var Bacon för sin tid radikal, eftersom ännu själva tanken på föränderliga samhällen kunde vara utmanande. Boken skrevs ju ändå under en tid då ett begrepp som utveckling knappt fanns i folks medvetande och då den styrande eliten kunde förbjuda maskiner med motiveringen att de gjorde arbetare arbetslösa.

Bacons synsätt om framåtskridandet blev som vi vet snart förhärskande, och han gissade som sagt rätt på ganska mycket. Men det kan vara värt att titta lite närmare på Bacons förutsägelser med dagens teknikfantaster i bakhuvudet, ni vet, de där som tycker sig vara framsynta när de spår att vi snart kommer få mer häftiga prylar och att robotar kommer ta våra jobb. Teknikutveckling innebär nämligen också alltid social och kulturell utveckling, och hur den utvecklingen blir, det är det svårare att gissa än vilka nya prylar vi kommer få.

För hur ser den politiska organiseringen ut på Bensalem ut? Här är Bacon ganska fåordig. Det verkar vara en monarki, befolkningen är märkligt nog kristen och det slängs rent av in lite antisemitism i berättelsen. Naturligtvis är bara män verksamma inom Salomons hus. Allt radikalt tänkande hos More är som bortblåst, det är den tekniska utvecklingen i sig är det ”utopiska” i själva berättelsen. Och då denna tekniska utveckling inte står i något motsatsförhållande till den rådande ordningen så känns resonemanget igen. Att ny teknik ska fixa allt inom ramen för det nuvarande systemet. Francis Bacon framstår som den förste borgerlige teknikoptimisten.

Den politiska och sociala ordningen på Bensalem skiljer sig alltså inte särskilt radikalt från Bacons samtida omgivning. Högteknologi var på Bacons tid ännu teknik som utgick från kvarnen, dit bönderna gick för att mala mjöl, och att kvarnen så småningom skulle bli en fabrik och bönderna förvandlas till dess lönearbetare, det kunde inte Francis Bacon förutspå. Att gå till fabriken för att jobba vid någon annans maskin i utbyte mot lön är en fundamentalt annorlunda social så väl som ekonomisk relation än att få sin råg mald till mjöl mot en mindre avgift. Bacon kunde förutse en massa nya prylar men inte hur dessa prylar skulle förändra samhället. Fabriker, lönearbetet som norm, lägg till det begrepp som patent eller immateriell egendom. Eller den politiska revolution som blev det nya systemets överbyggnad och sopade bort de enväldiga monarkierna och hela den gamla ordningen. Bacon kunde helt enkelt inte föreställa sig kapitalismen, precis som dagens borgerliga teknikoptimister inte kan föreställa sig något bortom kapitalismen.

Utopier #5: Star Trek

Det är inte bara Utopia som firar jämnt i år. Vid sidan av Thomas Mores verks 500-års jubileum firar Star Trek 50. Närmare bestämt idag, då det var den 8:e september 1966 som det första avsnittet med kapten Kirk, Spock och de andra sändes i amerikansk tv. Jag älskar Star Trek. Jag har sett allt, alla 700 nånting avsnitt av alla sex serierna och 12 av de 13 filmerna (ska väl beta av den nya inom kort också), några fanfilmer och otal med extramaterial och smått och gott på youtube. Nyligen upptäckte jag också Roger Wilsons blogg (jag följer även Captain Crusher liksom youtube-kanalen Treksperties, dock inte en endaste Star Trek-podd, varför jag nog knappt kan kalla mig trekkie) där han betar av samtliga avsnitt från alla serier och recenserar dem. Då han nu kommit till Deep Space 9, den bästa och mest politiska serien, har det gett mig en anledning att se om det hela och längs vägen spamma Wilsons kommentarsfält med mina reflektioner. Vad är det då som är så bra med Star Trek och hur passar det in i den här serien om utopiåret 2016?

