Recension: Ung och extrem – Om våldsbejakande vänsterextremism

Kålsuparteorier har länge varit poppis hos myndigheter och andra samhällsbevarande institutioner. Eller, egentligen är det väl en vanlig position som återfinns hos alla ideologier, bland de som inte orkar utmana sin egen världsbild utan nöjer sig med att konstatera att allt är bra, att vi har rätt och alla andra har fel. Steget därifrån till att bunta samman sina meningsmotståndare är inte särskilt långt. Om vi tar en snabb (och förenklad) titt på höger-vänster skalan och undersöker hur de båda extremerna förhåller sig till varandra och till mitten, så kan man se följande: Vänsterextremister ser sig själva som de som utmanar systemet och betraktar högerextremister som systemets de facto försvarare. Fascism ses inte sällan som kapitalismens sista utväg i försvaret mot den revolutionära vänstern. Extremhögern är alltså bara en extrem variant av den politiska mitten. För extremhögern är det istället tvärtom vänstern som är systemets de facto försvarare och skillnaden mellan sossemoderaterna i den aktuella regeringen och AFA är en grad- inte artskillnad. På sätt o vis har båda dessa (grovt förenklade idealfigurs-) positioner rätt. Det beror nämligen på vad man har för politisk utgångspunkt. Om krossandet av kapitalismen är vad man strävar efter så är ju nassarna faktiskt ganska lika mittenpolitikerna då de båda förordar någon slags kapitalism. Och om det enda som betyder något är ariernas rätt att leva utan andra folkslag i sin närhet och stopp på massinvandringen så är ju faktiskt AFA och Fredrik Reinfeldt på samma sida mot de hjältemodiga raskrigarna.

För de i den politiska mitten blir enligt samma logik extremisterna på de båda kanterna likartade. De är ju båda motståndare till det rådande politiska systemet.

Att man beroende av sin utgångspunkt kommer fram till olika syn på sina politiska motståndare är en sak, men att därifrån aktivt leta efter likheter i syfte att bunta samman dem för att glorifiera sig själv är bara fördummande och antiintellektuellt. Man kan till exempel titta på antikommunisthysterin bland svenska åsiktsmänniskor efter Sovjets fall på 90-talet, då den politiska högern tävlade i vem som kunde komma med högst dödssiffror för Stalins terror och likställandet mellan Stalin och Hitler förekom frekvent. Ämnet är inte i sig ointressant. En dåre kan naturligtvis se likheter mellan de två totalitära systemen på 30-talet, och det fanns sedan tidigare flera som gjort liknande spaningar, till exempel filosofen Hanna Arendt. Om man vill läsa stenhård kritik, som till stor del bygger på jämförelser mellan nazism och kommunism, så kan man dessutom läsa anarkistiska och syndikalistiska tidningar från den aktuella eran. Men nivån i debatten på 90-talet var ungefär ”eftersom varken Stalin eller Hitler var folkpartist så är kommunism och nazism samma sak”. Dessutom var det väldigt uppenbart att Hitler-Stalin jämförelserna syftade till att misstänkliggöra vänsterideologier i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet. Istället för intellektuell idédebatt ägnade sig högern åt kålsuparteorier.

Som sagt, tendenser att ohederligt bunta ihop sina meningsmotståndare finns bland alla politiska riktningar, men när det gäller den politiska mitten blir det lite speciellt då dessa har staten till sitt förfogande.

För några år sedan lanserades begreppet ”våldsbejakande extremism” och därefter tillsattes en statlig samordnare med syfte att motverka denna nykläckta hotbild. De våldsbejakande extremisterna delas in i de tre grupperna vänster, höger och islamister. Man har alltså delvis övergivit höger-vänster skalan då islamisterna inte anses passa in i denna. Begreppet, och myndigheten, har såklart redan sågats ganska rejält. Vi kan bara kort klippa in ett avsnitt från Copyriot för att dissa själva begreppet. Den intresserade kan nog därifrån klicka sig runt för mer information och kritik.

