Tack och farväl

Det är idag exakt ett år sedan jag postade mitt första blogginlägg, och detta blir mitt allra sista. Jag hade funderat på det ganska länge, men mitt debutinlägg spottades fram ganska snabbt och spontant efter att en artikel i DN fått min frustration över sakernas tillstånd att koka över. Så föddes den här bloggen, utom någon egentlig plan eller genomtänkt syfte, som sen alltså harvade på ända tills idag. Det hela har varit kul och intressant men jag känner att det här projektet nu har nått vägs ände. Min bok känns som den logiska kulmen och får bli Folkets väns testamente. Mina föga använda Flashback- och twitterkonton, vilka jag startade enbart i syfte att dra trafik till bloggen, kommer jag att stänga ner. Att spendera tid på Flashback och Twitter visade sig ge samma tomhets- och meningslöshetskänslor som när man klickar runt för länge på Facebook, och jag orkade därför aldrig riktigt ge det så mycket tid. Bloggen, med alla dess gamla inlägg, kommer dock att stå kvar. Jag vill tacka alla läsare, och ett särskilt stort tack till alla er som på ett eller annat sätt kommenterat och kommunicerat med mig under det här året.

Farväl.

Om kålsuparteoriernas konsekvenser och den slutgiltiga lösningen med det återvändande IS-slöddret

Jag har tidigare inte brytt mig så värst mycket. Det har mest varit som ett bakgrundsbrus, några märkliga uttalanden jag knappt lyssnat på, eller snabbt scrollat förbi. Då nyheterna dessutom oftast nått mig i mitt Facebookflöde genom ett vansinnigt känsloutbrott från typ Ivar Arpi, Marcus Birro eller någon annan marginalhögerdebattör, så har jag mest ryckt på axlarna, tänkt att de nog har missuppfattat något och huvudsakligen reagerat genom att hånflina åt deras upprördhet. Men när jag nu ännu en jävla gång springer på ett fullkomligt efterblivet utspel så börjar jag istället tänka efter. Det rör sig kanske om mer än bara lösryckta citat från någon verklighetsfrånvänd socionomkärring eller sinnesslö kommunpolitiker. Vi har kanske ett problem. Jag pratar om daltandet med IS.

Den här gången var det en företrädare för Grön Ungdom som tycker att återvändande IS-soldater bör få Hjälp med bostad, arbete eller skuldsanering. Men varför i helvete resonerar någon så?

Sedan attackerna på World Trade Center den elfte september 2001 har terrorbekämpning ständigt varit på dagordningen, och denna har inte sällan kritiserats. Ökad kontroll och övervakning av medborgarna, och lagstiftning som urholkar grunderna för rättsstaten har genomförts, dock under ständigt ifrågasättande. Att lagar som snabbt stiftats i ett upprört tillstånd, med syftet att enbart bekämpa terror, även kan tillämpas på andra personer och i andra syften, har varit en ständigt återkommande debatt. Med mer repressiva lagar och en upptrissad retorik riskerar samhället att bli mer auktoritärt och gå i en paranoid riktning där man snart inte bara jagar terrorister utan även minoriteter och politiska motståndare. Terrorbekämpningen riskerar alltså att spridas även till övriga oppositionella och till icke-våldsgrupper. Vi behöver inte plocka fram mot någon abstrakt sluttande plan-teori utan bara konstatera att delar av 00-talets terrorlagstiftning faktiskt redan har används mot exempelvis miljöaktivister, och att den statliga övervakningen har sträckt sig långt utanför de ramar den först var tänkt för. Ungefär så låter den gamla vanliga kritiken. Men jag börjar misstänka att det även kan fungera omvänt. Det är givetvis katastrofalt att lagstiftning avsedd för Al Qaida även används mot Greenpeace. Men man kan göra ett annat fel här. Att man banaliserar istället för demoniserar. Greenpeace är inte Al Qaida. Men Al Qaida är inte heller Greenpeace, om ni är med på vad jag menar.

