Utopier #5: Star Trek

Det är inte bara Utopia som firar jämnt i år. Vid sidan av Thomas Mores verks 500-års jubileum firar Star Trek 50. Närmare bestämt idag, då det var den 8:e september 1966 som det första avsnittet med kapten Kirk, Spock och de andra sändes i amerikansk tv. Jag älskar Star Trek. Jag har sett allt, alla 700 nånting avsnitt av alla sex serierna och 12 av de 13 filmerna (ska väl beta av den nya inom kort också), några fanfilmer och otal med extramaterial och smått och gott på youtube. Nyligen upptäckte jag också Roger Wilsons blogg (jag följer även Captain Crusher liksom youtube-kanalen Treksperties, dock inte en endaste Star Trek-podd, varför jag nog knappt kan kalla mig trekkie) där han betar av samtliga avsnitt från alla serier och recenserar dem. Då han nu kommit till Deep Space 9, den bästa och mest politiska serien, har det gett mig en anledning att se om det hela och längs vägen spamma Wilsons kommentarsfält med mina reflektioner. Vad är det då som är så bra med Star Trek och hur passar det in i den här serien om utopiåret 2016?

I en podd jag hörde för ett tag sedan (och som jag nu inte hittar) säger Manu Saadia, författare till Trekonomics att Star Trek har ett för Sci-fi genren ovanligt inslag vilket han som ekonom finner väldigt intressant, nämligen att det framtida samhället saknar pengar. Vad som är ovanligt inom science fiction är där emot inte alls ovanligt – vilket vi sett tidigare i den här serien – inom genren litterära utopier. Sci-fi genren kan dessutom sägas vara en avknoppning av den utopiska romanen. Redan Utopia hade inslag av sci fi då man på den lyckliga ön ”till och med konstruerat olika instrument med vilkas hjälp de exakt kan beräkna solens, månens och övriga himlakroppars rörelser” och det vid ett annat tillfälle beskrivs en äggkläckningsmaskin, en innovation som vid Thomas Mores tid ännu inte var uppfunnen. Då man började tänka tidsligt i stället för rumsligt och förlade utopierna i framtiden i stället för oupptäckta platser så kom ibland fokus att hamna på tekniska prylar än själva samhällsformationen, varför framställningen tappade sin politiska udd. En tendens som för övrigt kan skönjas redan med Francis Bacons Det nya Atlantis från 1627. Det finns dock otaliga exempel på väldigt politisk science fiction. Jag skulle nästan säga att all sci-fi är politisk på ett eller annat sätt, dock sällan utopisk.

Star Trek är däremot väldigt utopiskt. Jorden är enad och ingår i The United Federation of Planets, en fredlig sammanslutning av världar som samarbetar för allas bästa och respekterar varandras kulturella olikheter. Flera har föreslagit att världen i Star Trek är kommunistisk, och det är i alla fall helt klart att den inte är kapitalistisk. I Star Trek har man nämligen replicators, maskiner som kan omvandla energi till materia och där med framställa nästan vad som helst. ”Tea, Earl Grey, hot!” säger kapten Jean Luc Picard till sin replicator och ur tomma luften materialiserar sig en tekopp på några sekunder. I ett kapitalistiskt samhälle skulle en replicator naturligtvis förbjudas. Earl Grey skulle kalla det för ”stöld” och kanske skulle man slänga sig med argumentet att replicators leder till förlorade arbetstillfällen. Vilket så klart är riktigt. Snart nog alla fabriksarbeten, jordbruksarbeten, gruvor, stora delar av transportsektorn och mycket annat skulle försvinna och de arbetslösa skulle förlora sina inkomster, vilket de ju behöver eftersom pengar används för att köpa mat och prylar. Vilka man visserligen kan skapa gratis med replicators…

