Krossa EU!

När jag igår slog på radion och hörde Ekot inledas med något i stil med ”kaos på världens börser efter brexit” kunde jag inte hjälpa att utbrista i ett spontant jubelrop. Visst, i grunden har jag väl en hälsosammare anarkistisk ”det är skitsamma”-inställning till det hela; en europeisk union är ju inte definitionsmässigt vare sig bättre eller sämre än en nationalstat och all nationalistisk retorik i samband med EU-kritiken gör mig naturligtvis illamående. Men britterna – valanalyser pekar på att det framför allt är arbetarklassen som röstat för utträde – har visat att det går, att EU-elitens vansinnesbygge som rullat på år efter år, faktiskt kan avvisas. Det är ett långfinger mot makten, mot den ekonomiska och politiska eliten. Och det rör redan på sig. Skottarna kräver nu på nytt självständighet, i Nordirland höjs röster för irländsk enighet och Cameron avgick samtidigt som börserna och pundet föll fritt.

Många har pekat på främlingsfientligheten i brexitkampanjen, som framför allt dominerats av högerpopulistiska UKIP, och rent av använt det som argument för att stanna kvar i unionen. Som om EU vore en garant för demokrati och öppenhet, som om valet stod mellan inskränkthet och tolerans. Delar av vänstern har märkligt nog köpt denna problemformulering och, skrämda av högerpopulisterna, därför snällt ställt sig på elitens sida. Att argumenten papegojeaktigt även upprepats i Sverige är ännu märkligare. Att efter Sveriges sväng i flyktingpolitiken med gränskontroller och murar på Kastrup, och i ett läge då man betalar Erdogans regim för att hålla borta desperata människor från att inträda unionen – vilket lett till att tusentals riskerar, och ofta mister, sina liv på Medelhavet – plötsligt inbilla sig att EU-medlemskapet vore en flyktingvänlig och antirasistisk garant saknar all logik. De senaste årens utveckling med växande rasistiska partier och rörelser över hela Europa har ju som bekant dessutom skett inom EU. Skulle, till exempel, Front National och Sverigedemokraterna varit större om Frankrike och Sverige inte varit medlemmar i EU? Varför? Skulle de växa sig starkare om länderna utträdde ur unionen? Varför då? Idén om att det skulle finnas en motsättning mellan EU och en utveckling mot nationalism och fascism är helt enkelt grundfalsk. Hela EU-debatten riskerar att hamna exakt där dess förespråkare alltid velat ha den; folkpartistiska floskler om fredsprojekt och öppenhet ställs mot nationalistisk inskränkthet. En debatt som mest fäller dimridåer över vad som bör belysas; att den Europeiska Unionen är kapitalets diktatoriska verktyg. I åratal har det pratats om unionens ”demokratiska underskott” och hur maktbalansen mellan parlamentet, ministerrådet och kommissionen ser ut, eller hur den bör se ut. Men sedan krisen 2008 har det istället visat sig att det är Europeiska centralbanken, ECB, som ofta innehar den verkliga makten. Hanteringen av Grekland har väl visat för alla med ögon att se med, att gamla (r)-ar formuleringar som ”kapitalets diktatur” knappast längre är överdrifter.

Att lämna EU måste ses som ett konkret sätt att bekämpa kapitalismen och står naturligtvis inte i motsättning till öppenhet eller internationell solidaritet, det står inte heller i någon motsättning till de som försöker förändra unionen inifrån, som exempelvis DiEM 25vad om inte hot om utträde kan sätta press på förändring? Nu bör den brittiska arbetarklassens ilska och trotsiga seger utnyttjas för att flytta fram positionerna, landets utträde ur EU innebär en möjlighet att skapa ett mer jämställt samarbete mellan Europas länder, exempelvis genom ett reformerat EES-avtal.” skriver till exempel Sveriges, Danmarks och Finlands vänsterpartier i ett gemensamt uttalande idag, och kommunisterna börjar redan mobilisera för ett svenskt utträde.