Jag skrev ganska nyligen om så kallad ”våldsbejakande extremism”. Jag menade (och i detta är jag långt ifrån ensam) att det är fördummande att bunta samman sina politiska motståndare i ett fack, och att det mest handlar om att plocka billiga poänger. Låt oss titta på följande citat, som jag lyfte fram i det nämnda inlägget, från den statliga rapporten Ung och extrem – om våldsbejakande vänsterextremism:

De krigiska idealen eller hypermaskuliniteten som beskrivits inom den våldsbejakande högerextrema miljön och inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön har under perioder även varit ett närvarande inslag inom den våldsbejakande vänsterextremistiska miljön. Detta visades tydligt vid Göteborgskravallerna 2001

Alltså. Läs stycket ordentligt. Ta verkligen in vad det står. Vi har alltså en statlig myndighet, Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, vars uppgift det är att motverka både våldsam islamism och vänsterextremism. Den förstnämnda hemskheten kan illustreras med Islamska Staten, en fascistoid terrorsekt vars groteska våldsutövning är lika väldokumenterad som den är häpnadsväckande. De uppmanar till exempel sina anhängare att våldta civilbefolkningen i de områden de erövrar, förespråkar (sex- och ”vanligt”) slaveri, utrotning av religiösa minoriteter, dödsstraff för homosexualitet och äktenskapsbrott. I de områden de kontrollerar har man upprättat ett styre som får Nordkorea att lika en idyll, och i sin iver att sprida sitt kalifat använder man som taktik att begå massmord direkt riktade mot civilbefolkningen, där det verkar som om varenda plats på hela jorden ses som ett legitimt mål.

På samma bord för den nationella samordnaren att bekämpa, och inom ramen för samma politiska etikett ”våldsbejakande extremism”, finns alltså även den extrema vänstern, vars ultimata ondska bevisades av Göteborgskravallerna 2001. Är ”våldsbejakande extremism” verkligen ett rimligt begrepp för dessa två företeelser? Eller är det hela kanske bara riktigt, riktigt, korkat?

Så långt tillbaks jag kan minnas har högerpolitiker och högertyckare gjort allt de kunnat för att bunta samman vänstern med först nynazister, och senare islamistiska terrorister, för att slippa argumentera för den enda vägens politik. Staten hoppade till slut på tåget fullt ut i och med inrättandet av den nationella samordnaren, och nu ser vi de vansinniga kålsuparteoriernas konsekvenser. För var får killen från Grön Ungdom sina idéer om att IS bäst bekämpas med Hjälp med bostad, arbete eller skuldsanering ifrån? Jo, säger han i samma artikel, det ”har lyfts fram av Institutet för Framtidsstudier i en rapport till den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Vi snackar om unga män som helt frivilligt tagit sig från Sverige ända till Syrien eller Irak för att av ideologiska skäl ansluta sig till ett band av våldtäktsmän och massmördare. Och deras återvändande bör alltså enligt vissa behandlas som om de vore några struliga ADHD-ungar som måste lära sig att sluta skolka från mattelektionerna. Det här är bara så jävla dumt.

Men vad ska man då göra med de återvändande jihadisterna? Jo, där har jag faktiskt ett väldigt konkret förslag. Låt YJÊ bestämma. Yekinêyen Jinên Êzidxan är den kvinnomilis som uppstod efter Islamska Statens försök att utplåna den jezidiska minoriteten i Irak. En stor del av milisen består av IS forna sexslavar. Så låt Sverige bekosta ett läger i Rojava eller Irakiska Kurdistan, administrerat av YJÊ, och skicka samtliga återvändande IS-krigare dit. Jag är övertygad om att IS forna våldtäktsoffer i den jezidiska kvinnomilisen har större kompetens om vad man bör göra med dessa individer än vad något socialkontor i Sverige någonsin kan ha. Det vore också i linje med en regering som påstår sig vara feministisk.

Om det där med att bankerna skapar pengar

Om någon kommer fram till dig och föreslår att bankerna bör ha 100% kapitaltäckning för sina lån, hur reagerar du då? Genom att A) Säga ”Eh, Va? Vad fan betyder det ens?” B) Rycka på axlarna och säga ”Ja, jo, kanske det. Varför inte liksom.” eller C) få en euforisk upplevelse, bli tårögd och brista ut i ett ”Jaaaa!” för att därefter bestämma dig att ägna hela ditt liv åt att upplysa befolkningen om denna otroligt viktiga ödesfråga?