Jag kom ihåg att jag faktiskt tänkte på replicators och Earl Grey när fildelningsdebatten drog igång för en femton år sedan någonting. Det hjälpte mig se det absurda i Antipiratbyrån och upphovsrättsfascisternas förvirrade idéer. Jag såg det hela istället i ett större perspektiv, så Star Treks kommunism blev i alla fall en realitet för mig och mitt politiska tänkande. Med hypen för 3D-skrivaren här om året blev analogin ännu tydligare och många drog då Star Trek-paralleller. För den som har lite grundläggande kunskaper i marxistisk värdeteori förstår ju att ett samhälle med replicators – den totala automatiseringen – innebär att profitkvoten fallit så lågt att någon kapitalism inte längre kan finnas. Det kan den nämligen inte då det som skapas av replicators inte längre är några varor, de skapar heller inte något värde, vilket också är anledningen till avsaknaden av pengar och lönearbete. Och Star Treks postkapitalism är på många sätt vacker. Religionen finns inte längre i människornas sinnen, man strävar efter att förbättra sig själv, inte att samla på sig materiell lyx. Det finns olika kolonier och planeter med olika livsstilar dit man kan söka sig efter tycke. Rasfördomar och sexism är borta. Som en typisk socialistutopi från 1800-talet eller början av 1900-talet med andra ord.

Jag är uppriktigt nervös inför lanseringen av Star Trek Discovery som startar i januari. Det är den första tv-serien sedan Enterprise, den svagaste av alla, lades ner 2005. Därefter har vi fått de tråkiga reboot-filmerna, vilka inte var mycket att hänga i granen (med reservation för att jag inte sett den sista då). Jag ser fram emot det som fan. Men tänk om de sabbar det totalt nu? Jag drömmer mardrömmar om att det kommer finnas både produktplacering och sociala medier i den nya serien. Tänk om de slänger in ett julavsnitt? Då kommer jag börja gråta.

Postkapitalism bortom blåögdhet och gnäll

Jag fick nyligen av Utombordskomplexet skickat till mig en länk till the Baffler där Chris Lehmann sågar Paul Masons Postcapitalism. Kritiken är märklig men ändå väldigt bekant. I raljant ordalag blandas Mason samman med de ”Den Nya Ekonomin” vurmande infotech-kapitalister som hans bok kritiserar, och han jämförs rent av med Francis Fukuyama och dennes ökänt idiotiska tes om ”historiens slut”. I slutet av artikeln förekommer en längre anekdot om Mitt Romneys förakt för kinesiska fabriksarbetare som sedan på ett obegripligt långsökt sätt smetas på Mason.

I fokus för kritiken står Masons hoppfullhet, och det är detta som känns allt för bekant. Att peka på tendenser som tyder på kapitalismens fall och utifrån detta uttrycka hopp snarare än förtvivlan är för många till vänster något ovant. Att vara hoppfull läses som att man blåögd står med armarna i kors och tror att allt kommer ordna sig ”av sig självt” vilket naturligtvis är ”naivt”. Att ta teknologiska förändringar som utgångspunkt för sin analys leder lika ofta till anklagelser om ”teknikdeterminism”. Stora delar av Lehmanns artikel går ut på att just slå in dessa öppna dörrar. För Mason utger sig naturligtvis inte för att vara någon spåman. Vad skulle överhuvudtaget vara poängen med att tro att, säg, informationsteknologin kommer förgöra kapitalismen, alternativt att inte tro det? Det synsättet förpassar mänskligheten till passiva åskådare som i bästa fall kan gissa rätt om vad som väntar i framtiden. Det vettiga borde väl vara att formulera vilket samhälle man vill ha och sen organisera sig för att skapa det samhället. Om man inte gör det kommer de som hävdar att det är naivt att tro på en ljus framtid garanterat att få rätt. Grattis till er.

Se där, nu gjorde jag samma sak fast tvärt om. Antydde att det istället är gnäll som leder till att man står med armarna i kors istället för att uträtta något. Jag tenderar nämligen att istället betrakta svepande pessimism som visionslöst och passiviserande.

