Recension: Ung och extrem – Om våldsbejakande vänsterextremism

Kålsuparteorier har länge varit poppis hos myndigheter och andra samhällsbevarande institutioner. Eller, egentligen är det väl en vanlig position som återfinns hos alla ideologier, bland de som inte orkar utmana sin egen världsbild utan nöjer sig med att konstatera att allt är bra, att vi har rätt och alla andra har fel. Steget därifrån till att bunta samman sina meningsmotståndare är inte särskilt långt. Om vi tar en snabb (och förenklad) titt på höger-vänster skalan och undersöker hur de båda extremerna förhåller sig till varandra och till mitten, så kan man se följande: Vänsterextremister ser sig själva som de som utmanar systemet och betraktar högerextremister som systemets de facto försvarare. Fascism ses inte sällan som kapitalismens sista utväg i försvaret mot den revolutionära vänstern. Extremhögern är alltså bara en extrem variant av den politiska mitten. För extremhögern är det istället tvärtom vänstern som är systemets de facto försvarare och skillnaden mellan sossemoderaterna i den aktuella regeringen och AFA är en grad- inte artskillnad. På sätt o vis har båda dessa (grovt förenklade idealfigurs-) positioner rätt. Det beror nämligen på vad man har för politisk utgångspunkt. Om krossandet av kapitalismen är vad man strävar efter så är ju nassarna faktiskt ganska lika mittenpolitikerna då de båda förordar någon slags kapitalism. Och om det enda som betyder något är ariernas rätt att leva utan andra folkslag i sin närhet och stopp på massinvandringen så är ju faktiskt AFA och Fredrik Reinfeldt på samma sida mot de hjältemodiga raskrigarna.

För de i den politiska mitten blir enligt samma logik extremisterna på de båda kanterna likartade. De är ju båda motståndare till det rådande politiska systemet.

Att man beroende av sin utgångspunkt kommer fram till olika syn på sina politiska motståndare är en sak, men att därifrån aktivt leta efter likheter i syfte att bunta samman dem för att glorifiera sig själv är bara fördummande och antiintellektuellt. Man kan till exempel titta på antikommunisthysterin bland svenska åsiktsmänniskor efter Sovjets fall på 90-talet, då den politiska högern tävlade i vem som kunde komma med högst dödssiffror för Stalins terror och likställandet mellan Stalin och Hitler förekom frekvent. Ämnet är inte i sig ointressant. En dåre kan naturligtvis se likheter mellan de två totalitära systemen på 30-talet, och det fanns sedan tidigare flera som gjort liknande spaningar, till exempel filosofen Hanna Arendt. Om man vill läsa stenhård kritik, som till stor del bygger på jämförelser mellan nazism och kommunism, så kan man dessutom läsa anarkistiska och syndikalistiska tidningar från den aktuella eran. Men nivån i debatten på 90-talet var ungefär ”eftersom varken Stalin eller Hitler var folkpartist så är kommunism och nazism samma sak”. Dessutom var det väldigt uppenbart att Hitler-Stalin jämförelserna syftade till att misstänkliggöra vänsterideologier i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet. Istället för intellektuell idédebatt ägnade sig högern åt kålsuparteorier.

Som sagt, tendenser att ohederligt bunta ihop sina meningsmotståndare finns bland alla politiska riktningar, men när det gäller den politiska mitten blir det lite speciellt då dessa har staten till sitt förfogande.

För några år sedan lanserades begreppet ”våldsbejakande extremism” och därefter tillsattes en statlig samordnare med syfte att motverka denna nykläckta hotbild. De våldsbejakande extremisterna delas in i de tre grupperna vänster, höger och islamister. Man har alltså delvis övergivit höger-vänster skalan då islamisterna inte anses passa in i denna. Begreppet, och myndigheten, har såklart redan sågats ganska rejält. Vi kan bara kort klippa in ett avsnitt från Copyriot för att dissa själva begreppet. Den intresserade kan nog därifrån klicka sig runt för mer information och kritik.