Det finns faktiskt en hel del tillhörande den senare kategorin. Dessa är människor som vurmar för en så kallad penningreform, en grupp vars starkaste kännetecken är att de med uppspärrade ögon och emfas ständigt upprepar frasen bankerna skapar pengar! med den underförstådda innebörden att detta vore något konstigt (eller, vad gäller foliehattsfalangen av rörelsen, något hemligt), oerhört och hemskt. Penningreformsvurmarna menar att om vi bara ändrar på faktumet att bankerna skapar pengar! så skulle det innebära att… ja, vadå egentligen?

Men vi tar det från början. Bankerna lånar ut mer pengar än de egentligen har, hur mycket de får låna ut beror på reglerna för kapitaltäckningen. Ett enkelt räkneexempel: Är kravet på kapitaltäckningen 10 % kan en bank som har 10 miljoner kronor låna ut 100 miljoner kronor. Vartenda lån registreras dock noggrant till riksbanken, vilken också för en offentlig statistik över hur mycket pengar som skapas. Parallellt med att riksbanken trycker sedlar och präglar mynt så skapar privatbankerna pengar genom att utfärda lån. Detta är inget nytt utan har varit grundläggande för det ekonomiska systemet sedan en lång tid tillbaka. Alltså. Bankerna skapar pengar, inte bankerna skapar pengar!

Det kan nog vara så att detta faktum är, eller åtminstone fram till nyligen var, okänt för de flesta – jag har själv gått från alternativ A) till alternativ B) i det inledande exemplet – och kunskaper är ju alltid bra att ha. I den allmänna förvirringen efter finanskrisen 2008 gick det upp för många som tidigare inte brytt sig så mycket om tjatet om den märkliga ”ekonomin” att det var ganska mycket som inte stod rätt till. De där tråkiga ”experterna” man tidigare zappat bort eller bläddrat förbi verkade ju inte fatta ett skit själva. Någon slags ilska, eller åtminstone hånfullhet, mot att ”experterna” inte kunnat förutse krisen blev en populär hållning i media, och en annan insikt som fick genomslag bland den icke-ekonominyhetsläsande allmänheten var att ”experterna” inte ens hade med bankerna som aktörer i sina avancerade ekonomiska modeller. Att det mitt i den här förvirrande situationen då ”experternas” auktoritet raserats plötsligt dyker upp ett gäng människor som försöker bygga en hel rörelse genom att påpeka en fullkomlig självklarhet och till den addera ett utropstecken, är väl egentligen inte så konstigt. Men samtidigt är det jättekonstigt. Hur i helvete kan människor gå i gång på att organisera sig för högre kapitaltäckningskrav?

Positiva pengar och Nätverket ekonomisk reform heter organisationerna i Sverige (visst, en massa foliehattar med varierande grad av antisemitism är kåta på idén även de, men vi ska inte ägna oss åt smutsig guilt by association), och de nådde här om året vad som väl får kallas en slags framgång då JAK Medlemsbank slängde in en formulering om att verka för penningreform i sina stadgar. Vilket känns ganska poänglöst. JAK verkar sedan tidigare för en räntefri ekonomi, och hur en sådan skulle kunna se ut är svårt att veta, men att det skulle krävas någon slags penningreform säger väl sig självt. När jag klickar runt på penningreformsidorna läser jag ändå en hel del intressant. Skuldsättningen i samhället är stor, det ekonomiska systemet är inte ekologiskt hållbart, storbankerna gör enorma vinster. Vi bör förändra systemet för att gynna medborgarna, inte bankirerna. Penningreformmänniskorna tycks alltså vara något på spåret. Men varför denna fixering vid en så obetydlig detalj? Varför inte gå mer grundligt till väga? Avskaffa privatbanker. Gör om det ekonomiska systemet i grunden med en stark demokratiskt styrd riksbank och storbankerna omvandlade till regionalt förankrade konsumentkooperativ. Eller något. Inte vet jag.