Vissa forskare använder etiketten “våldsbejakande” på ett oreflekterat sätt. Att göra så är dålig vetenskap. Magnus Ranstorp kan tjäna som exempel. Mer än någon annan forskare i Sverige har han hängt upp sin forskning på begreppet “våldsbejakande”. Så här skriver han i sin senaste forskningsrapport, författad tillsammans med Peder Hyllengren:

Det är vedertaget bland forskare att uttrycket “extremism” är ett omtvistat begrepp inom den samhällsvetenskapliga forskningen. /…/
Som en konsekvens av syftet med denna rapport så är “bruka våld” ett operationellt relevant uttryck som ger extremism dess mening och syfte. I denna kontext kan uttrycket “bruka våld” även betyda, eller ersättas med, våldsbejakande. Därtill innefattar begreppet även stödjande av våld.
För tydlighetens skull används uttrycket “våldsbejakande extremism” konsekvent i denna rapport.

Tjusig manöver! Forskarna försvarar sitt bruk av det kritiserade begreppet “extremism” genom att trycka in ett förstärkande adjektiv som ännu inte har hunnit bli föremål för vetenskaplig kritik (vilket beror på att adjektivet dels är nyskapat, dels saknar tydlig motsvarighet på engelska).

Nyligen utkom ännu en rapport i ämnet, denna gång från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mucf, (en myndighet vars existens jag inte ens kände till förrän nu). Myndigheten har i alla fall gjort tre rapporter om våldsbejakande extremism med tre tillhörande podcasts, och jag har då läst den om vänstern.

Det är en ganska märklig läsning. Det hela utger sig för att vara en intersektionell analys av den autonoma vänstern, ”med ett särskilt fokus på genus och kön”. Ett problem för artikelförfattaren är att det ”saknas en tydlig gräns mellan våldsutövande miljöer och icke-våldsutövande miljöer”, varför den ”vänsterautonoma miljön” i sin helhet analyseras. Källmaterialet utgörs till stor del av de många rapporter från andra statliga myndigheter och den forskning dessa under senare år beställt. På de knappa 40 sidorna återkommer hela tiden upprepningar genom sammanfattningar och inledningar som gång på gång säger samma sak, och det teoretiska ramverket (intersektionalitet, genus och kön) som påstås genomsyra rapporten kopplas bara väldigt långsökt till det egentliga materialet. Det känns med andra ord som om man läser en studentuppsats på A-nivå.

Kålsuparteoretiserandet visar sig dessutom bli ganska svårt. Visserligen får vi inledningsvis någon slags förklaring till hur extremerna möts.

Trots stora ideologiska olikheter mellan grupperna finns ett gemensamt drag som förenar dem i underkännandet av demokratiska principer och spelregler, vilket utgör ett hot mot grundläggande demokratiska värden. Våldet som dessa grupper riktar mot individer på grund av till exempel deras politiska eller religiösa övertygelse, etniska tillhörighet, sexuella läggning, könsuttryck eller könsidentitet är ett angrepp på principen om alla människors lika värde.

Men sen slås det fast att våldet utgör en väldigt liten del av den autonoma miljön, och att den dessutom minskat på senare år. Sen att vänsterextremisterna skiljer sig från högern och jihadisterna i att de har en ganska jämn könsfördelning. Och att de till skillnad från de andra två ofta problematiserar våldsanvändning internt. Och att de till skillnad från de andra två som utgår från att demokratin gått för långt och vill inskränka den, istället utgår från en ”upplevd brist på demokrati”. Och att det till skillnad från de andra två inte finns några problem att hoppa av rörelsen för de som känner för det.