I en podd jag hörde för ett tag sedan (och som jag nu inte hittar) säger Manu Saadia, författare till Trekonomics att Star Trek har ett för Sci-fi genren ovanligt inslag vilket han som ekonom finner väldigt intressant, nämligen att det framtida samhället saknar pengar. Vad som är ovanligt inom science fiction är där emot inte alls ovanligt – vilket vi sett tidigare i den här serien – inom genren litterära utopier. Sci-fi genren kan dessutom sägas vara en avknoppning av den utopiska romanen. Redan Utopia hade inslag av sci fi då man på den lyckliga ön ”till och med konstruerat olika instrument med vilkas hjälp de exakt kan beräkna solens, månens och övriga himlakroppars rörelser” och det vid ett annat tillfälle beskrivs en äggkläckningsmaskin, en innovation som vid Thomas Mores tid ännu inte var uppfunnen. Då man började tänka tidsligt i stället för rumsligt och förlade utopierna i framtiden i stället för oupptäckta platser så kom ibland fokus att hamna på tekniska prylar än själva samhällsformationen, varför framställningen tappade sin politiska udd. En tendens som för övrigt kan skönjas redan med Francis Bacons Det nya Atlantis från 1627. Det finns dock otaliga exempel på väldigt politisk science fiction. Jag skulle nästan säga att all sci-fi är politisk på ett eller annat sätt, dock sällan utopisk.

Star Trek är däremot väldigt utopiskt. Jorden är enad och ingår i The United Federation of Planets, en fredlig sammanslutning av världar som samarbetar för allas bästa och respekterar varandras kulturella olikheter. Flera har föreslagit att världen i Star Trek är kommunistisk, och det är i alla fall helt klart att den inte är kapitalistisk. I Star Trek har man nämligen replicators, maskiner som kan omvandla energi till materia och där med framställa nästan vad som helst. ”Tea, Earl Grey, hot!” säger kapten Jean Luc Picard till sin replicator och ur tomma luften materialiserar sig en tekopp på några sekunder. I ett kapitalistiskt samhälle skulle en replicator naturligtvis förbjudas. Earl Grey skulle kalla det för ”stöld” och kanske skulle man slänga sig med argumentet att replicators leder till förlorade arbetstillfällen. Vilket så klart är riktigt. Snart nog alla fabriksarbeten, jordbruksarbeten, gruvor, stora delar av transportsektorn och mycket annat skulle försvinna och de arbetslösa skulle förlora sina inkomster, vilket de ju behöver eftersom pengar används för att köpa mat och prylar. Vilka man visserligen kan skapa gratis med replicators…

Jag kom ihåg att jag faktiskt tänkte på replicators och Earl Grey när fildelningsdebatten drog igång för en femton år sedan någonting. Det hjälpte mig se det absurda i Antipiratbyrån och upphovsrättsfascisternas förvirrade idéer. Jag såg det hela istället i ett större perspektiv, så Star Treks kommunism blev i alla fall en realitet för mig och mitt politiska tänkande. Med hypen för 3D-skrivaren här om året blev analogin ännu tydligare och många drog då Star Trek-paralleller. För den som har lite grundläggande kunskaper i marxistisk värdeteori förstår ju att ett samhälle med replicators – den totala automatiseringen – innebär att profitkvoten fallit så lågt att någon kapitalism inte längre kan finnas. Det kan den nämligen inte då det som skapas av replicators inte längre är några varor, de skapar heller inte något värde, vilket också är anledningen till avsaknaden av pengar och lönearbete. Och Star Treks postkapitalism är på många sätt vacker. Religionen finns inte längre i människornas sinnen, man strävar efter att förbättra sig själv, inte att samla på sig materiell lyx. Det finns olika kolonier och planeter med olika livsstilar dit man kan söka sig efter tycke. Rasfördomar och sexism är borta. Som en typisk socialistutopi från 1800-talet eller början av 1900-talet med andra ord.

Jag är uppriktigt nervös inför lanseringen av Star Trek Discovery som startar i januari. Det är den första tv-serien sedan Enterprise, den svagaste av alla, lades ner 2005. Därefter har vi fått de tråkiga reboot-filmerna, vilka inte var mycket att hänga i granen (med reservation för att jag inte sett den sista då). Jag ser fram emot det som fan. Men tänk om de sabbar det totalt nu? Jag drömmer mardrömmar om att det kommer finnas både produktplacering och sociala medier i den nya serien. Tänk om de slänger in ett julavsnitt? Då kommer jag börja gråta.