Kajsa Ekis Ekman skrev under rubriken ”Vi måste prata pengar” i Aftonbladet här om dagen att svenskarna är ekonomiska analfabeter. ”Jag är övertygad om att avsaknaden av ett forum för marxistisk ekonomisk debatt i Sverige gör att hela diskussionen släpar fram på denna dagisnivå.” skriver hon bland annat. Och det kan det ju ligga något i. Inte minst kan det ju vara något för peningreformgänget att ta efter. Tycker ni det är oerhört att bankerna skapar pengar? Vänta bara tills ni hör talas om mervärdesteorin. Är ni oroliga för att tillväxten inte kan vara för evigt? Då ska jag berätta för er om profitkvotens fallande tendens. Osv.

Och marxister i all ära, men börja med att läsa David Graebers Skuld: de första 5 000 åren. Sen kan vi börja snacka pengar.

Liberaler luras oftare av politiker (kanske…)

Den 7:e december släppte analysföretaget Ungdomsbarometern i samarbete med den antirasistiska stiftelsen Expo ett pressmeddelande betitlat ”KONSPIRATIONSTEORIER OCH MISSTROENDE FÖR POLITIKER UTBRETT BLAND BÅDE UNGA OCH VUXNA” där det slås fast att en ny undersökning visat att politikerförakt och konspirationsteorier breder ut sig i samhället. Ungdomsbarometerns VD Ulrik Simonsson citeras säga att

”Den här graden av misstroende har vi, vad jag känner till, inte riktigt observerat tidigare under våra 25 år av generations- och trendanalys.”

På samma dags DN debatt publicerades även en artikel signerad ovan nämnde Ulrik Simonsson och Expos VD Daniel Poohl, där vi vidare får veta att

Gruppen SD-sympatisörer menar i högre utsträckning att världen styrs av hemliga sällskap (17 procent bland sympatisörer till Sverigedemokraterna jämfört med 7 procent bland övriga). För unga SD-sympatisörer är motsvarande siffra 16 procent jämfört med 8 bland övriga partisympatisörer.

Kopplingar görs därefter i artikeln mellan ”högerpopulism och konspirationsteorier” vilket leder fram till påståendet att

Alltför många bär på en avancerad och djup misstro gentemot statsmakterna. Vad som borde genomskådas som nonsens sprids dagligen som nyheter i flöden på sociala medier, ibland i kalkylerat syfte att sprida hat, splittring och rädsla […] Källkritik är både svårare och viktigare än någonsin.

Undersökningen blev därefter en mindre nyhet där bland annat Dagens Etc satte rubriken Konspirationsteorier vanligast bland SD-väljare”, medan en ilsken flashbacktråd mest tycktes se det hela som ett bevis för att staten är rädd för kritiskt tänkande. Bloggaren Svensson vänder på vinkeln då han med rubriken ”Svenskar tror inte på konspirationsteorier” skriver ett inlägg där han tvärt emot den oroliga tonen på DN debatt istället tolkar siffran 8 procent som lågt. Vad gäller misstron mot politiker, som däremot är hög – 46 procent av de unga och 54 procent bland de vuxna – konstaterar han att denna misstro är förståelig, om inte rent av välförtjänt.

Men oavsett om vi anser åtta procent vara mycket eller lite, och oavsett om vi tycker politikerna faktiskt förtjänar förakt eller inte, kan vi fråga oss om det finns något fog för resultaten. Och det, visar det sig, är det lite svårt att veta då undersökningen inte finns att få tag på någonstans. På ungdomsbarometerns hemsida finns bara ett mindre utdrag från undersökningen. Detta utdrag är dock intressant i sig, även om det ställer mer frågor än det ger svar (vilket naturligtvis inte behöver vara negativt i sig). Till att börja med anges inga mått på samband eller sannolikhet, och det finns inga siffror för svarsbortfall. Så om undersökningen i vetenskaplig bemärkelse kan ses som tillförlitlig eller ej kan vi bara gissa oss till. Sex påståenden har ställts som respondenterna kunnat svara antingen Instämmer, Tar avstånd eller Ingen åsikt/vet inte på, för de två förstnämnda har man även delvis kunnat instämma eller ta avstånd. Dessa påståenden är:

Politiska partier vågar inte ta upp känsliga frågor

Politikerna kan inte lösa problemen som finns i Sverige

Världen styrs av hemliga sällskap (t.ex. Frimurarorden/Iluminati)

Viktiga händelser sker i världen utan att allmänheten informeras om dem

Politiker i Sverige berättar sällan om de verkliga motiven bakom deras beslut

Statliga myndigheter övervakar alla medborgare i Sverige

En amerikansk konspiration låg bakom 11/9

Irakkriget genomfördes av andra skäl än de som angavs officiellt

Fråga tre och sju är båda extremt osannolika och hör till vad vi i dagligt tal kallar just konspirationsteorier. Den första stöds, som tidigare nämnts av åtta respektive elva procent av de unga/vuxna. Fråga sju har något högre stöd av unga (14%) och något lägre av vuxna (10%). I utdraget finns inga partisympatier redovisade. I DN-artikeln fick vi se siffrorna för det första konspiratoriska påståendet (högre bland SD:s sympatisörer) men inte det andra. Vad gäller övriga frågor är de så vaga att man kan tolka dem lite som man vill. I fallen Politiska partier vågar inte ta upp känsliga frågor och Politikerna kan inte lösa problemen som finns i Sverige är de båda vaga och svåra att belägga empiriskt. Jag skulle nog instämma i båda då politiken står sig ganska slätt mot den ekonomiska realiteten och att partier nog inte ”vågar” – i någon bemärkelse – uppmärksamma detta faktum. En så subjektiv tolkning av påståendena gör i alla fall jag. Vad nu andra tänker kring dessa påståenden kan man bara spekulera i, men frågan är om svarsresultaten överhuvudtaget gör oss klokare? Särskilt då respondenterna i just dessa två även delvis kan instämma eller ta avstånd. För Viktiga händelser sker i världen utan att allmänheten informeras om dem och Politiker i Sverige berättar sällan om de verkliga motiven bakom deras beslut rör det sig återigen om tolkningar. Tycker man exempelvis att handelsavtal är Viktiga händelser bör man instämma. Att politiker inte alltid berättar sanningen bakom sina beslut råder det ingen tvekan om, men om det sker så ofta så att de verkliga motiven kommer fram sällan är ganska svårt att säga. Vad gäller statliga myndigheters övervakning så är det helt klart att dessa i alla fall haft ambitionen att övervaka alla medborgare, det är själva syftet med den så kallade FRA-lagen. FRA-lagen i sig kan nog av många tolkas som att man bör instämma i påståendet, skulle jag tro.

Det sista påståendet är extra intressant. Att Saddam Hussein aldrig hade några massförstörelsevapen vet vi ju. Att Irakkriget föregicks av lögner borde väl idag ses som ganska självklart, även om man hypotetiskt kan tänka sig att krigshetsarna faktiskt var så korkade att de närmast borde betraktas som utvecklingsstörda. På denna fråga är det hela 14 respektive 15 procent som tar avstånd. Det är alltså lika många unga som tror på 9/11 konspirationen som tror att Bushs och Blairs lögner för att starta krig var sanna. Frågan är vilket som är värst. Denna fråga nämns inte i DN-artikeln utan Pool och Simonsson oroar sig istället enbart över resultaten i fråga tre och fem, och skriver:

Vad som borde genomskådas som nonsens sprids dagligen som nyheter i flöden på sociala medier, ibland i kalkylerat syfte att sprida hat, splittring och rädsla.

Konspirationsteorier, får vi veta lite tidigare i artikeln, har legat till grund för terrordåd. Ja, och annat nonsens, tvärtemot grundat på en ickekritisk hållning till politikers intentioner, har lett till krig. Lögnerna som föregick Irakkriget skedde dock inte i flöden på sociala medier utan i den etablerade pressen. I Sverige inte minst i Dagens Nyheter. Och det vore väldigt intressant att ta del av Ungdomsbarometerns resultat för partisympatier i den frågan.