Dock ser jag problem med paroller som ”Sverige ut ur EU” då de blir just nationalistiska. Det handlar inte om Sverige, det handlar inte om att bara vi ska ställa oss vid sidan av. För en radikal vänster bör nationen nedtonas och den internationella solidariteten framhållas. Vi bör krossa EU, inte lämna EU.

Annonser

Utopin 500 år: Thomas More och den ursprungliga ackumulationen

Det är som sagt 500 år sedan Thomas Mores Utopia först utkom. En på flera sätt banbrytande bok som gav oss ordet utopi och som gjort avtryck i litteraturen så väl som i den politiska idéhistorien. Skildringen av det idylliska ö-livet är vad som oftast brukar framhållas med boken, men man kan även finna mer direkt samhällskritik. I det här inlägget ska jag lite kort belysa en intressant aspekt av boken vilken ofta förbises, nämligen Mores ögonvittnesskildring till vad som av historiker brukar kallas enclosure och vilket Karl Marx benämner ”den ursprungliga ackumulationen”, kapitalismens historiska fundament. Så här skriver More om sitt England, 1516:

Det räcker ju med att ha en enda fårahede eller oxdrivare för att vakta boskapen på den mark som skulle kräva en stor arbetsstyrka om den skulle besås. Det är därför som matpriserna på många ställen blivit mycket höga. Ja också ullpriset har stigit. Den fattiga befolkningen i England, som brukade tillverka yllekläde, kan nu inte längre köpa ull, och därför tvingas många från arbete till sysslolöshet […] Även om fårstocken ökar kraftigt sjunker ändå inte priserna. Även om man inte kan kalla det monopol, eftersom det finns flera säljare, så är det åtminstone fråga om ett oligopol. Nästan hela verksamheten kontrolleras av några få rika, som inte behöver sälja en dag innan de själva vill, och viljan inställer sig inte förrän priset stigit till en nivå som tilltalar dem.

Mores fiktiva språkrör, Rafael Hythlodaeus, ondgör sig över utvecklingen där bönder drivs från sin jord och tvingas bli till tiggare eller rövare, vilket staten bemöter genom tusentals hängningar. Han pekar även tydligt ut syndabocken – den privata äganderätten. Kritiken känns väldigt långt före sin tid.

I sitt förord till den svenska utgåvan 1979 skriver Tore Frängmyr att det är lite märkligt att Utopia inte införlivats i marxismens kanon, då det ju uppenbart är ett kommunistiskt samhälle som idealiseras. Det ligger något i detta. Utvecklingslinjerna i socialismens idéhistoria brukar oftast gå via liberalismen och nationalekonomin. De upplysningsfilosofer som bekämpade adel och kyrka och vars yttersta framgång var den franska revolutionen ses i regel som förelöpare till den moderna socialismen, vilket på sätt och vis är paradoxalt då principen om egendomsrätten av dessa betonades starkt. Då Thomas More redan 1516, utöver typiska upplysningsideal som religiös tolerans, meritokrati och demokratisk republikanism, dessutom uttalat den starkaste kritiken mot den privata egendomsrätten, förordat pengars avskaffande och insisterat på att staten var”en enda sammansvärjning som gör det möjligt för de rika att i samhällets namn slå vakt om sina egna privilegier”, så ter sig utvecklingen via upplysningens borgarklass som en rejäl omväg.

I Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap från 1880 nämns – titeln till trots – Thomas More bara helt kort i en fotnot. Karl Kautsky ägnade honom dock större utrymme i en längre text några år senare och Uppsalafilosofen Axel Hägerström gav i början av 1900-talet honom stort utrymme i sin De socialistiska idéernas historia där More benämns den moderna socialismens fader. Både Hägerström och Kautsky pekar på att en av skiljelinjerna gentemot den moderna (läs: det förra sekelskiftet) socialismen är den bristande sociologiska förståelsen för massornas intressen. För More var den enda vägen till ett lyckligt samhälle att det förverkligades av en upplyst härskare.