Jag kan inte bli annat än lite besviken. Jag hade faktiskt hoppas på den hånfulla överlägsenhetskänslan man får av att läsa till exempel Anna-Lena Lodenius, för att inte tala om rikspuckot Magnus Sandelin vars bok Extremister, möjligen i konkurrens med Erik Zsigas Popvänstern, måste betraktas som den ultimata kombinationen av gapskratt och skämskuddesupplevelse. Om våldsbejakande vänsterextremism är mest en tråkig och lite ängslig läsupplevelse. Kan faktiskt bara hitta en riktigt rolig mening:

De krigiska idealen eller hypermaskuliniteten som beskrivits inom den våldsbejakande högerextrema miljön och inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön har under perioder även varit ett närvarande inslag inom den våldsbejakande vänsterextremistiska miljön. Detta visades tydligt vid Göteborgskravallerna 2001

Man blir annars inte direkt skrämd av vänsterextremisterna, de framstår som ganska snälla i jämförelse med de två andra extremistfalangerna. Men man hittar ändå lite intressanta grejer. Som varför vänstervåldet minskat efter mitten av 00-talet.

När vit maktmiljöns fysiska närvaro minskade ledde detta till att många förändrade eller avbröt sitt engagemang i den antifascistiska rörelsen och successivt gick in i andra typer av politiska projekt.

Se där, vänsterns våld mot ”meningsmotståndare” minskar alltså då nazisterna drar sig tillbaka. Om, och i så fall i vilken utsträckning, minskningen av vit maktrörelsens fysiska närvaro hade med vänstervåldet att göra diskuteras inte närmare. Men för den kålsuparteoretiker som ser AFA:s och nazisternas våld som lika dåligt och ser som sin uppgift att bekämpa båda, kan ju i alla fall dra en lärdom här: Minska de våldsbejakande högerextremisternas framfart och du får en minskning av de våldsbejakande vänsterextremisterna på köpet.

För de lärdomar och tips på åtgärder som ges i rapporten är minst sagt svaga. Det rör sig om rena floskler. Man måste lyssna på de unga. De måste få kunskap om hur man kan få inflytande över samhället, de måste lära sig att tänka kritiskt. Det låter som om vänsterextremismen bäst bekämpas med en helt normal lektion i samhällskunskap på högstadiet.

Annonser

Recension: Postcapitalism – Paul Mason

Vår uppfattning av begreppet kapitalism är sällan tydligt definierat men samtidigt så vittomfattande att det tycks utgöra hela vår livsvärld. Är det ett ekonomiskt system, en uppsättning värderingar eller kanske en historisk epok? Hur ser ens en värld utan kapitalism ut? För den borgerlige är en framtid utan kapitalism definitionsmässigt en dystopi – en återgång till någon förindustriell era, ett apokalypsscenario eller ett totalitärt samhälle. För vänstern är livet bortom kapitalismen mer levande i tankevärlden men följer istället efter ett förutbestämt schema. En revolution där folket tar makten genom att störta regeringen och tar över arbetsplatserna – möjligen med våld, möjligen föregången av en djup kris – är något man ser för sitt inre. Eller kanske föreställer man sig en bortreformerad kapitalism i en ljusare värld någonstans långt in i framtiden. Kapitalismens avskaffande är för vänstern liktydigt med socialismens införande. Men om man ser kapitalismen som en historisk epok borde den rimligtvis ha ett slut, och detta slut, menar den brittiske journalisten och författaren Paul Mason i sin senaste bok Postcapitalism, är tydligt observerbart redan idag. Istället för att vänta förgäves efter att medvetna arbetare ska starta en världsrevolution eller efter någon tydlig kollaps menar Mason att kapitalismens övergång till nästa stadium sker gradvis och långsamt. Vi bör titta på feodalismens övergång till kapitalismen snarare än ryska revolutionen eller Sovjetunionens fall som historisk parallell.

