Releasedatum

Den 28:e november släpps min E-bok Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling våld och anarki. Den finns redan nu att beställa från Smashwords för ynka 2.99$. Den bör även finnas på iBookstore och på lite andra ställen. Vi får se om den även dyker upp på någon av de stora svenska digitala bokhandlarna framöver.

Mer info om boken kommer i samband med släppet.

Om hatsajter och dildoannonser

 

På tal om Hinke Bergegren. I små mord fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren av Hans Lagerberg, står en del intressant om tidningen som Hinke var redaktör för under många år, nämligen Ungsocialisternas Brand. Huvudpersonen i en roman av Ivar Oljelund citeras för att ge ett tidstypiskt intryck.

Tidningen förde ett våldsamt språk, men förfäktade den fattiges rätt med en lidelse, som gjorde ett djupt och upprörande intryck. Han hade aldrig läst något sådant förut. Den begärde allting nytt, vilket var oerhört – ett nytt samhälle, en ny himmel och en ny jord. Tidningen var ultras och fruktade ingenting, den skrevs på ett vardagsspråk, som man inte trodde kunde tryckas. Den drog till och svor ibland, vilket stötte och chockerade, men det var roligt också. Han läste het och omtumlad. Det mesta var riktigt, tyckte han, och lågade av rättfärdighetens eld.

Då det var en veckotidning hade man inte nyheter på samma sätt som i dagspressen utan

i stället kommenterades bitskt vad som hänt under veckan och vad som skrivits i andra tidningar.[..] Omvärlden såg Brand som ett skandalblad, och tidningen var förvisso inte ovillig att utnyttja sensationen, inte minst när det gällde att avslöja de sedligas perversiteter. Personangrepp var likaledes vanliga

Vidare får vi veta att Hinke föraktade journalistkåren. ”Han brukade ordet Hundjournalistik. Journalisterna var borgarklassens gårdvarar – och tillika fähundar, utan all heder eller intresse för idéer, de ville bara ha pengar och kröp därför för överheten.”

Brand var ingen oansenlig publikation, Lagerberg skriver att upplagan låg på 22 000 år 1914, att jämföra med Aftonbladets 25 000 och Svenska Dagbladets 38 000.

Man tänker osökt på vår tids mer eller mindre rasistiska ”alternativmedier”, som de vill kalla sig själva. För det är en bitter insikt att den samhällsfarliga journalistiken idag mestadels kommer från höger. Ta bara Avpixlat som exempel. Sidan benämns konsekvent för hatsajt av hela det mediala och politiska etablissemanget. Som extremvänster kan man inte bli annat än uppriktigt avundsjuk. Alla är djupt upprörda över Avpixlats ondska och konsensus råder om dess uselhet, men likt förbannat besöks den dagligen av många, många människor. Etablissemangets öppna avsky har naturligtvis bidragit till alternativmediernas succé, och även här finns en parallell till det förflutna. Både Axel Danielsson och August Palm har vittnat om hur borgerlighetens panikartade angrepp på den gryende A-pressen under slutet av 1800-talet bara ökade dess spridning och ryktbarhet. Lagerberg skriver dessutom om att de av myndigheterna förbjudna numren av Brand alltid sålde som smör. Det fanns ingen förhandscensur i Sverige, men det hände titt som tätt att någon artikel i tidningen kunde misstänkas för sedlighetsbrott, uppvigling eller kanske rent av majestätsbrott, varför den drogs in av polisen. De tryckta numren hade dock i regel redan spridits vind för våg och för tidningsförsäljarna var ett nummer med en för myndigheterna misshaglig artikel en garanterad försäljningssuccé, även om det kanske fick ske lite i det fördolda.

Men Brand var radikal även på andra sätt. Som nämndes i förra inlägget så bedrev Hinke Bergegren en engagerad agitation om fri kärlek och förordade preventivmedel, något som var väldigt upprörande på den tiden. Till skillnad från idag då frågor kring utmanande av sexuella och relationella normer ofta benämns ”identitetspolitik” och anses stå, om inte i direkt motsättning till, så åtminstone som ”höger” eller ”liberalt” i förhållande till klasskampspolitiken, så var det för hundra år sedan istället självklart att revolutionär klasskamp gick hand i hand med revolutionär ”identitetspolitik” (i brist på ett bättre ord). Även i Brand kom denna radikala sexualmoral till uttryck, förutom i den redaktionella texten även i annonserna. Jag har läst någonstans att Brand var den första tidningen i Sverige som tryckte annonser för preventivmedel, och när jag för en tid sedan bläddrade i gamla nummer, jag tror de var från 1906, så hittade jag också den berömda reklamen för ”franska försiktighetsartiklar”, som man då kallade kondomer. Men jag upptäckte mer. Titta på den här:

image

(Då min finsktillverkade mobiltelefon med 2.0 megapixelkamera lämnar en del att önska vad gäller kvaliteten så är väl en bildtext motiverad) : Franska försiktighetsartiklar, Kvinnoskydd, Lifmodersprutor, Suspensoirer, Gummibattonger mm. Billigast i parti och minut. Priskurant med bruksanvisning, mot porto. FRANSKA GUMMI-DEPOTEN: C. M. Anderssons, Norrlandsgatan 18, Sthlm. A. T. Riks.

Gummibattonger! Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om Brand inte bara var först med kondomer, utan även med dildosar i sina annonser.

Finns det då något hopp för oss som vill se en ordentlig hatsajt från vänster? Brand finns än idag och är en mycket läsvärd tidning. Dess format och roll idag skiljer sig dock stort mot hur den var på den gamla goda tiden. Istället står nog hoppet till Aktuellt Fokus. Nättidningen har bara funnits i drygt ett år men har redan fått ett ganska stort genomslag, trots små resurser. Eller möjligen tack vare små resurser då man (ännu) inte riskerar att korrumperas av vare sig kramar från etablissemanget eller statligt press- och kulturstöd. På Aktuellt Fokus drar man sig inte för att slänga sig med sensationella kvällstidningsaktiga rubriker eller taskiga, ibland tafatta, men ofta roliga photoshopmontage. Man gör nyheter av ”populistisk” karaktär, som att fokusera på höga politiker- och pamplöner. Klassperspektivet är närvarande, inte minst då man ständigt rapporterar om arbetsplatsolyckor under rubriken ”Otrygga Sverige”. Att gång på gång påminna oss om att arbetarklassen i vårt land faktiskt dör och skadar sig då de jobbar ihop profiter åt kapitalet är en journalistisk gärning av rang, som dessutom bryter skarpt mot det medelklassdominerade perspektivet i mainstreammedierna. Det är uppenbart att Aktuellt Fokus tagit inspiration från rasisternas alternativmedier och någon gång har man rent av snott SD-svansens formuleringar och talat om ”regimtrogen media” och ”åttaklövern”. Jag älskar det.

Visst har jag ibland synpunkter på innehållet. Man kan även komma med invändningar som att språket ibland borde ses över och annat petigt. Men Aktuellt Fokus är en frisk fläkt som vägrar inordna sig, som inte lyder mainstreammediernas problemformuleringsprivilegium, som inte bryr sig om att vara fin i kanten. Hinke skulle varit stolt.

Krossa EU!

När jag igår slog på radion och hörde Ekot inledas med något i stil med ”kaos på världens börser efter brexit” kunde jag inte hjälpa att utbrista i ett spontant jubelrop. Visst, i grunden har jag väl en hälsosammare anarkistisk ”det är skitsamma”-inställning till det hela; en europeisk union är ju inte definitionsmässigt vare sig bättre eller sämre än en nationalstat och all nationalistisk retorik i samband med EU-kritiken gör mig naturligtvis illamående. Men britterna – valanalyser pekar på att det framför allt är arbetarklassen som röstat för utträde – har visat att det går, att EU-elitens vansinnesbygge som rullat på år efter år, faktiskt kan avvisas. Det är ett långfinger mot makten, mot den ekonomiska och politiska eliten. Och det rör redan på sig. Skottarna kräver nu på nytt självständighet, i Nordirland höjs röster för irländsk enighet och Cameron avgick samtidigt som börserna och pundet föll fritt.