Utopin 500 år: Hinke Bergegrens feministrevolution

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhörde den tidiga svenska socialdemokratins yttersta vänsterflygel. Han drog åt anarkismen men kallade sig likväl marxist. Marx, Krapotkin och Bakunin var i Hinkes ideologiska tankevärld fullt förenliga. Hans hätska antiparlamentarism, antimilitarism och förespråkande av militanta kampmetoder – hans tal om ”småmord” har blivit ökända – gjorde honom till det borgerliga samhällets fiende nr 1, men också allt mer obekväm inom de egna leden. Hur märkligt det än kan låta idag så kunde fram till början av 1900-talet socialliberala reformpolitiker samsas med revolutionära kommunister och anarkister inom en och samma rörelse. Även om avstånden tendenserna emellan var stora, liksom polemiken ofta var hänsynslös, så dröjde det till slutet av 00-talet innan en faktisk klyvning skedde och Hinke Bergegren uteslöts ur socialdemokraterna.

Utöver sin militanta socialistiska övertygelse är Hinke Bergegren främst känd för sina åsikter i vad som då kallades könsfrågan eller sedlighetsfrågan. Även här var Hinke extremist då han kritiserade äktenskapet, förordade preventivmedel och fri kärlek. Tankar som i decennierna kring sekelskiftet var minst lika omstörtande som privategendomens och statens avskaffande. Hans föredrag Kärlek utan barn från 1910, som senare även kom ut i skrift, ansågs inte bara skandalös i borgerlighetens ögon, den var även olaglig. Sedlighetsbrott fanns ännu i lagstiftningen och Hinke Bergegren fick sitta två månader på Långholmen för sitt brott, där han för övrigt gjort flera vändor tidigare. Riksdagen tyckte dock inte detta var nog, utan instiftade den så kallade Lex Hinke som förbjöd information om preventivmedel.

Men utöver den politiska agitation i tal och skrift som Bergegren främst är känd för så författade han även romaner, teaterdramer och dikter, liksom han han parallellt med sina agitationsturnéer i revolutionens tjänst även höll föredrag om konst och litteratur. Ett kort teaterstycke, skrivet på vers, kallad Det blir en gång… Framtidsbild i en akt Är Hinke Bergegrens bidrag till den utopiska genren.

Handlingen i Det blir en gång är att en Fru Eggers som efter att ha somnat in i en ”hypnotisk sömn” år 1911 vaknar upp 50 år senare. Och världen har förändrats. Fru Eggers är först skeptisk till det hon ser och hör, hennes två guider i den nya världen, Aura och Abel, är i sin tur förvånade över fru Eggers religiösa språkbruk, då religionen i Sverige år 1961 enbart är gammal vidskepelse ingen längre tror på. Fru Eggers vill till en början inte heller gå med på att det gamla samhället egentligen var så hemskt. Abel förklarar

Jag menar… Ja, jag menar, att ni krupit.
Och därför världen ständigt vänta fick.
På den omdaning, varom ni då drömde.
Ty handling var det, som tyvärr ni glömde.

Ett ställningstagande för handlingens propaganda, vilket naturligtvis kritiserar försiktigare reforminriktade socialister i Hinkes samtid. Vi kan inte bara sitta och prata, vi måste göra något för att uppnå drömsamhället.

Då denna utopi är väldigt kort och dessutom skriven i versform så bjuds vi inte på så många tydliga detaljer om det framtida samhället, men pengar är avskaffade och det är fritt för alla att ta vad de vill från butikerna. En Dr Jonas, som även han visar fru Eggers runt i världen, förklarar att han som omväxling även arbetar som kypare på en restaurang. Att äta på restaurang gör för övrigt alla nu, då varken låg eller hög finns till i jämlikhetens land.

Men fokus ligger i Det blir en gång framför allt på sedlighetsfrågan. Äktenskap finns inte längre ”Nej fri förening. Det lyckligaste är för mänskors barn.” De flesta kvinnor föder två barn, ”Den saken själva vi reglera.” upplyser Aura den förskräckte Fru Eggers. En diskussion uppstår där framtidsmänniskorna påpekar att äktenskapet var en olycklig inrättning.

                      Ack giftas… Vilken syndig drift.
Med mänskors känslor, hug och tankar.
Man trodde visst, att hjärtat bankar.
I takt med pänningpåsens gyllne gift?
Vad tröstlös lott, vad hopsnört, torftigt liv.
Med trötthet, svartsjuk galla och allt kiv.