Bokens tema har vi egentligen hört om många gånger förr. Om kraften i informationstekniken och de förändringar det innebär för vårt samhälle. Så långt inget konstigt. Det går bra att hävda att industrisamhället håller på att bytas ut – om det inte rent av redan är utbytt – mot ett informationssamhälle, man kan tala om ”den nya ekonomin”, man kan, som MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee gjorde här om året, hävda att datautvecklingen kommer innebära en större samhällsomvandling än ångmaskinen och den industriella revolutionen gjorde. Just revolution är ett ord så frekvent använt i dessa sammanhang att det sedan länge tappat all betydelse. Det är väl nu mer snarare regel än undantag att revolutionen kommer på tal då något multinationellt företag berikar oss med någon ny pryl eller molntjänst. Men hävdar man att kapitalismen håller på att gå under möts man istället av förvåning eller möjligen förvirring. Och det är alltså just detta Paul Mason hävdar och försöker reda ut varför. Grunden för Masons tes är att informationsteknologin på sikt är oförenlig med en kapitalistisk ekonomi. Information förstör nämligen kapitalismens själva fundament då den tenderar att sänka kostnaderna till noll, bryter ner marknader, undergräver privat ägande och raserar hierarkier.

Mason tar avstamp i den ryske ekonomen Nikolai Kondratieffs teori om kapitalismens långa vågor, vilken lite kortfattat går ut på att ekonomin går i cirka 50 år långa cykler, där första halvan utgör uppgångsfasen då stora investeringar sker och ny teknik kommer ut på marknaden, medan den efterföljande nedgångsfasen innebär mer instabilitet och fler kriser vilket för det mesta slutar i en depression. Den senaste cykeln tog fart efter andra världskriget, peakade och följdes av en nedgång efter 1973 års oljekris. Så långt helt i linje med Kondratieffs teorier, men sen bryts mönstret då vågen tycks ha förlängts till följd av socialistländernas integrering i världsekonomin samt av centralbankernas expansiva penningpolitik, vilket resulterat i att vågens slut kom först med 2008 års finanskrasch istället för kring millennieskiftet. Men tiden vi befinner oss i efter 2008 års händelser är något historiskt ännu större än bara ännu en 50-årig kondratieffvåg som är på väg att ta fart. De senaste årens misslyckade krishantering med allt mer desperata åtgärder som minusräntor och kvalitativa lättnader, är liksom den revolutions- och upprorsvåg vi samtidigt sett, i själva verket förspelet till kapitalismens slut, menar Mason.