Det finns rimliga invändningar mot Paul Mason, jag har flera själv, var av en är just hoppfullheten. Ja se på fan, jag är nog lite pessimist ändå. Jag är skeptisk till att open source och Wikipedia är, för att använda en annan ”naiv teknikdeterminsts” uttryck ”ett produktionsmedel i vardande”. Att anta att den jämlika produktionen har samma totaliserande kraft som en gång kapitalismen hade” är nog tyvärr att hoppas på för mycket. Det kan lika gärna, tror jag, bli en historisk ekvivalent till den kooperativa rörelsen. Det fanns för en hundra år sedan någonting en optimistisk rörelse, inte minst här i Sverige, som av sig själva så väl som av sina kritiker såg sig som ett vitalt alternativ till kapitalismen. Än idag finns en rad konsumentkooperativ i flera branscher, allt ifrån mat- och klädaffärer till begravningsentreprenörer och försäkringsbolag. Dessa kollektivt ägda företag lyckades utföra mycket, dock skulle ingen påstå att de krossade kapitalismen. Open source och Wikipedia kan nog snarare vara ett modernt Konsum än en ny motsvarighet till ångmaskinen. Masons funderingar om den utbildade nätverkande individen som ett revolutionärt subjekt tycker jag dessutom är ganska svagt, och i den ekonomiska analysen saknar jag en diskussion om produktivt och improduktivt arbete. Till exempel. På Maska.nu har också en del vettiga synpunkter framförts, inte minst det faktum att Masons undersökningsobjekt utgör en väldigt liten del av kapitalismens helhet och vi påminns också om att den informationsekonomi vars värde närmar sig noll har en högst reell materiel bas i tredje världen. När man beaktar arbetarna i koboltgruvorna och på foxconns fabriker tappar informationssamhället snabbt sin charm. På ovan nämnda blogg framförs dessutom en mer grundläggande civilisationskritik med utgångspunkt i Alf Hornborgs teorier som ifrågasätter huruvida ett högteknologiskt ickekapitalistiskt samhälle överhuvudtaget är möjligt.

Det är just detta jag gillar med Masons bok. Den öppnar för diskussion. Att till 100 % antingen svälja den med hull och hår eller avfärda den helt och hållet har jag svårt att se någon som helst poäng med. Mellan blåögdhet och gnäll finns det nog utrymme för något konstruktivt.

Teknikfientlig höger II – En historisk tillbakablick

Det förra inlägget handlade om att det ekonomiska systemet kanske inte är så värst rationellt och teknikvänligt som det verkar. Nu tänkte jag göra en snabb historisk tillbakablick. Vi börjar med det här citatet:

Anton Müller från Danzig skall för ungefär 50 år sen ha sett en mycket konstig maskin i Danzig, som förfärdigade 4-6 vävar på en gång; då stadens rådmän emellertid fruktade att uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, så hade man undertryckt uppfinningen och i hemlighet låtit sticka ner eller dränka uppfinnaren – Abbé Lancellotti 1629

I slutet av 1500-talet styrdes Europa fortfarande i regel av enväldiga kungar och en jordägande adel vilka inte hade några incitament till tekniskt avancemang. Själva idén om att samhället överhuvudtaget kunde utvecklas, att det kunde bli mer komplext, fanns knappt ens i tankevärlden. De styrande i Danzig såg istället något som vi idag sällan tänker på i samband med nya tekniska innovationer – att införandet av ny teknik alltid även innebär förändrade social relationer. För en konservativ maktelit innebar det enbart något negativt, uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, och, får man förmoda, dessa tiggare skulle kunna ställa till problem för den styrande eliten.

Det inledande citatet (jag hittade det i en fotnot till Kapitalet) är en (andrahands-) ögonvittnesskildring över hur en gammal maktelit försöker motverka ett nytt produktionssätt. Som vi vet gick det inte alls, och så småningom skulle fabriksägaren i stället för den jordägande adeln stå på samhällets topp, och teknisk utveckling skulle bli en samhällelig dygd. Just detta är unikt för kapitalismen, som Marx skriver i ett annat verk:

Bourgeoisin kan icke existera, utan att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, d.v.s. produktionsförhållandena, således samtliga samhällsförhållanden.

Men vägen dit var lång. Rena förbud och rent av mord av uppfinnaren, som i det inledande exemplet, byttes snart ut mot tillåtelse fast med starka begränsningar. Förbud, legalisering och reglering av maskiner varvades fram och tillbaks över hela Europa i samklang med hur framgångsrika alla de otaliga arbetarupplopp där man brände ner vävmaskiner, fårklippningsmaskiner, mekaniska sågverk osv. var. 200 år efter den okände uppfinnaren i Danzigs grymma öde nåddes så kulmen med ludditupproret i Storbritannien. Och nu fanns ingen välvillig elit som oroade sig över att arbetare riskerade bli till tiggare kvar vid makten, och upproret slogs ner brutalt. Kapitalismen hade segrat.