Svartsjuka mellan forna älskare finns inte längre till, men fru Eggers står på sig, även om hon mer och mer börjar tveka.

    DR. JONAS (till fru Eggers).
Men om den ena tröttnade, hur gick det då?

FRU EGGERS.
Om… Om… Sin vigseled man fick ej svika.

DR JONAS.
Men om nu mannen var brutal tillika?

FRU EGGERS.
Det hustruns plikt ju var att giva vika.

Naturligtvis ändrar sig Fru Eggers, och snart håller hon långa lovtal för den nya tiden. Till slut får vi även se en mindre tillbakablick på hur vi kom hit, och här skiljer sig (såklart!) Hinke Bergegrens vision från Axel Danielssons oblodiga revolution.

        Men siste prästen, ja han hängdes.
I sista kungens tunna tarmar.
Och folket har på starka armar.
Båd kors och krona, svärd, kanoner.
Till gödselhögen under kungsångs toner.
Det var den allra sista gången.
Som någon sjöng den kryparsången.
Den lagts på högen som allt annat.
Som gjorde livet smaklöst och förbannat.

Man ska just besöka ”barnhuset”, då fabriken, det hade Abel glömt bort, var stängd för dagen, när allt plötsligt förändras. Fru Eggers vaknar till sin mans hotfulla rytande. Hon är tillbaks i 1911, allt hade varit en dröm. Nu får hon skäll för att hon sover och försummar sina husbestyr.

HR EGGERS.
Det är min själ så man kan bli förbannad!

FRU EGGERS.
Min dröm, min dröm, när blir väl du besannad?

Utopin 500 år: Antiutopi?

Vad är egentligen utopins motsats? Man kan här tänka sig flera olika alternativ. Det ena är dystopin, alltså skildringar av ett fiktivt samhälle som är dramatiskt olyckligt, förtryckande och eländigt. Den självklara klassikern i dessa sammanhang är så klart George Orwells 1984. Men Dystopin, och inte minst då 1984, kan fungera på samma sätt som utopin i det att den kritiserar samtida förhållanden genom att ställa upp en fiktiv spegelbild. Många har visserligen framhållit Orwells dystopier – utöver 1984 även Djurens farm – som kritiska till Sovjetunionen och där med legitimerande av det västerländska samhället, och visst finns här en stark pessimism över socialismens utveckling och varningar om att tankar om en bättre värld kan leda till helvetet på jorden. 1984 är dock alldeles ypperlig som vapen för att kritisera företeelser även inom väst och jag undrar om något litterärt verk refererats till så ofta inom det politiska språket som denna. Storebrorssamhälle och nyord är begrepp som gång på gång visar sig användbara för att avslöja maktens kontrollbehov.

Från borgerligt håll påstås ibland att utopier skulle vara farliga. Det är ett oerhört reaktionärt förhållningssätt. Att föreställa sig att något bättre än detta är möjligt skulle alltså vara farligt att ens tänka. Ett unket resonemang som hör hemma före upplysningen. Samtidigt åberopas ständigt den liberala privatutopin, som slår fast att allt är möjligt för just dig. Det kallar de själva såklart inte för en utopi (liksom de inte alltid vill kännas vid att de företräder en ideologi, eller knappt ens att deras politik är politisk), och den är fullt kompatibel med ovannämnda resonemang om utopiers inneboende farlighet. Men denna antiutopi är likväl utopisk, även om den på samma gång är konservativ. Du kan bli vad som helst och uppnå himmelska höjder, men att förändra samhället är i bästa fall omöjligt och leder i värsta fall till att det blir värre.

Utopin 500 år: Thomas More och den ursprungliga ackumulationen

Det är som sagt 500 år sedan Thomas Mores Utopia först utkom. En på flera sätt banbrytande bok som gav oss ordet utopi och som gjort avtryck i litteraturen så väl som i den politiska idéhistorien. Skildringen av det idylliska ö-livet är vad som oftast brukar framhållas med boken, men man kan även finna mer direkt samhällskritik. I det här inlägget ska jag lite kort belysa en intressant aspekt av boken vilken ofta förbises, nämligen Mores ögonvittnesskildring till vad som av historiker brukar kallas enclosure och vilket Karl Marx benämner ”den ursprungliga ackumulationen”, kapitalismens historiska fundament. Så här skriver More om sitt England, 1516:

Det räcker ju med att ha en enda fårahede eller oxdrivare för att vakta boskapen på den mark som skulle kräva en stor arbetsstyrka om den skulle besås. Det är därför som matpriserna på många ställen blivit mycket höga. Ja också ullpriset har stigit. Den fattiga befolkningen i England, som brukade tillverka yllekläde, kan nu inte längre köpa ull, och därför tvingas många från arbete till sysslolöshet […] Även om fårstocken ökar kraftigt sjunker ändå inte priserna. Även om man inte kan kalla det monopol, eftersom det finns flera säljare, så är det åtminstone fråga om ett oligopol. Nästan hela verksamheten kontrolleras av några få rika, som inte behöver sälja en dag innan de själva vill, och viljan inställer sig inte förrän priset stigit till en nivå som tilltalar dem.

Mores fiktiva språkrör, Rafael Hythlodaeus, ondgör sig över utvecklingen där bönder drivs från sin jord och tvingas bli till tiggare eller rövare, vilket staten bemöter genom tusentals hängningar. Han pekar även tydligt ut syndabocken – den privata äganderätten. Kritiken känns väldigt långt före sin tid.

I sitt förord till den svenska utgåvan 1979 skriver Tore Frängmyr att det är lite märkligt att Utopia inte införlivats i marxismens kanon, då det ju uppenbart är ett kommunistiskt samhälle som idealiseras. Det ligger något i detta. Utvecklingslinjerna i socialismens idéhistoria brukar oftast gå via liberalismen och nationalekonomin. De upplysningsfilosofer som bekämpade adel och kyrka och vars yttersta framgång var den franska revolutionen ses i regel som förelöpare till den moderna socialismen, vilket på sätt och vis är paradoxalt då principen om egendomsrätten av dessa betonades starkt. Då Thomas More redan 1516, utöver typiska upplysningsideal som religiös tolerans, meritokrati och demokratisk republikanism, dessutom uttalat den starkaste kritiken mot den privata egendomsrätten, förordat pengars avskaffande och insisterat på att staten var”en enda sammansvärjning som gör det möjligt för de rika att i samhällets namn slå vakt om sina egna privilegier”, så ter sig utvecklingen via upplysningens borgarklass som en rejäl omväg.

I Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap från 1880 nämns – titeln till trots – Thomas More bara helt kort i en fotnot. Karl Kautsky ägnade honom dock större utrymme i en längre text några år senare och Uppsalafilosofen Axel Hägerström gav i början av 1900-talet honom stort utrymme i sin De socialistiska idéernas historia där More benämns den moderna socialismens fader. Både Hägerström och Kautsky pekar på att en av skiljelinjerna gentemot den moderna (läs: det förra sekelskiftet) socialismen är den bristande sociologiska förståelsen för massornas intressen. För More var den enda vägen till ett lyckligt samhälle att det förverkligades av en upplyst härskare.

Mores kommunism brukar alltså snabbt skummas igenom i översiktsverk över socialismens historia. Kanske beror det på att ”utopi” redan på 1800-talet – inte minst på grund av ovan nämnda bok av Engels – fick en negativt klang inom vänstern då marxister framhöll sin egen teori som den ”vetenskapliga” i kontrast till den äldre ”utopiska”. Att inte skriva ”recept för framtidens soppkök”, det vill säga att inte ge för detaljerade visioner om framtiden, har sedan dess varit en viktig princip inom vänstern.

Det är istället inom katolicismen snarare än marxismen som man visat störst uppskattning för Thomas More. 400 år efter sin död helgonförklarades han av påven Pius XI och år 2000 utnämndes han av Johannes Paulus II till skyddspatron för politiker och makthavare.

Utopin 500 år: Axel Danielssons framtida socialistiska Malmö

I år är det 500 år sedan Thomas Mores verk Utopia utkom. Boken om lycksalighetens ö där alla är”rika trots att ingen äger något” gav världen ett nytt politiskt koncept och skapade en ny litterär genre. En mängd efterföljare kom snabbt efter att boken lanserats och bland de tidiga (nåja) är väl Tommaso Campanellas Solstaten (1602) och Francis Bacons Det nya Atlantis (1627) de mest berömda. Det utmärkande för dessa tidiga utopier är att de utspelar sig på en för den europeiska civilisationen ännu oupptäckt plats. I takt med att världen utforskades kom snart även ett nytt sätt att tänka; att mänskligheten inte bara kunde återuppliva gammal visdom från en förfluten guldålder, utan att man rent av kan göra nya framsteg och utvecklas, ett tankesätt som knappt existerade före 1600-talet. Den utopiska romanen börjar därför senare att utspelas i framtiden.