Den samhällsbevarande vänstern

Allt är bra. Peter Wolodarski skriver i DN den femte december att det går bra för Sveriges ekonomi. Det handlar om SCB:s senaste rapport som slår fast att BNP tillväxten är något högre än förväntat det sista kvartalet. Och högre än i till exempel Finland. Jaha. Inget konstigt kan man tycka. En vanlig borgerlig text, vars poäng efter hand tycks vara att berätta om den fantastiska framgångssaga Sverige i ekonomiskt avseende blivit sedan 1993. Han exemplifierar med existensen av företag som Spotify och Klarna.

Att det som är dåligt för oss är bra för överklassen är naturligtvis inga nyheter och att utvecklingen med en havererad välfärd och infrastruktur, privatiseringar och bolagiseringar, ökade inkomstskillnader, större otrygghet på arbetsmarknaden och en permanent massarbetslöshet – några få exempel på utvecklingen i landet sedan 1993 – betraktas som något positivt för högern är därför inget konstigt. Inte heller att parasitära företag som Spotify eller rena ockrare som Klarna framställs som hjältar att känna nationell stolthet inför. Eller att tillväxt mätt i BNP okritiskt framhålls som ett mått på framgång. Det konstiga är att denna samhällssyn allt oftare delas av folk som påstår sig tillhöra vänstern. Peter Wolodarski gillas och delas i mina flöden av folk jag trodde var fullt normala. Varför?
Jo, Peter Wolodarski skriver nämligen sitt borgerliga manifest till bakgrund av vad vi brukar kalla ”flyktingkrisen” och han riktar sin polemiska udd mot Sverigedemokraterna och andra som är kritiska till invandringen. Att hävda att allt är bra, att vi inte är i kris, att det går bra för ekonomin samtidigt som flyktingströmmen till landet tilltar, blir därför en positionering mot de som med ett alarmistiskt tonläge hävdar att vi nu bevittnar nationens undergång. Och positionering mot SD tycks idag vara det enda stora delar av vänstern klarar av.

Vänstertidningen Dagens ETC har även den på sistone predikat lugn och ansträngt sig för att tona ner, eller rent av förneka, att vi skulle befinna oss i en kris, och hypen kring optimistgurun Hans Rosling tycks ständigt nå nya och allt märkligare höjder. Krismedvetande har närmast definitionsmässigt blivit något för högern medan vänstern i allt större utsträckning menar att vi ska sitta lugnt i båten medan de high-fivar första bästa liberal som kommer med positiv statistik över ”tillväxten” eller ”ekonomin”- begrepp som i sig borde granskas kritiskt. Som Rasmus Fleischer för ett tag sedan konstaterade motiverar rent av AFA i sina kommunikéer numer sina aktioner mot sverigedemokrater med att dessa gjort sig skyldiga till att ha målat upp en bild av Sverige som ett land på gränsen till undergång. När självaste Antifascistisk Aktion legitimerar sina dåd med att man vill undvika samhällsoro är det något som inte står rätt till med vänstern i det här landet.

Det är uppenbart att Sverigedemokraternas propagandaarbete har varit en enorm framgång. Inte nog med att inte bara de borgerliga, utan även S, (med stöd av MP!) nu företräder deras politik, deras tankefigurer om ”sjuklövern” och talet om ”Sveriges enda oppositionsparti” har svalts med hull och hår av stora delar av den etablerade vänstern som tycker det är viktigare att markera sin moraliska överlägsenhet genom ställa sig jämte sossar, miljöpartister och borgare och unisont säga ”Fy!”. Om man vidare accepterar den förenklade problemformulering där flyktingkrisen inte kan innebära något negativt (det vore att ge efter för SD) och de facto jobbar aktivt för att översläta och förneka den reella oro som exempelvis risk för lönedumpning innebär – något som näringslivet för övrigt helt öppet säger sig vilja utnyttja flyktingkrisen till att genomföra – bäddar man för ett scenario där alternativen enbart kommer stå mellan höger eller extremhöger.

Den som till äventyrs känner sig orolig eller förbannad, som upplever samhällsutsikterna som negativa eller som söker efter radikala förändringar kommer inte ha mycket att hitta hos en ”vänster” som mest framstår som konservativ.