Många har pekat på främlingsfientligheten i brexitkampanjen, som framför allt dominerats av högerpopulistiska UKIP, och rent av använt det som argument för att stanna kvar i unionen. Som om EU vore en garant för demokrati och öppenhet, som om valet stod mellan inskränkthet och tolerans. Delar av vänstern har märkligt nog köpt denna problemformulering och, skrämda av högerpopulisterna, därför snällt ställt sig på elitens sida. Att argumenten papegojeaktigt även upprepats i Sverige är ännu märkligare. Att efter Sveriges sväng i flyktingpolitiken med gränskontroller och murar på Kastrup, och i ett läge då man betalar Erdogans regim för att hålla borta desperata människor från att inträda unionen – vilket lett till att tusentals riskerar, och ofta mister, sina liv på Medelhavet – plötsligt inbilla sig att EU-medlemskapet vore en flyktingvänlig och antirasistisk garant saknar all logik. De senaste årens utveckling med växande rasistiska partier och rörelser över hela Europa har ju som bekant dessutom skett inom EU. Skulle, till exempel, Front National och Sverigedemokraterna varit större om Frankrike och Sverige inte varit medlemmar i EU? Varför? Skulle de växa sig starkare om länderna utträdde ur unionen? Varför då? Idén om att det skulle finnas en motsättning mellan EU och en utveckling mot nationalism och fascism är helt enkelt grundfalsk. Hela EU-debatten riskerar att hamna exakt där dess förespråkare alltid velat ha den; folkpartistiska floskler om fredsprojekt och öppenhet ställs mot nationalistisk inskränkthet. En debatt som mest fäller dimridåer över vad som bör belysas; att den Europeiska Unionen är kapitalets diktatoriska verktyg. I åratal har det pratats om unionens ”demokratiska underskott” och hur maktbalansen mellan parlamentet, ministerrådet och kommissionen ser ut, eller hur den bör se ut. Men sedan krisen 2008 har det istället visat sig att det är Europeiska centralbanken, ECB, som ofta innehar den verkliga makten. Hanteringen av Grekland har väl visat för alla med ögon att se med, att gamla (r)-ar formuleringar som ”kapitalets diktatur” knappast längre är överdrifter.

Att lämna EU måste ses som ett konkret sätt att bekämpa kapitalismen och står naturligtvis inte i motsättning till öppenhet eller internationell solidaritet, det står inte heller i någon motsättning till de som försöker förändra unionen inifrån, som exempelvis DiEM 25vad om inte hot om utträde kan sätta press på förändring? Nu bör den brittiska arbetarklassens ilska och trotsiga seger utnyttjas för att flytta fram positionerna, landets utträde ur EU innebär en möjlighet att skapa ett mer jämställt samarbete mellan Europas länder, exempelvis genom ett reformerat EES-avtal.” skriver till exempel Sveriges, Danmarks och Finlands vänsterpartier i ett gemensamt uttalande idag, och kommunisterna börjar redan mobilisera för ett svenskt utträde.

Dock ser jag problem med paroller som ”Sverige ut ur EU” då de blir just nationalistiska. Det handlar inte om Sverige, det handlar inte om att bara vi ska ställa oss vid sidan av. För en radikal vänster bör nationen nedtonas och den internationella solidariteten framhållas. Vi bör krossa EU, inte lämna EU.

Om att erkänna folkmord

Så även det tyska parlamentet har förklarat folkmordet på armenier 1915 för ett folkmord. Den turkiska regimen rasar. För en tid sedan skrev två ledarskribenter, vänstersossen Göran Greider på Dagens ETC och moderaten Tove Lifvendahl på SVD, om det viktiga förfarandet med att parlamentariska församlingar bör ”erkänna” folkmord. Greiders text som handlar om Kaplan-affären tar upp att den nyss avgångne bostadsministern under sin tid som riksdagsledamot kvittade ut sig inför omröstningen 2010 då riksdagen erkände Osmanska rikets folkmord på armenier. Turkarna blev kränkta även då, och kallade hem sin ambassadör för en kortare tid. Det var nog ingen slump, tror Greider, att Kaplan inte deltog i den rödgröna linje som jag anser vara fullkomligt självklar: att erkänna Turkiets folkmord. (Notera att de flesta borgerliga riksdagsledamöter röstade nej till erkännandet)”

Dagen efter att denna ledare publicerades skrev Tove Lifvendal om en kommande riksdagsomröstning, denna gång om ett pågående folkmord, då Islamska Staten som bekant rensar ut minoriteter i de områden de kontrollerar. I denna fråga är de rödgröna tillsammans med centern och moderaterna istället emot erkännandet, medan KD, SD och Liberalerna är för. Själva omröstningen slutade också med seger för nejsidan och fick dessutom en smått komisk vändning då Vänsterpartiet röstade nej med motiveringen att SD skulle rösta ja. Aktuellt fokus rapporterar följande:

När Hans Linde får frågan om han och Vänsterpartiet hade röstat för ett erkännande om Socialdemokraterna hade fört fram förslaget svarar han att han hade applåderat initiativet ifråga.