Mores kommunism brukar alltså snabbt skummas igenom i översiktsverk över socialismens historia. Kanske beror det på att ”utopi” redan på 1800-talet – inte minst på grund av ovan nämnda bok av Engels – fick en negativt klang inom vänstern då marxister framhöll sin egen teori som den ”vetenskapliga” i kontrast till den äldre ”utopiska”. Att inte skriva ”recept för framtidens soppkök”, det vill säga att inte ge för detaljerade visioner om framtiden, har sedan dess varit en viktig princip inom vänstern.

Det är istället inom katolicismen snarare än marxismen som man visat störst uppskattning för Thomas More. 400 år efter sin död helgonförklarades han av påven Pius XI och år 2000 utnämndes han av Johannes Paulus II till skyddspatron för politiker och makthavare.

Utopin 500 år: Axel Danielssons framtida socialistiska Malmö

I år är det 500 år sedan Thomas Mores verk Utopia utkom. Boken om lycksalighetens ö där alla är”rika trots att ingen äger något” gav världen ett nytt politiskt koncept och skapade en ny litterär genre. En mängd efterföljare kom snabbt efter att boken lanserats och bland de tidiga (nåja) är väl Tommaso Campanellas Solstaten (1602) och Francis Bacons Det nya Atlantis (1627) de mest berömda. Det utmärkande för dessa tidiga utopier är att de utspelar sig på en för den europeiska civilisationen ännu oupptäckt plats. I takt med att världen utforskades kom snart även ett nytt sätt att tänka; att mänskligheten inte bara kunde återuppliva gammal visdom från en förfluten guldålder, utan att man rent av kan göra nya framsteg och utvecklas, ett tankesätt som knappt existerade före 1600-talet. Den utopiska romanen börjar därför senare att utspelas i framtiden.

Utopisk socialism är ett något nedsättande samlingsnamn på de flesta för-marxistiska inriktningarna av den socialistiska ideologin. Marx berömde sig själv med att ha utvecklat den ”vetenskapliga” socialismen som stod i kontrast till de tidiga flummarna och drömmarna. Det var nu inte helt taget ur luften då många utopister hade väldigt specifika detaljplaner för hur det framtida samhället skulle se ut och inte sällan gav man sig iväg – oftast någonstans i USA – för att bygga upp sitt drömsamhälle, försök som i regel blev kortlivade. Inslag av kristendom var inte heller ovanligt inom denna tidiga socialism.

Det gäller alltså att skilja på själva begreppet utopi – ett framtida, troligen ouppnåeligt, idealtillstånd – utopi som litterär genre, och utopism som politisk-historik företeelse.

Främlingen – Ett besök i det nya samhället heter en utopisk novell av Axel Danielsson som ursprungligen publicerades i Arbetet den 18:e december 1891. Axel Danielsson, en av den svenska socialdemokratins tidiga förgrundsgestalter, var nu inte utopist utan revolutionär marxist som i egenskap av Arbetets redaktör kämpade för revolutionen och socialismen. Han hade dock även skönlitterära ambitioner. Upplägget i berättelsen är att en återvändande Malmöbo som i 40 års tid vistats i Kongo nu återvänder till sin hemstad, första gången ”sedan de stora händelserna i början av 1900-talet, då socialdemokraterna fingo makten i det sönderfallande borgerliga samhället.” Malmö var sig inte likt. ”Där förr i världen landshövdingens residens legat läses över porten till ett monumentalt hus: ´Restaurant Lassalle`.” Mannen, som i Kongo lyckats göra sig en förmögenhet, försökte betala middagen med ett guldmynt, vilket inte gick för sig.

– Min herre, här i landet är penningen avlyst som bytesmedel. Ni måste vända er till vederbörande och skaffa er medborgerlig kredit, ty på ert guld kan ni icke leva en dag, även om ni äger miljoner.

I en annan miljöbeskrivning av staden berättar huvudpersonens son följande

Du beundrade nyss det väldiga templet ute i Rörsjön. Det bär i gyllene bokstäver den enkla inskriptionen: Allmän skola. Förr stod på samma plats en dressyranstalt för bourgeoisins söner med mottot: ”Herrans fruktan är vishetens begynnelse”.