Historien upprepar sig aldrig. Vi kan inte se historien som en matematisk formel för att utläsa framtiden, vilket marxister brukar göra med schemat feodalism → kapitalism → kommunism som historiens oundvikliga gång. Det styltiga tänkandet i historiska epoker är alla efterhandskonstruktioner. Ingen firade övergången från medeltiden till renässansen eller från stenåldern till bronsåldern. Det är indelningar som görs först när vi sitter med facit, när vi har en benägenhet att förklara varför vi är där vi är idag. Jag vet. Men ändå. Jag kan inte låta bli att tänka att vår epok – kalla den vad du vill – närmar sig sitt slut, och jag ser (över-) tydliga historiska paralleller. ”Bourgeosin” revolutionerar inte alls längre produktionsmedlen. Dagens elit förbjuder om de kan, begränsar om de måste. Föregående inlägg gav en rad exempel på det och det finns åtskilliga fler. Jag tänker på turerna kring Napster (man fruktade att uppfinningen skulle göra musiker arbetslösa, så man förbjöd det) och jag ser den stackars uppfinnaren i Danzig framför mig. Han må ha blivit nedstucken, eller om han nu blev dränkt, men tekniken försvann inte. Den fortskred. Och den revolutionerade världen.

Teknikfientlig höger

I senaste numret av ETC:s helgmagasin nämner Annie Hellquist ett ”ludditpris” som varje år delas ut av en amerikansk teknikstiftelse. Ludditerna, den militanta arbetarrörelse som i början av 1800-talets Storbritannien saboterade vävstolar och andra maskiner för att motverka den arbetslöshet och fattigdom som följde i dess spår, tycks vara en given referens i den engelskspråkiga världen. ”Luddit” är idag ett negativt laddat ord som beskriver en världsfrånvänd bakåtsträvare som försöker förhindra teknikutvecklingen, vilket naturligtvis är hopplöst då teknisk utveckling tycks oss vara historiens givna färdriktning. Bland de nominerade till årets ludditpris, får vi veta i samma ETC-krönika, är bland annat de som gör motstånd mot den omdebatterade taxitjänsten Uber.

Det är ett narrativ som känns igen. På ena sidan innovativa entreprenörer, på andra sidan bakåtsträvande fackföreningar, reglerande byråkrater och klåfingriga politiker. En framåtskridande höger mot en bakåtsträvande vänster. Att kapitalismen gynnar teknikutvecklingen ifrågasätts idag av få, men är det verkligen så enkelt?

Den snabba tekniska utvecklingen under de senaste dryga 200 åren är i en historisk jämförelse naturligtvis makalös. Men kapitalismen är inte det vackra harmoniska system som dess förespråkare hävdar utan snarare ett virrvarr av kaotiska inre motsättningar, och en sådan motsättning finns mellan vinstintresset och den tekniska utvecklingen. Konkurrens skapar incitament för teknisk innovation, brukar det heta. Det ligger mycket i det, så klart, men vinstintresset kan ibland tvärtom utgöra en bromskloss. För vad motverkar incitament till teknisk utveckling? Svar: låga löner. Om det vore billigare att anställa en arsenal med dikesgrävare som med spadar utför det arbete som en grävmaskin gör så skulle kapitalisten givetvis föredra det. Och, följaktligen, skulle arbetare inte varit någorlunda lyckosamma i sin kamp för högre löner skulle grävmaskiner aldrig uppfunnits från första början. Att arbetarnas kamper till stor del är vad som ligger bakom kapitalismens utveckling, inte bara de driftiga entreprenörerna, är något som autonoma marxister ofta påpekat, och vi kan också nämna den keynesianska efterkrigspolitiken som med sin efterfrågestimulations- och krisinterventionspolitik just syftat till att förhindra kapitalismens latenta teknikfientlighet.