Vissa forskare använder etiketten “våldsbejakande” på ett oreflekterat sätt. Att göra så är dålig vetenskap. Magnus Ranstorp kan tjäna som exempel. Mer än någon annan forskare i Sverige har han hängt upp sin forskning på begreppet “våldsbejakande”. Så här skriver han i sin senaste forskningsrapport, författad tillsammans med Peder Hyllengren:

Det är vedertaget bland forskare att uttrycket “extremism” är ett omtvistat begrepp inom den samhällsvetenskapliga forskningen. /…/
Som en konsekvens av syftet med denna rapport så är “bruka våld” ett operationellt relevant uttryck som ger extremism dess mening och syfte. I denna kontext kan uttrycket “bruka våld” även betyda, eller ersättas med, våldsbejakande. Därtill innefattar begreppet även stödjande av våld.
För tydlighetens skull används uttrycket “våldsbejakande extremism” konsekvent i denna rapport.

Tjusig manöver! Forskarna försvarar sitt bruk av det kritiserade begreppet “extremism” genom att trycka in ett förstärkande adjektiv som ännu inte har hunnit bli föremål för vetenskaplig kritik (vilket beror på att adjektivet dels är nyskapat, dels saknar tydlig motsvarighet på engelska).

Nyligen utkom ännu en rapport i ämnet, denna gång från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mucf, (en myndighet vars existens jag inte ens kände till förrän nu). Myndigheten har i alla fall gjort tre rapporter om våldsbejakande extremism med tre tillhörande podcasts, och jag har då läst den om vänstern.

Det är en ganska märklig läsning. Det hela utger sig för att vara en intersektionell analys av den autonoma vänstern, ”med ett särskilt fokus på genus och kön”. Ett problem för artikelförfattaren är att det ”saknas en tydlig gräns mellan våldsutövande miljöer och icke-våldsutövande miljöer”, varför den ”vänsterautonoma miljön” i sin helhet analyseras. Källmaterialet utgörs till stor del av de många rapporter från andra statliga myndigheter och den forskning dessa under senare år beställt. På de knappa 40 sidorna återkommer hela tiden upprepningar genom sammanfattningar och inledningar som gång på gång säger samma sak, och det teoretiska ramverket (intersektionalitet, genus och kön) som påstås genomsyra rapporten kopplas bara väldigt långsökt till det egentliga materialet. Det känns med andra ord som om man läser en studentuppsats på A-nivå.

Kålsuparteoretiserandet visar sig dessutom bli ganska svårt. Visserligen får vi inledningsvis någon slags förklaring till hur extremerna möts.

Trots stora ideologiska olikheter mellan grupperna finns ett gemensamt drag som förenar dem i underkännandet av demokratiska principer och spelregler, vilket utgör ett hot mot grundläggande demokratiska värden. Våldet som dessa grupper riktar mot individer på grund av till exempel deras politiska eller religiösa övertygelse, etniska tillhörighet, sexuella läggning, könsuttryck eller könsidentitet är ett angrepp på principen om alla människors lika värde.

Men sen slås det fast att våldet utgör en väldigt liten del av den autonoma miljön, och att den dessutom minskat på senare år. Sen att vänsterextremisterna skiljer sig från högern och jihadisterna i att de har en ganska jämn könsfördelning. Och att de till skillnad från de andra två ofta problematiserar våldsanvändning internt. Och att de till skillnad från de andra två som utgår från att demokratin gått för långt och vill inskränka den, istället utgår från en ”upplevd brist på demokrati”. Och att det till skillnad från de andra två inte finns några problem att hoppa av rörelsen för de som känner för det.

Jag kan inte bli annat än lite besviken. Jag hade faktiskt hoppas på den hånfulla överlägsenhetskänslan man får av att läsa till exempel Anna-Lena Lodenius, för att inte tala om rikspuckot Magnus Sandelin vars bok Extremister, möjligen i konkurrens med Erik Zsigas Popvänstern, måste betraktas som den ultimata kombinationen av gapskratt och skämskuddesupplevelse. Om våldsbejakande vänsterextremism är mest en tråkig och lite ängslig läsupplevelse. Kan faktiskt bara hitta en riktigt rolig mening:

De krigiska idealen eller hypermaskuliniteten som beskrivits inom den våldsbejakande högerextrema miljön och inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön har under perioder även varit ett närvarande inslag inom den våldsbejakande vänsterextremistiska miljön. Detta visades tydligt vid Göteborgskravallerna 2001

Man blir annars inte direkt skrämd av vänsterextremisterna, de framstår som ganska snälla i jämförelse med de två andra extremistfalangerna. Men man hittar ändå lite intressanta grejer. Som varför vänstervåldet minskat efter mitten av 00-talet.