Utopisk socialism är ett något nedsättande samlingsnamn på de flesta för-marxistiska inriktningarna av den socialistiska ideologin. Marx berömde sig själv med att ha utvecklat den ”vetenskapliga” socialismen som stod i kontrast till de tidiga flummarna och drömmarna. Det var nu inte helt taget ur luften då många utopister hade väldigt specifika detaljplaner för hur det framtida samhället skulle se ut och inte sällan gav man sig iväg – oftast någonstans i USA – för att bygga upp sitt drömsamhälle, försök som i regel blev kortlivade. Inslag av kristendom var inte heller ovanligt inom denna tidiga socialism.

Det gäller alltså att skilja på själva begreppet utopi – ett framtida, troligen ouppnåeligt, idealtillstånd – utopi som litterär genre, och utopism som politisk-historik företeelse.

Främlingen – Ett besök i det nya samhället heter en utopisk novell av Axel Danielsson som ursprungligen publicerades i Arbetet den 18:e december 1891. Axel Danielsson, en av den svenska socialdemokratins tidiga förgrundsgestalter, var nu inte utopist utan revolutionär marxist som i egenskap av Arbetets redaktör kämpade för revolutionen och socialismen. Han hade dock även skönlitterära ambitioner. Upplägget i berättelsen är att en återvändande Malmöbo som i 40 års tid vistats i Kongo nu återvänder till sin hemstad, första gången ”sedan de stora händelserna i början av 1900-talet, då socialdemokraterna fingo makten i det sönderfallande borgerliga samhället.” Malmö var sig inte likt. ”Där förr i världen landshövdingens residens legat läses över porten till ett monumentalt hus: ´Restaurant Lassalle`.” Mannen, som i Kongo lyckats göra sig en förmögenhet, försökte betala middagen med ett guldmynt, vilket inte gick för sig.

– Min herre, här i landet är penningen avlyst som bytesmedel. Ni måste vända er till vederbörande och skaffa er medborgerlig kredit, ty på ert guld kan ni icke leva en dag, även om ni äger miljoner.

I en annan miljöbeskrivning av staden berättar huvudpersonens son följande

Du beundrade nyss det väldiga templet ute i Rörsjön. Det bär i gyllene bokstäver den enkla inskriptionen: Allmän skola. Förr stod på samma plats en dressyranstalt för bourgeoisins söner med mottot: ”Herrans fruktan är vishetens begynnelse”.

Den som gått förbi Malmö latinskola vet att samma unkna inskription står kvar än idag och någon Restaurant Lassalle finns ju inte heller då byggnaden fortfarande är landshövdingsresidens. Dock skulle det kanske glädja Axel Danielsson att Malmös stadsrum på andra platser har gett utrymme för en rad socialdemokrater, han själv står till exempel staty i folkets park.

Vi får hur som helst veta att arbetarna till slut fick rösträtt till andra kammaren vilket minskade storböndernas inflytande och ”det halvliberala kapitalistpartiet upprevs och en mer eller mindre revolutionär vänster organiserade sig.” Sen kom det turbulens från Europa, som inte förklaras närmare, vilket ledde till ett uppsving för socialismens idéer, och socialdemokraterna ökade på fem år till att få två tredjedelar av rösterna. Första kammaren behärskades dock fortfarande av de rika.