Sveriges så omhuldande folkhemsepok utgör ett typexempel. Med en unikt hög grad av organiserade arbetare, kombinerat med en unikt toppstyrd fackföreningsrörelse – i sin tur närmast sammansmält med det statsbärande partiet – kunde Sveriges socialdemokrati utföra stordåd. Den solidariska lönepolitiken förhindrade små företag att konkurrera med lägre löner, vilket med fackens höga löneanspråk ledde till konkurser och sammanslagningar. De som klarade sig var de som hade råd att investera i den senaste spetstekniken, vilket ledde till att arbetare byttes ut mot maskiner i snabb takt. Den arbetslöse fick av staten (som mer och mer de facto tog över fackföreningarnas A-kassor) ekonomisk trygghet och behövde sällan vara arbetslös särskilt länge då den höga tillväxten i kombination med den ständiga utökningen av välfärdsstaten skapade nya jobb. Staten servade dessutom storföretagen med utbildningsplatser och infrastruktur. Storindustrin, liksom den vanlige arbetaren, gynnades båda av denna teknik- och tillväxtökning. Staten – men även facket – och kapitalet, satt så att säga i samma båt under rekordåren.

De senaste decennierna har det istället skett en rent teknikfientlig attack från höger, då begränsning av teknik krävs för att generera vinster. Till att börja med har industrins uttåg till låglöneländer i sig inneburit en ren produktivitetsförlust, vilken broms detta sedan haft på teknikutvecklingen kan man bara spekulera i. Men på senare tid tycks delar av den tekniska utvecklingen i sig börjat skapa problem för företagens vinster, och på sikt kanske även för kapitalismen som system. Det är ungefär det Paul Mason hävdar i Postcapitalism. Politiken går nu ofta i en riktning mot att begränsa och förbjuda teknik då den motverkar vinstintresset. Om någon förtjänar ett ludditpris idag så är det de lobbyister som framgångsrikt lyckats förbjuda fildelning och sett till att statens våldsapparat går upphovsrättsmonopolens ärenden. För att inte tala om fenomenet som populärt kallas terminator seeds, dvs genmodifierade grödor som är sterila i syfte att förhindra bonden från att spara utsädet (själv väntar jag på open source-genteknikens genombrott!). Själva patentsystemet tycks i sig förövrigt teknikhämmande, tänk på alla kontroverser där Apple och Samsung stämt varandra om olika mjukvarupatent, de lägger alltså stora resurser på att försöka få statligt garanterade monopol istället för att konkurrera med lägre pris eller bättre prylar. Lägg till detta slippavgifter och planerad kassering och ett allt annat än teknikvänligt samhällssystem framstår.

I David Graebers bok The utopia of rules behandlas detta ämne i essän On flying cars and the declining rate of profit. Till skillnad från Paul Mason är Graeber måttligt imponerad av informationstekniken som, menar han, är en avspegling av att finanskapitalet blivit tongivande inom ekonomin sedan 1970-talet. Graeber tycker sig se ett skifte från visioner om ”poetisk” teknik till förmån för en ”byråkratisk” dito. En tidsresenär från 50-talet skulle troligen bli djupt besviken vid ett besök av vår värld idag, då det saknas både flygande bilar och marskolonier, menar han. Bilarna kör inte ens snabbare än de gjorde på 70-talet och kommersiella flygplan går rent av långsammare efter att Concorde kursade här om året.

Det tycks vara närmast bortglömt idag, men ett av de klassiska argumenten för socialismen var en gång i tiden, vid sidan av rättviseaspekten, att kapitalismen är ineffektiv. För mig tycks det att exemplen på detta hopar sig mer och mer. Kanske dags att byta historisk epok snart?

Recension: Postcapitalism – Paul Mason

Vår uppfattning av begreppet kapitalism är sällan tydligt definierat men samtidigt så vittomfattande att det tycks utgöra hela vår livsvärld. Är det ett ekonomiskt system, en uppsättning värderingar eller kanske en historisk epok? Hur ser ens en värld utan kapitalism ut? För den borgerlige är en framtid utan kapitalism definitionsmässigt en dystopi – en återgång till någon förindustriell era, ett apokalypsscenario eller ett totalitärt samhälle. För vänstern är livet bortom kapitalismen mer levande i tankevärlden men följer istället efter ett förutbestämt schema. En revolution där folket tar makten genom att störta regeringen och tar över arbetsplatserna – möjligen med våld, möjligen föregången av en djup kris – är något man ser för sitt inre. Eller kanske föreställer man sig en bortreformerad kapitalism i en ljusare värld någonstans långt in i framtiden. Kapitalismens avskaffande är för vänstern liktydigt med socialismens införande. Men om man ser kapitalismen som en historisk epok borde den rimligtvis ha ett slut, och detta slut, menar den brittiske journalisten och författaren Paul Mason i sin senaste bok Postcapitalism, är tydligt observerbart redan idag. Istället för att vänta förgäves efter att medvetna arbetare ska starta en världsrevolution eller efter någon tydlig kollaps menar Mason att kapitalismens övergång till nästa stadium sker gradvis och långsamt. Vi bör titta på feodalismens övergång till kapitalismen snarare än ryska revolutionen eller Sovjetunionens fall som historisk parallell.