Den som gått förbi Malmö latinskola vet att samma unkna inskription står kvar än idag och någon Restaurant Lassalle finns ju inte heller då byggnaden fortfarande är landshövdingsresidens. Dock skulle det kanske glädja Axel Danielsson att Malmös stadsrum på andra platser har gett utrymme för en rad socialdemokrater, han själv står till exempel staty i folkets park.

Vi får hur som helst veta att arbetarna till slut fick rösträtt till andra kammaren vilket minskade storböndernas inflytande och ”det halvliberala kapitalistpartiet upprevs och en mer eller mindre revolutionär vänster organiserade sig.” Sen kom det turbulens från Europa, som inte förklaras närmare, vilket ledde till ett uppsving för socialismens idéer, och socialdemokraterna ökade på fem år till att få två tredjedelar av rösterna. Första kammaren behärskades dock fortfarande av de rika.

Men nu inträffade, att andra kammaren, pressad av en fruktansvärt ansvällande folkrörelse, konstituerade sig som suverän nationalförsamling och tvang den vacklande regeringen att framlägga ett förslag till grundlagsändring, enligt vilken första kammaren helt och hållet upphörde

Situationen ställdes på sin spets då den upplösta första kammaren organiserade ett motstånd där de kontrollerade flera myndigheter och regementen som stod beredda att med våld störta den nya folkmakten. I detta läge la den nya regeringen fram en proposition för att expropriera ”mot en viss gottgörelse” skogar, gruvor, bergverk, större jordegendomar som lämpade sig för spannmålsodling, alla näringar som då bedrevs som storindustri och alla transportmedel. I samband med omröstningen om propositionen visade regeringen ”en beundransvärd kraft och kallblodighet” då de förlade pålitliga militärförband i huvudstaden för att förhindra att reaktionen med våld skulle försöka stoppa förslaget. Detta, i kombination med den jäsande ilskan och folkflertalets stöd för regeringen, fick reaktionen att backa. Revolutionen var genomförd, utan blodspillan. ”Det epokgörande riksdagsbeslutet började genast verkställas. De gamla ämbetsverken reorganiserades och nya inrättades efter regeringens förslag.” Hantverket och småjordbruket fick

konkurrera med staten tills de tröttnade[…] Det småbondestånd, som bodde bortom gränserna för detta socialistiska jordbruk, fick äga sin jord mot en lämplig skatt, avpassad efter jordens beskaffenhet. I själva verket slapp staten därigenom ifrån mycket besvär och vann, som jag nyss nämnde, dessa bönder för revolutionen.

Därefter förstatligades alla banker, växelkontor och liknande och ”koncentrerade all kredit hos staten, som genom sin riksbank förmedlade distributionen av förnödenheterna. Penningen fanns således kvar en tid, men hade ingen annan betydelse än såsom ett värdetecken och blev snart överflödig.” Snabbt höjdes lönerna, arbetslösheten försvann, brottsligheten sjönk så drastiskt att fängelser gjordes om till spannmålsförråd. Emigrationen upphörde ”och värnplikten hade blivit ett folknöje, sedan militarismen efterträtts av demokratisk folkbeväpning.” I berättelsens nutid 1950, kanske 1960-tal – har kommunala dagis löst ”kvinnofrågan” då jämlikhet mellan könen råder och unken sexualmoral försvunnit ”vi behöllo civiläktenskapet, men aktade oss att göra det obligatoriskt, ty det faller då och då en man och kvinna in att leva tillsammans utan någon vigsel alls” och utomäktenskapliga barn ses inte längre som någon skandal. I praktiken har detta lett till att tvåsamheten är starkare än någonsin då friheten där båda könen umgås fritt sedan barndomen skapat att ”naturligt könsurval gives” och prostitutionen har försvunnit. Ett intressant, och ganska oväntat utopiskt – i bemärkelsen för-marxistiskt – inslag i Danielssons novell är inslagen av falangstärer på den skånska landsbygden. Denna idé om kollektiva småsamhällen, framlagd av Charles Fourier och senare mest hånad – inte minst av ”vetenskapliga” marxister – som världsfrånvänd får ändå viss upprättelse i Danielssons rationella socialistiska framtid. Vår huvudperson får berättat för sig att ”Jorden är här avdelad i falangstärer med egen jurisdiktion och egen kommunalförvaltning […] I den bostadskomplex du ser där borta bo omkring två tusen personer, vilka driva jordbruket i en falangstär.” I stället för politiker väljer man funktionärer på ”något år i taget”