Absolut. Hade Margot Wallström som utrikesminister gått ut och sagt att det var ett folkmord hade jag ställt mig upp och applåderat. Det är ingen tvekan om det.

(Denna hårresande korkade taktik, att ha som princip att Sverigedemokraterna alltid har fel, är väl ett närmast parodiskt exempel på den breda vänsterns i allmänhet urusla hantering av hur man tror sig bekämpa SD men istället ständigt låter dem sätta dagordningen, men det är ett sidospår i det här sammanhanget…)

Många har kritiserat riksdagens beslut och vissa, som moderaterna Hanif Bali och Niklas Wykman, röstade emot partilinjen och straffades med petningar från politiska uppdrag. Det är viktigt att markera, tycks folk mena. Men är det det? Vad är poängen med att parlamentariska församlingar tar beslut om historiska händelser?

Politiker tycks vara av en särskilt uppblåst sort som tror sig själva vara extremt viktiga. I historiens lite längre perspektiv är det dock inte svårt att se att de allt som oftast bara reagerar på yttre omständigheter, om de inte rent av bara är den rådande ordningens funktionärer. Politiska beslut som leder till någon förbättring kommer alltid till följd av kamp underifrån, att någon politiker trycker på en knapp i en parlamentarisk församling är bara slutet på en längre process, inget historiskt avgörande i sig. Vi hade inte fått LAS och MBL om det inte var för de vilda strejkerna på 70-talet, vi hade inte överhuvudtaget fått rösträtt om det inte fanns hot om en revolution. Varje litet framsteg, varje höjning av levnadsstandarden, varje ökning av friheten har kämpats fram. De senaste decenniernas prekarisering och nedskärningspolitik har möjliggjorts tack vare massarbetslösheten, ”globaliseringen”, och att företagen lyckats utnyttja teknikutvecklingen till sina fördelar, inte på grund av att Kjell Olof Feldt läst en bok av Milton Friedman och sen förvandlat alla sossepolitiker till borgare. Särskilt sedan 2008 är det extremt tydligt hur begränsad politiken är då alla politiker förpassats till att förhålla sig till ”ekonomin”. All politik begränsas av denna abstrakta yttre storhet. Ändå tror sig politikerna vara historiens viktiga aktörer. Ingenstans är denna uppblåsthet så pinsamt tydlig som i fallen om att ”erkänna” historiska faktum. Våra politiker tror här att deras knapptryckande har makt att bestämma vad som hänt i det förflutna. Det är att ta sig själv på lite väl stort allvar. I Sverige, och nu Tyskland, liksom i flera andra länder, är det ett faktum att folkmordet på armenier ägt rum. I Turkiet är det dock osant. Mer bisarrt blir det om man lägger in att Frankrike har en lagstiftning som säger att det är olagligt att förneka folkmordet 1915 medan det i Turkiet tvärtom är olagligt att hävda att folkmordet har ägt rum. I Frankrike och Turkiet upprätthålls alltså de av politikerna fastslagna sanningarna med statens våldsapparat. Nu kan det ju såklart påpekas att fransmännen, tyskarna och vi själva har rätt medan turkarna har fel. För så är det ju. Men om vi godtagit konceptet att politiker slår fast sanningar och om vi accepterar att vi som medborgare ska lyda våra politiska församlingars beslut, var hamnar vi då? Är det inte den postmoderna sanningsrelativismens största triumf? Turkiets sanning är inte vår, alla har vi rätt till vår egen berättelse, om det är sant för dig så accepterar jag det etc. etc. etc.

Så IS pågående slakt är alltså inte ett folkmord, inte i Sverige i alla fall, bland annat tack vare ett vänsterpartistiskt principbeslut om att Sverigedemokraterna alltid har fel. Partipolitiska taktspel är vad som avgör historiska sanningar. Nu kan man tack o lov inte bli dömd av någon hetslagstiftning om man hävdar något annat, i frihetens Sverige har vi alla rätt till vår egen berättelse, men vore det inte bättre om politikerna insåg att deras makt i detta avseende faktiskt är begränsad? De kan faktiskt inte besluta om historiska händelser ägt rum eller inte, även om deras beslut ibland råkar stämma överens med verkligheten. Är det inte bättre om vi istället sätter upp objektiva kriterier för vad som är ett folkmord, låter historiker besluta om det ägt rum i det förflutna, och domstolar besluta om de sker i nuet?