När vit maktmiljöns fysiska närvaro minskade ledde detta till att många förändrade eller avbröt sitt engagemang i den antifascistiska rörelsen och successivt gick in i andra typer av politiska projekt.

Se där, vänsterns våld mot ”meningsmotståndare” minskar alltså då nazisterna drar sig tillbaka. Om, och i så fall i vilken utsträckning, minskningen av vit maktrörelsens fysiska närvaro hade med vänstervåldet att göra diskuteras inte närmare. Men för den kålsuparteoretiker som ser AFA:s och nazisternas våld som lika dåligt och ser som sin uppgift att bekämpa båda, kan ju i alla fall dra en lärdom här: Minska de våldsbejakande högerextremisternas framfart och du får en minskning av de våldsbejakande vänsterextremisterna på köpet.

För de lärdomar och tips på åtgärder som ges i rapporten är minst sagt svaga. Det rör sig om rena floskler. Man måste lyssna på de unga. De måste få kunskap om hur man kan få inflytande över samhället, de måste lära sig att tänka kritiskt. Det låter som om vänsterextremismen bäst bekämpas med en helt normal lektion i samhällskunskap på högstadiet.

Advertisements

6 kommentarer

  1. denpolitiskaklassen · oktober 25

    Tack för intressant läsning! Just det där med hur en gruppering vill göra med dagens liberala, abstrakta, juridiska, politiska demokrati, är nog ett bra kriterium att sortera olika grupperingar i enlighet med. Vänstern vill göra den konkret och ekonomisk. Extremhögern och religiösa extremister vill ersätta den med ”den starkes lag” respektive ”Guds lag” . Liberaler (framförallt nymoderater och folkpartister) säger sig vilja ha den som den är (men bidrar som bekant i handling, för varje nyliberal reform* de stöder, till att upphäva den).

    *Definition av nyliberal reform: att ersätta juridisk regelstyrning med marknadsmässig utbyteslogik (s.k. målstyrning).

    Gilla

  2. thomask69 · oktober 26

    GAL/TAN-skalan är också intressant. Även där kan det finnas våldsbejakande element.

    Gilla

  3. folkets vän · oktober 26

    Det är väl egentligen GAL/TAN-skalan man använder för att extremistklassa nazister och islamister. Det är ju inte att de är höger i ekonomiska frågor som gör dem extrema. Har svårt att se det vettiga med den skalan, eller så har jag inte riktigt fattat. Sedan länge finns ju en modell med en ”frihetlig” skala som går vertikalt i samma diagram som höger-vänster (alltså precis som GAL/TAN), som väl egentligen mäter synen på staten. Den tycker jag är ganska bra och är något jag ofta saknat i Sverige (den tycks användas mer i USA). Att det liksom är skillnad mellan stalinister och anarkister på ena kanten, och nyliberaler och fascister på den andra. Men vad är poängen med att dessutom lägga till ”Green” och ”Alternative”? Man kan väl vara grön och auktoritär? Vad betyder ens alternativ? Och ”libertarian” för den delen. Jag har på sistone hört det översättas med ”liberal” (i lilla drevet) och ”libertär”, ett ord jag aldrig ens hört, i Dagens ETC. Amerikaners användning av begreppet ”liberal” är inte alls samma som det svenska.
    Det förvirrar bara tycker jag.