– Vi har absolut ingen ”stat” i denna mening. Vi ha visserligen en offentlig makt representerad av folkbeväpningen, men till vad ändamål skulle ”staten” begagna denna för att inskränka medborgarnas frihet, och huru skulle detta vara möjligt?

Det blev nu inte riktigt som Axel Danielsson tänkt sig, även om vissa likheter med verkligheten finns. Det var turbulens från Europa som ledde till socialdemokraternas parlamentariska genombrott, även om de aldrig fick så mycket som två tredjedelars majoritet. Och något som ens liknar den socialistiska propositionen Danielsson tänkte sig skulle vara det första man genomförde fick vi inte ens se efter att partiet innehaft regeringsmakten i över 40 år. Att staten mer eller mindre skulle ha försvunnit och att pengar inte längre skulle användas är nog det som ligger längst ifrån den faktiska utvecklingen.

Och idag? Ja, idag är vi väl mest tillbaks till den punkt då det passar sig att återigen formulera nya utopiska visioner för en framtid långt, långt borta… Att något sådant skulle komma från någon av Danielssons nutida partikamrater känns dock otänkbart.

Om att erkänna folkmord

Så även det tyska parlamentet har förklarat folkmordet på armenier 1915 för ett folkmord. Den turkiska regimen rasar. För en tid sedan skrev två ledarskribenter, vänstersossen Göran Greider på Dagens ETC och moderaten Tove Lifvendahl på SVD, om det viktiga förfarandet med att parlamentariska församlingar bör ”erkänna” folkmord. Greiders text som handlar om Kaplan-affären tar upp att den nyss avgångne bostadsministern under sin tid som riksdagsledamot kvittade ut sig inför omröstningen 2010 då riksdagen erkände Osmanska rikets folkmord på armenier. Turkarna blev kränkta även då, och kallade hem sin ambassadör för en kortare tid. Det var nog ingen slump, tror Greider, att Kaplan inte deltog i den rödgröna linje som jag anser vara fullkomligt självklar: att erkänna Turkiets folkmord. (Notera att de flesta borgerliga riksdagsledamöter röstade nej till erkännandet)”

Dagen efter att denna ledare publicerades skrev Tove Lifvendal om en kommande riksdagsomröstning, denna gång om ett pågående folkmord, då Islamska Staten som bekant rensar ut minoriteter i de områden de kontrollerar. I denna fråga är de rödgröna tillsammans med centern och moderaterna istället emot erkännandet, medan KD, SD och Liberalerna är för. Själva omröstningen slutade också med seger för nejsidan och fick dessutom en smått komisk vändning då Vänsterpartiet röstade nej med motiveringen att SD skulle rösta ja. Aktuellt fokus rapporterar följande:

När Hans Linde får frågan om han och Vänsterpartiet hade röstat för ett erkännande om Socialdemokraterna hade fört fram förslaget svarar han att han hade applåderat initiativet ifråga.

Absolut. Hade Margot Wallström som utrikesminister gått ut och sagt att det var ett folkmord hade jag ställt mig upp och applåderat. Det är ingen tvekan om det.