Men nu inträffade, att andra kammaren, pressad av en fruktansvärt ansvällande folkrörelse, konstituerade sig som suverän nationalförsamling och tvang den vacklande regeringen att framlägga ett förslag till grundlagsändring, enligt vilken första kammaren helt och hållet upphörde

Situationen ställdes på sin spets då den upplösta första kammaren organiserade ett motstånd där de kontrollerade flera myndigheter och regementen som stod beredda att med våld störta den nya folkmakten. I detta läge la den nya regeringen fram en proposition för att expropriera ”mot en viss gottgörelse” skogar, gruvor, bergverk, större jordegendomar som lämpade sig för spannmålsodling, alla näringar som då bedrevs som storindustri och alla transportmedel. I samband med omröstningen om propositionen visade regeringen ”en beundransvärd kraft och kallblodighet” då de förlade pålitliga militärförband i huvudstaden för att förhindra att reaktionen med våld skulle försöka stoppa förslaget. Detta, i kombination med den jäsande ilskan och folkflertalets stöd för regeringen, fick reaktionen att backa. Revolutionen var genomförd, utan blodspillan. ”Det epokgörande riksdagsbeslutet började genast verkställas. De gamla ämbetsverken reorganiserades och nya inrättades efter regeringens förslag.” Hantverket och småjordbruket fick

konkurrera med staten tills de tröttnade[…] Det småbondestånd, som bodde bortom gränserna för detta socialistiska jordbruk, fick äga sin jord mot en lämplig skatt, avpassad efter jordens beskaffenhet. I själva verket slapp staten därigenom ifrån mycket besvär och vann, som jag nyss nämnde, dessa bönder för revolutionen.

Därefter förstatligades alla banker, växelkontor och liknande och ”koncentrerade all kredit hos staten, som genom sin riksbank förmedlade distributionen av förnödenheterna. Penningen fanns således kvar en tid, men hade ingen annan betydelse än såsom ett värdetecken och blev snart överflödig.” Snabbt höjdes lönerna, arbetslösheten försvann, brottsligheten sjönk så drastiskt att fängelser gjordes om till spannmålsförråd. Emigrationen upphörde ”och värnplikten hade blivit ett folknöje, sedan militarismen efterträtts av demokratisk folkbeväpning.” I berättelsens nutid 1950, kanske 1960-tal – har kommunala dagis löst ”kvinnofrågan” då jämlikhet mellan könen råder och unken sexualmoral försvunnit ”vi behöllo civiläktenskapet, men aktade oss att göra det obligatoriskt, ty det faller då och då en man och kvinna in att leva tillsammans utan någon vigsel alls” och utomäktenskapliga barn ses inte längre som någon skandal. I praktiken har detta lett till att tvåsamheten är starkare än någonsin då friheten där båda könen umgås fritt sedan barndomen skapat att ”naturligt könsurval gives” och prostitutionen har försvunnit. Ett intressant, och ganska oväntat utopiskt – i bemärkelsen för-marxistiskt – inslag i Danielssons novell är inslagen av falangstärer på den skånska landsbygden. Denna idé om kollektiva småsamhällen, framlagd av Charles Fourier och senare mest hånad – inte minst av ”vetenskapliga” marxister – som världsfrånvänd får ändå viss upprättelse i Danielssons rationella socialistiska framtid. Vår huvudperson får berättat för sig att ”Jorden är här avdelad i falangstärer med egen jurisdiktion och egen kommunalförvaltning […] I den bostadskomplex du ser där borta bo omkring två tusen personer, vilka driva jordbruket i en falangstär.” I stället för politiker väljer man funktionärer på ”något år i taget”

– Vi har absolut ingen ”stat” i denna mening. Vi ha visserligen en offentlig makt representerad av folkbeväpningen, men till vad ändamål skulle ”staten” begagna denna för att inskränka medborgarnas frihet, och huru skulle detta vara möjligt?

Det blev nu inte riktigt som Axel Danielsson tänkt sig, även om vissa likheter med verkligheten finns. Det var turbulens från Europa som ledde till socialdemokraternas parlamentariska genombrott, även om de aldrig fick så mycket som två tredjedelars majoritet. Och något som ens liknar den socialistiska propositionen Danielsson tänkte sig skulle vara det första man genomförde fick vi inte ens se efter att partiet innehaft regeringsmakten i över 40 år. Att staten mer eller mindre skulle ha försvunnit och att pengar inte längre skulle användas är nog det som ligger längst ifrån den faktiska utvecklingen.

Och idag? Ja, idag är vi väl mest tillbaks till den punkt då det passar sig att återigen formulera nya utopiska visioner för en framtid långt, långt borta… Att något sådant skulle komma från någon av Danielssons nutida partikamrater känns dock otänkbart.