Bokens tema har vi egentligen hört om många gånger förr. Om kraften i informationstekniken och de förändringar det innebär för vårt samhälle. Så långt inget konstigt. Det går bra att hävda att industrisamhället håller på att bytas ut – om det inte rent av redan är utbytt – mot ett informationssamhälle, man kan tala om ”den nya ekonomin”, man kan, som MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee gjorde här om året, hävda att datautvecklingen kommer innebära en större samhällsomvandling än ångmaskinen och den industriella revolutionen gjorde. Just revolution är ett ord så frekvent använt i dessa sammanhang att det sedan länge tappat all betydelse. Det är väl nu mer snarare regel än undantag att revolutionen kommer på tal då något multinationellt företag berikar oss med någon ny pryl eller molntjänst. Men hävdar man att kapitalismen håller på att gå under möts man istället av förvåning eller möjligen förvirring. Och det är alltså just detta Paul Mason hävdar och försöker reda ut varför. Grunden för Masons tes är att informationsteknologin på sikt är oförenlig med en kapitalistisk ekonomi. Information förstör nämligen kapitalismens själva fundament då den tenderar att sänka kostnaderna till noll, bryter ner marknader, undergräver privat ägande och raserar hierarkier.

Mason tar avstamp i den ryske ekonomen Nikolai Kondratieffs teori om kapitalismens långa vågor, vilken lite kortfattat går ut på att ekonomin går i cirka 50 år långa cykler, där första halvan utgör uppgångsfasen då stora investeringar sker och ny teknik kommer ut på marknaden, medan den efterföljande nedgångsfasen innebär mer instabilitet och fler kriser vilket för det mesta slutar i en depression. Den senaste cykeln tog fart efter andra världskriget, peakade och följdes av en nedgång efter 1973 års oljekris. Så långt helt i linje med Kondratieffs teorier, men sen bryts mönstret då vågen tycks ha förlängts till följd av socialistländernas integrering i världsekonomin samt av centralbankernas expansiva penningpolitik, vilket resulterat i att vågens slut kom först med 2008 års finanskrasch istället för kring millennieskiftet. Men tiden vi befinner oss i efter 2008 års händelser är något historiskt ännu större än bara ännu en 50-årig kondratieffvåg som är på väg att ta fart. De senaste årens misslyckade krishantering med allt mer desperata åtgärder som minusräntor och kvalitativa lättnader, är liksom den revolutions- och upprorsvåg vi samtidigt sett, i själva verket förspelet till kapitalismens slut, menar Mason.