(Denna hårresande korkade taktik, att ha som princip att Sverigedemokraterna alltid har fel, är väl ett närmast parodiskt exempel på den breda vänsterns i allmänhet urusla hantering av hur man tror sig bekämpa SD men istället ständigt låter dem sätta dagordningen, men det är ett sidospår i det här sammanhanget…)

Många har kritiserat riksdagens beslut och vissa, som moderaterna Hanif Bali och Niklas Wykman, röstade emot partilinjen och straffades med petningar från politiska uppdrag. Det är viktigt att markera, tycks folk mena. Men är det det? Vad är poängen med att parlamentariska församlingar tar beslut om historiska händelser?

Politiker tycks vara av en särskilt uppblåst sort som tror sig själva vara extremt viktiga. I historiens lite längre perspektiv är det dock inte svårt att se att de allt som oftast bara reagerar på yttre omständigheter, om de inte rent av bara är den rådande ordningens funktionärer. Politiska beslut som leder till någon förbättring kommer alltid till följd av kamp underifrån, att någon politiker trycker på en knapp i en parlamentarisk församling är bara slutet på en längre process, inget historiskt avgörande i sig. Vi hade inte fått LAS och MBL om det inte var för de vilda strejkerna på 70-talet, vi hade inte överhuvudtaget fått rösträtt om det inte fanns hot om en revolution. Varje litet framsteg, varje höjning av levnadsstandarden, varje ökning av friheten har kämpats fram. De senaste decenniernas prekarisering och nedskärningspolitik har möjliggjorts tack vare massarbetslösheten, ”globaliseringen”, och att företagen lyckats utnyttja teknikutvecklingen till sina fördelar, inte på grund av att Kjell Olof Feldt läst en bok av Milton Friedman och sen förvandlat alla sossepolitiker till borgare. Särskilt sedan 2008 är det extremt tydligt hur begränsad politiken är då alla politiker förpassats till att förhålla sig till ”ekonomin”. All politik begränsas av denna abstrakta yttre storhet. Ändå tror sig politikerna vara historiens viktiga aktörer. Ingenstans är denna uppblåsthet så pinsamt tydlig som i fallen om att ”erkänna” historiska faktum. Våra politiker tror här att deras knapptryckande har makt att bestämma vad som hänt i det förflutna. Det är att ta sig själv på lite väl stort allvar. I Sverige, och nu Tyskland, liksom i flera andra länder, är det ett faktum att folkmordet på armenier ägt rum. I Turkiet är det dock osant. Mer bisarrt blir det om man lägger in att Frankrike har en lagstiftning som säger att det är olagligt att förneka folkmordet 1915 medan det i Turkiet tvärtom är olagligt att hävda att folkmordet har ägt rum. I Frankrike och Turkiet upprätthålls alltså de av politikerna fastslagna sanningarna med statens våldsapparat. Nu kan det ju såklart påpekas att fransmännen, tyskarna och vi själva har rätt medan turkarna har fel. För så är det ju. Men om vi godtagit konceptet att politiker slår fast sanningar och om vi accepterar att vi som medborgare ska lyda våra politiska församlingars beslut, var hamnar vi då? Är det inte den postmoderna sanningsrelativismens största triumf? Turkiets sanning är inte vår, alla har vi rätt till vår egen berättelse, om det är sant för dig så accepterar jag det etc. etc. etc.

Så IS pågående slakt är alltså inte ett folkmord, inte i Sverige i alla fall, bland annat tack vare ett vänsterpartistiskt principbeslut om att Sverigedemokraterna alltid har fel. Partipolitiska taktspel är vad som avgör historiska sanningar. Nu kan man tack o lov inte bli dömd av någon hetslagstiftning om man hävdar något annat, i frihetens Sverige har vi alla rätt till vår egen berättelse, men vore det inte bättre om politikerna insåg att deras makt i detta avseende faktiskt är begränsad? De kan faktiskt inte besluta om historiska händelser ägt rum eller inte, även om deras beslut ibland råkar stämma överens med verkligheten. Är det inte bättre om vi istället sätter upp objektiva kriterier för vad som är ett folkmord, låter historiker besluta om det ägt rum i det förflutna, och domstolar besluta om de sker i nuet?