    Gilla

  4. denpolitiskaklassen · oktober 27

    Jag instämmer helt apropå position i GAL/TAN som ett ställföreträdande uttryck för huruvida man är för eller emot staten. Själv tänkte jag direkt på Bourdieus begripliggörande av det moderna samhället (”det sociala rummet”) som strukturerat av ekonomiskt och kulturellt kapital, när jag för första gången hörde talas om GAL/TAN-skalan. (Ni har säkert sett Bourdieus diagram eller en version av det någon gång*.) Det Bourdieu kallar kulturellt kapital (dvs. sakkunskaper och ett förfinat sätt att prata, tänka och uppfatta världen på) är ju helt avhängigt utbildningssystemet och därmed staten. (En sak man kan fundera över, är vad som händer med kulturellt kapital [traditionellt sett indikerat av akademiska meriter] i och med att marknadslogiken bryter in i statsapparaten. Det verkar som att graden av ett [kollektivt eller personligt] varumärkes exponering/uppmärksamhet, indikerat av ”antal klick” och ”antal följare på sociala medier” håller på att ta över från akademiska meriter som instrument/valuta att utöva politisk makt genom. Att, som Göran Greider noterar i en ETC-artikel**, det kulturella kapitalet byts ut mot ”medialt”)

    Mitt förslag till svar på frågan varför Sverige saknar en folkrörelse av samma slag som den Bernie Sanders leder, är att svenska vänstermänniskor ännu litar och hoppas på att den svenska staten utgör en progressiv kraft. Enligt mig finns det ännu progressiva och förnuftsstyrda element kvar i staten. Men de blir färre och färre. Staten och riksdagen är också lekstuga för en framväxande och korrupt samhällelig elit. Ett statsetablissemang/politisk klass, vars medlemmar (vilka är sammanbundna i ett personligt kontaktnätverk) inte nödvändigtvis förstår att det de håller på med är just korrupt och därmed upphävandes villkoren för en fungerande liberal demokrati.

    Att SD är det enda partiet som framställer sig självt som antietablissemang är enligt mig en väsentlig förklaring till dess framgångar. Givet att staten och riksdagen som organisationer i dag faktiskt är korrupta (vilket jag menar att de är***), finns motiv till att yttra generella ifrågasättanden av dem från vänster.

    *Om inte, se: https://threews.files.wordpress.com/2010/11/bourdieu.jpg
    ** se http://www.etc.se/ledare/ebba-witt-brattstroms-underbara-ilska
    *** se https://denpolitiskaklassen.wordpress.com/2016/09/24/vad-ar-den-politiska-klassen-varfor-existerar-den/

    Gilla

  5. folkets vän · oktober 27

    Jag tycker Bourdieus teser i stort sätt är ganska förlegade, även om det finns en del intressant att hämta upp och anpassa till dagens situation. Idag räcker det nog med att ha ett twitterkonto för att skaffa sig det kulturella kapital som behövs för att bli en del av den politiskt-mediala eliten, även om klassbakgrund och A-kurser i samhällsvetenskapliga ämnen på universitetet bidrar (eller, kanske bättre formulerat av Greider då, att medialt kapital nu ersatt kulturellt som det viktiga). Det tycks räcka med att vara uppdaterad på de senaste modeorden, man behöver ju inte kunna ett skit, verkar det som.
    Man kan antagligen också ana större klyftor mellan kulturellt/medialt och ekonomiskt kapital idag än på Bourdieus tid. De journalister som gör P3 dokumentär för under 20 000 kr i månaden (som det blev lite liv om för ett tag sedan) är väl i någon bemärkelse i en högre klass (socialgrupp, ståndsgrupp, whatever), dvs. har högre kulturellt kapital, än en vanlig LO arbetare, även om de faktiskt tjänar mindre.
    Och i andra änden. Vad har, säg, Spotifygrundarna, pewdie pie och killen som skapade Minecraft (för att ta några som nyligen blivit snorrika inom branscher som tidigare inte funnits) haft för kulturellt kapital? De slår mig inte direkt som personer där ”sakkunskaper och ett förfinat sätt att prata, tänka och uppfatta världen på” står högt i kurs. Det går inte längre så lätt att casha in sitt kulturella kapital till ekonomiskt, och det går alldeles utmärkt skaffa sig ekonomiskt kapital utan kulturellt. GAL/TAN blir väl intressant i sammanhanget här, på något sätt, tror jag, utan att riktigt kunna förklara närmare.
    Håller nog med dig angående avsaknaden av en Bernie-effekt. Hela ”vänstern” i det här landet består av kryptosossar.

    Gilla

  6. Ping: Om kålsuparteoriernas konsekvenser och den slutgiltiga lösningen med det återvändande IS-slöddret | folkets vän

Kommentarer inaktiverade.