Hur hänger då allt detta ihop med informationstekniken? Jo, information har nämligen en för den kapitalistiska ekonomin förödande egenskap. Den är gratis. Eller, mer korrekt, den saknar värde. För många kan detta te sig förvirrande då man inom den ekonomiska vetenskapens mittfåra sedan länge plockat bort arbetsvärdeteorin ur modellerna. Arbetsvärdeteorin, att materiellt värde kan härledas ur det mänskliga arbete som nedlagts i produktionen, var en allmänt spridd uppfattning i ekonomiskt tankegods fram till 1900-talet, men har inom nationalekonomin därefter istället bytts ut mot ett krasst likställande av begreppen pris och värde. Det pris någon är beredd att betala för en vara på en marknad utgör varans värde, punkt slut. Arbetsvärdeteorin – som idag i stort sätt enbart lever kvar bland marxistiska ekonomer – menar Mason är den pusselbit som behövs för att reda ut hur en informationsekonomi egentligen fungerar. Då en datafil i allt väsentligt enbart är information gör det varken från eller till hur många gånger den kopieras, då varje kopia, efter att vi räknat bort den lilla mängd energi som krävs vid kopieringen, är gratis. På ekonomispråk heter det att marginalkostnaden är noll. Och noll är ingen bra siffra för den som vill göra profiter. Men samtidigt har informationssamhället redan visat oss att det går bra att producera nyttiga ting utan vinstintressen eller andra ekonomiska incitament. De som använder sig av till exempel operativsystemet Linux, webbläsaren Firefox, mediaspelaren VLC Player eller ordbehandlaren Writer bevisar detta. Programmen är alla så kallade open source, vilket betyder att de är fria för var och en att gratis ladda ner och sprida. För den programmeringskunnige är det fritt att utveckla sin egen variant eller att i fritt samarbete med de andra programmerarna – utspridda som de är över hela världen – förbättra det aktuella programmet. Att allt detta är samhällsnyttigt borde vara uppenbart, men samtidigt är denna nytta svår att mäta i pengar. Dessa innovationer bidrar inte mycket till tillväxten och de skapar inte särskilt många nya jobb eller några stora skatteintäkter. I själva verket kan de tvärt om dränera andra ekonomiska intressen. En utveckling av open source-konceptet är det digitala uppslagsverket Wikipedia som drivs närmast helt ideellt och vars små kostnader täcks upp av frivilliga donationer. Wikipedia, som fullkomligt har konkurrerat ut alla rivaler som bygger på en traditionell företagsmodell, ser med sina ickekommersiella principer till att reklamindustrin går miste om cirka tre miljarder dollar årligen i uteblivna intäkter. Mer uppenbart syns konflikten i en annan del av informationssamhället, nämligen i fildelningsnätverken. Att vi idag nästan omedelbart kan få tillgång till all världens film, tv-serier och musik utan att behöva köpa en fysisk produkt som producerats i en fabrik och transporterats till en butik där den förmedlats över disk, innebär naturligtvis en enorm produktivitetsökning. Men för film- och musikindustrin innebär det en katastrof då det blir svårare att göra vinster, vilket är den kapitalistiska ekonomins drivkraft. Vad vi ser är något kvalitativt nytt. En konflikt mellan produktivitetsökningar och företagsvinster, en samhällsnytta som står i motsatsförhållande till ekonomisk nytta.

Samhällets hantering av de extremt låga marginalkostnaderna har till stor del gått ut på att skapa monopol och begränsa informationsspridandet genom patent och upphovsrättslagstiftningen. Utvecklingen har även gjort ekonomernas teorier daterade. När varan är information innebär det att utbudet är obegränsat, vilket sätter den klassiska modellen om förhållandet mellan tillgång och efterfrågan ur spel. Att en Mp3-fil på iTunes kostar 99 pence, som Mason tar som exempel, beror enbart på Apples av staten utfärdade privilegium att kunna kräva 99 pence, inte på några egentliga marknadsmekanismer.

Nedladdning av upphovsrättsskyddat material, open source och Wikipedia är ändå bara början. Datafiler föregår idag, och spelar en allt större roll i, även fysisk varuproduktion. De allt mer avancerade programmen och algoritmerna är att betrakta som gratis evighetsmaskiner och vi går mot noll i marginalkostnader även vad gäller konsumtionsvaror i takt med att fabrikerna robotiseras och mänsklig arbetskraft försvinner.