Hur hänger då allt detta ihop med informationstekniken? Jo, information har nämligen en för den kapitalistiska ekonomin förödande egenskap. Den är gratis. Eller, mer korrekt, den saknar värde. För många kan detta te sig förvirrande då man inom den ekonomiska vetenskapens mittfåra sedan länge plockat bort arbetsvärdeteorin ur modellerna. Arbetsvärdeteorin, att materiellt värde kan härledas ur det mänskliga arbete som nedlagts i produktionen, var en allmänt spridd uppfattning i ekonomiskt tankegods fram till 1900-talet, men har inom nationalekonomin därefter istället bytts ut mot ett krasst likställande av begreppen pris och värde. Det pris någon är beredd att betala för en vara på en marknad utgör varans värde, punkt slut. Arbetsvärdeteorin – som idag i stort sätt enbart lever kvar bland marxistiska ekonomer – menar Mason är den pusselbit som behövs för att reda ut hur en informationsekonomi egentligen fungerar. Då en datafil i allt väsentligt enbart är information gör det varken från eller till hur många gånger den kopieras, då varje kopia, efter att vi räknat bort den lilla mängd energi som krävs vid kopieringen, är gratis. På ekonomispråk heter det att marginalkostnaden är noll. Och noll är ingen bra siffra för den som vill göra profiter. Men samtidigt har informationssamhället redan visat oss att det går bra att producera nyttiga ting utan vinstintressen eller andra ekonomiska incitament. De som använder sig av till exempel operativsystemet Linux, webbläsaren Firefox, mediaspelaren VLC Player eller ordbehandlaren Writer bevisar detta. Programmen är alla så kallade open source, vilket betyder att de är fria för var och en att gratis ladda ner och sprida. För den programmeringskunnige är det fritt att utveckla sin egen variant eller att i fritt samarbete med de andra programmerarna – utspridda som de är över hela världen – förbättra det aktuella programmet. Att allt detta är samhällsnyttigt borde vara uppenbart, men samtidigt är denna nytta svår att mäta i pengar. Dessa innovationer bidrar inte mycket till tillväxten och de skapar inte särskilt många nya jobb eller några stora skatteintäkter. I själva verket kan de tvärt om dränera andra ekonomiska intressen. En utveckling av open source-konceptet är det digitala uppslagsverket Wikipedia som drivs närmast helt ideellt och vars små kostnader täcks upp av frivilliga donationer. Wikipedia, som fullkomligt har konkurrerat ut alla rivaler som bygger på en traditionell företagsmodell, ser med sina ickekommersiella principer till att reklamindustrin går miste om cirka tre miljarder dollar årligen i uteblivna intäkter. Mer uppenbart syns konflikten i en annan del av informationssamhället, nämligen i fildelningsnätverken. Att vi idag nästan omedelbart kan få tillgång till all världens film, tv-serier och musik utan att behöva köpa en fysisk produkt som producerats i en fabrik och transporterats till en butik där den förmedlats över disk, innebär naturligtvis en enorm produktivitetsökning. Men för film- och musikindustrin innebär det en katastrof då det blir svårare att göra vinster, vilket är den kapitalistiska ekonomins drivkraft. Vad vi ser är något kvalitativt nytt. En konflikt mellan produktivitetsökningar och företagsvinster, en samhällsnytta som står i motsatsförhållande till ekonomisk nytta.

Samhällets hantering av de extremt låga marginalkostnaderna har till stor del gått ut på att skapa monopol och begränsa informationsspridandet genom patent och upphovsrättslagstiftningen. Utvecklingen har även gjort ekonomernas teorier daterade. När varan är information innebär det att utbudet är obegränsat, vilket sätter den klassiska modellen om förhållandet mellan tillgång och efterfrågan ur spel. Att en Mp3-fil på iTunes kostar 99 pence, som Mason tar som exempel, beror enbart på Apples av staten utfärdade privilegium att kunna kräva 99 pence, inte på några egentliga marknadsmekanismer.

Nedladdning av upphovsrättsskyddat material, open source och Wikipedia är ändå bara början. Datafiler föregår idag, och spelar en allt större roll i, även fysisk varuproduktion. De allt mer avancerade programmen och algoritmerna är att betrakta som gratis evighetsmaskiner och vi går mot noll i marginalkostnader även vad gäller konsumtionsvaror i takt med att fabrikerna robotiseras och mänsklig arbetskraft försvinner.

Detta är egentligen inga särskilt nya fakta och Mason liknar ibland i sin fascination över teknikutvecklingen tänkare som Chris Anderson, de ovan nämnda Brynjolfsson och McAfee eller flera andra som populariserat informationsteknikens framtidspotential på senare år. Men då Mason till skillnad från dessa – vilka mest tycks se framtiden som ett nu med fler prylar – kompletterar analysen med en rejäl dos marxistiskt tankegods blir slutsatsen radikalt annorlunda. Brynjolfsson och McAfee efterfrågar till exempel i sin bok Den andra maskinåldern nya mätmetoder för att ta reda på det egentliga värdet av att musiklyssnandet och youtubetittandet blivit gratis, då de tar för givet att detta måste ge positiva ekonomiska effekter. Men med arbetsvärdeteorin som komponent i analysen kan man istället konstatera att utvecklingen mot gratis omöjliggör för kapitalet att utvinna mervärde, vilket är förödande för ekonomi och tillväxt. Att tillväxten i västvärlden kommer stagnera är också något som flera ekonomer – utan hjälp av arbetsvärdeteorin – förutspått, bland annat i OECD:s rapport Policy callenges for the next 50 years från 2014. Sådana utsagor brukar betraktas som ”pessimistiska” vilka ställs mot ”optimisterna” där Anderson, Brynjolfsson, McAfee och alla de andra som tror på fler arbetstillfällen och mer tillväxt i de framtida maskinernas spår, ingår. Denna föreställning vänds upp och ned av Mason som istället betraktar vår tid som en epok som närmar sig sitt slut. Slutet på tillväxten, det vill säga på kapitalismen, innebär inte slutet på historien. Vi går mot något nytt även om det är oklart vad detta egentligen innebär.

Masons utmanande tankar mot den gängse bilden av ekonomin är fascinerande. De långa perspektiven med 50-åriga vågor sätter även saker i ett historiskt sammanhang, och en komplex bild där även finanssektorn och den ökade skuldsättningen tas med i ekvationen gör Postcapitalism intressant, relevant och tankeväckande.

Att Mason står till vänster är tydligt, och han pekar också på att framtiden – liksom historien – kommer utgöras av intressekonflikter. Men han skiljer sig markant mot den gängse vänstern i och med att han menar att det inte är arbetarklassen som är den viktiga drivkraften för att komma bortom kapitalismen. Idag står huvudmotsättningen mellan hierarkier och nätverk, och den moderna motsvarigheten till det revolutionära subjekt som arbetarklassen enligt Karl Marx utgjorde, är enligt Mason istället ”den nätverkande individen”. Om kapitalismen har en början och ett slut så måste den organiserade arbetarrörelsen ha det samma, hävdar han.

För att undvika en framtid med en stagnerande, skuldtyngd kapitalism upprätthållen av statliga bankräddningar och nyskapade pengar – och, framförallt, för att undvika en klimatkatastrof – förordar Mason till att börja med vad som brukar kallas en ”ny grön New deal”. Ett undertryckande av finanssektorn med skuldavskrivningar och socialiseringar, samt stora investeringar i förnybar energi. Därefter bör samhället styra in på vägen bortom kapitalismen genom att bland annat minska arbetstiden, införa medborgarlön, undertrycka monopol och premiera robotisering och open source-lösningar. Ett intressant konkret förslag är att kräva att alla resultat av offentligt finansierad forskning ska vara fria från patent.

Bokens tycks främst rikta sig mot vänstern för att förmå dem att uppdatera sin analys, vilket på sätt och vis är lite synd. En del av de konkreta förslagen har nämligen, liksom delar av analysen, flera gemensamma nämnare med rörelser på den andra sidan av det politiska spektrat. Att kapitalismen aldrig ges någon tydlig definition är en svaghet som kan leda till viss förvirring. En värld där staten ständigt räddar bankerna, centralbankerna trycker nya pengar och där ständigt utvidgad patent- och upphovsrättslagstiftning tillkommer för att begränsa informationsspridningen, är för många nämligen inte alls liktydigt med kapitalism. Bland mer libertarianskt färgade individer och rörelser – svenska Piratpartiet är ett bra exempel – talar man ofta om open source och informationsfrihet i termer av fria marknader och ibland ser man rent av kapitalism som ett ouppnått ideal som först informationssamhället kan komma att infria. Denna kapitalism liknar i mångt och mycket Masons postkapitalism. Samtidigt har krispolitiken i Europa sedan 2008 hanterats närmast identiskt av såväl socialdemokrater som konservativa eller kristdemokratiska partier, vilket gjort det svårt att urskilja några tydliga ideologiska skillnader i politikens mitten. Om kapitalismen och arbetarrörelsen båda är historiska fenomen som har ett slut så borde detta även gälla höger-vänsterskalan. En diskussion om detta, och om eventuella nya allianser och konstellationer mellan ”den nätverkande individen”, en uppdaterad vänster och denna, vi kan kalla dem frihetlig höger, är något jag skulle vilja se mer diskussioner kring.