Detta är egentligen inga särskilt nya fakta och Mason liknar ibland i sin fascination över teknikutvecklingen tänkare som Chris Anderson, de ovan nämnda Brynjolfsson och McAfee eller flera andra som populariserat informationsteknikens framtidspotential på senare år. Men då Mason till skillnad från dessa – vilka mest tycks se framtiden som ett nu med fler prylar – kompletterar analysen med en rejäl dos marxistiskt tankegods blir slutsatsen radikalt annorlunda. Brynjolfsson och McAfee efterfrågar till exempel i sin bok Den andra maskinåldern nya mätmetoder för att ta reda på det egentliga värdet av att musiklyssnandet och youtubetittandet blivit gratis, då de tar för givet att detta måste ge positiva ekonomiska effekter. Men med arbetsvärdeteorin som komponent i analysen kan man istället konstatera att utvecklingen mot gratis omöjliggör för kapitalet att utvinna mervärde, vilket är förödande för ekonomi och tillväxt. Att tillväxten i västvärlden kommer stagnera är också något som flera ekonomer – utan hjälp av arbetsvärdeteorin – förutspått, bland annat i OECD:s rapport Policy callenges for the next 50 years från 2014. Sådana utsagor brukar betraktas som ”pessimistiska” vilka ställs mot ”optimisterna” där Anderson, Brynjolfsson, McAfee och alla de andra som tror på fler arbetstillfällen och mer tillväxt i de framtida maskinernas spår, ingår. Denna föreställning vänds upp och ned av Mason som istället betraktar vår tid som en epok som närmar sig sitt slut. Slutet på tillväxten, det vill säga på kapitalismen, innebär inte slutet på historien. Vi går mot något nytt även om det är oklart vad detta egentligen innebär.

Masons utmanande tankar mot den gängse bilden av ekonomin är fascinerande. De långa perspektiven med 50-åriga vågor sätter även saker i ett historiskt sammanhang, och en komplex bild där även finanssektorn och den ökade skuldsättningen tas med i ekvationen gör Postcapitalism intressant, relevant och tankeväckande.

Att Mason står till vänster är tydligt, och han pekar också på att framtiden – liksom historien – kommer utgöras av intressekonflikter. Men han skiljer sig markant mot den gängse vänstern i och med att han menar att det inte är arbetarklassen som är den viktiga drivkraften för att komma bortom kapitalismen. Idag står huvudmotsättningen mellan hierarkier och nätverk, och den moderna motsvarigheten till det revolutionära subjekt som arbetarklassen enligt Karl Marx utgjorde, är enligt Mason istället ”den nätverkande individen”. Om kapitalismen har en början och ett slut så måste den organiserade arbetarrörelsen ha det samma, hävdar han.

För att undvika en framtid med en stagnerande, skuldtyngd kapitalism upprätthållen av statliga bankräddningar och nyskapade pengar – och, framförallt, för att undvika en klimatkatastrof – förordar Mason till att börja med vad som brukar kallas en ”ny grön New deal”. Ett undertryckande av finanssektorn med skuldavskrivningar och socialiseringar, samt stora investeringar i förnybar energi. Därefter bör samhället styra in på vägen bortom kapitalismen genom att bland annat minska arbetstiden, införa medborgarlön, undertrycka monopol och premiera robotisering och open source-lösningar. Ett intressant konkret förslag är att kräva att alla resultat av offentligt finansierad forskning ska vara fria från patent.

Bokens tycks främst rikta sig mot vänstern för att förmå dem att uppdatera sin analys, vilket på sätt och vis är lite synd. En del av de konkreta förslagen har nämligen, liksom delar av analysen, flera gemensamma nämnare med rörelser på den andra sidan av det politiska spektrat. Att kapitalismen aldrig ges någon tydlig definition är en svaghet som kan leda till viss förvirring. En värld där staten ständigt räddar bankerna, centralbankerna trycker nya pengar och där ständigt utvidgad patent- och upphovsrättslagstiftning tillkommer för att begränsa informationsspridningen, är för många nämligen inte alls liktydigt med kapitalism. Bland mer libertarianskt färgade individer och rörelser – svenska Piratpartiet är ett bra exempel – talar man ofta om open source och informationsfrihet i termer av fria marknader och ibland ser man rent av kapitalism som ett ouppnått ideal som först informationssamhället kan komma att infria. Denna kapitalism liknar i mångt och mycket Masons postkapitalism. Samtidigt har krispolitiken i Europa sedan 2008 hanterats närmast identiskt av såväl socialdemokrater som konservativa eller kristdemokratiska partier, vilket gjort det svårt att urskilja några tydliga ideologiska skillnader i politikens mitten. Om kapitalismen och arbetarrörelsen båda är historiska fenomen som har ett slut så borde detta även gälla höger-vänsterskalan. En diskussion om detta, och om eventuella nya allianser och konstellationer mellan ”den nätverkande individen”, en uppdaterad vänster och denna, vi kan kalla dem frihetlig höger, är något jag skulle vilja se mer diskussioner kring.