Vi minns bemanningsgate

Bemanningsföretag legaliserades 1990 av socialdemokraterna – samma parti som tidigare förbjudit fenomenet på 30-talet. Bildtregeringen avreglerade några år senare branschen till den legala status den har än idag. Därefter växte antal inhyrda arbetare stadigt år efter år och ”Nisse på Manpower” blev ett allmänt spritt begrepp i takt med att prekariseringen av arbetsmarknaden gick vidare i 90-tals krisens efterföljd. Hösten 2011 lanserade Bemanningsföretagen, alltså branschens arbetsgivarorganisation, ansluten till Svenskt Näringsliv, en kampanj för att lansera ett nytt ord för bemanningsanställda. Det någorlunda officiella ord som branschen använde var ”konsult” vilket väl mest för tankarna till nån slipsbeklädd herre i kontorsmiljö. Ett logiskt val då begreppet förknippas med en person, kanske mest en man, med god ekonomi och en relativt hög position i samhällets näringskedja. Trots dess förutsättningar blev ordet aldrig någon succé inom branschen. Det är nämligen så over the top att det nästan blir roligt. Konsult är ett så illa passande begrepp för en timanställd lagerarbetare utan schema, att om det alls används så är det med ett illa dolt sarkastisk tonfall. Knappt ens bemanningsföretagens egna rekryterare, konsultchefer, eller vad de nu kallar sig – de där leende, käcka tjejerna i 30-års åldern som gått nån tramsig högskoleutbildning där de blivit fullmatade med managementfloskler att de alla liknar nyfrälsta självhjälpsboksförfattare – klarar av att slänga sig med ”konsult” utan att flacka med blicken. Något måste göras.

Vi Kallar Oss döps kampanjen till, med tillhörande hemsida, twitterkonto och facebookgrupp där de berörda själva, är det tänkt, ska rösta fram ett förslag på ett nytt fint ord att känna yrkesstolthet över. Det vinnande bidraget belönas med en resa till Island. Men det uppstår omedelbart problem. När medarbetarna fritt får ge förslag på vad de kallar sig själva så hamnar begrepp som ”lägrelönare”, ”nyträl”, ”paria”, ”prekarie”, ”osäkrad”, ”livegen”, ”villkorslös” och ”förbrukningsvara” snabbt i toppen. De öppna forumen överöses dessutom av stark kritik mot bemanningsföretagen. De flexibla inhopparna, visar det sig, vill visst inte ha nya hittepåord som skönmålar deras situation. De vill ha trygghet och bättre villkor. Kampanjledningen tror sig lösa problemet genom att helt enkelt ta bort de kritiskt osande namnförslagen samt den obekväma sanningen som framförs. ”De måste vara värdeneutrala” menar man. Kampanjen syftar till att öka yrkesstoltheten, menar Bemanningsföretagens VD Henrik Bäckström. Men censur i internets tidevarv, lyckas näringslivets professionella kampanjmakare missa, är ingen bra PR-strategi alls. Då det snart dessutom kommer fram att det ledande bidraget, alltså efter att censuren tagit bort de misshagliga alternativen det fantasifulla ”Bemannolog” dessutom inte alls är föreslaget av någon bemanningsanställd, utan istället av arbetsgivarorganisationen Almegas presschef, så tar kampanjen en ny vändning. En ny hemsida och en ny facebookgrupp med snarlikt namn, där ordet nu är fritt, lanseras av några geniala aktivister och Vi Kallar Oss kampanjen har nu blivit ett effektivt verktyg för att ösa ur sig kritik mot osäkra anställningar i allmänhet och bemanningsföretag i synnerhet. På de nya ocensurerade forumen är det fritt att rösta på de tidigare borttagna förslagen. Folk skickar dessutom in bilder på sig själva där de iklädda sina arbetskläder – Manpower, Adecco, Proffice och allt vad de heter – håller upp skyltar med ord som ”slav”, ”utnyttjade” och ”vara”. Ett myller av personliga berättelser väller in. En fick sparken efter att han begärt att få betalt för den övertid han tvingats arbeta. ”Vi anställs dagen innan med SMS. Men de äger hela mitt dygn. Låg lön, har nyss flyttat hem till mina föräldrar igen” skriver en annan. En posar i sina arbetskläder med en handskriven lapp i ena handen och med mittenfingret uppsträckt med den andra ”Jag kallar mig: Utnyttjad, rättslös, vara, köp-slit &-släng-proletär FUCKING bemanning!”. Många av berättelserna fokuserar på diskrepansen mellan företagens floskler och den bistra verkligheten. Andra kommer med konstruktiva förslag. Förbjud skiten. Media har vid det här laget hakat på i vad som redan nu är ett PR-fiasko av närmast episka proportioner. Det skrivs krönikor och ledare, det debatteras och det bloggas. Henrik Bäckström får svettigt svara på frågor, inte bara om censur, utan även om tillståndet i branschen över lag. Det var inte det här PR strategerna hade sagt skulle hända. Det här har gått riktigt, riktigt, illa.

I ett debattinlägg på Newsmill får Henrik utrymme att ge sin syn på saken. Han försöker intala oss, och kanske även sig själv, att motkampanjen bara består av ett fåtal onyanserade troll och extremister. Det är kommunister, syndikalister och AFA, menar han, men lyckas därefter tillägga: ”Mer problematiskt blir det när personer som är medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet eller representanter för våra stora fackföreningar applåderar initiativet att hitta kränkande tillmälen för uthyrd personal Vi skrattar så vi kiknar. Så rings det även till ”Ring P1”. Fredrik Edin skriver på sin blogg:

Just när jag trodde att bemanningsgate nått sin komiska höjdpunkt ringer en Anki Elken till P1 och berättar att bemanningsbranschen ”är helt toppen att jobba i”. Hon säger bland annat att hon känner sig trygg, jobbar med långa kontrakt, kan gå till banken och att bemanningsjobb är första ingången på arbetsmarknaden för många av hennes kollegor med invandrarbakgrund.

Elken berättar också att hon googlat en meningsmotståndare som ringt dagen innan och kritiserat bemanningsbranschen. Och jag vill ju inte vara sämre.

En snabb sökning berättar att centerpartisten Elken mycket riktigt jobbar inom bemanningsbranschen. Dock inte på golvet på ett lager eller som springvikarie på dagis, utan närmare bestämt som Key Account Manager på Proffice. En så kallad KAM har hand om ett företags allra viktigaste kunder. Bland hennes arbetsuppgifter märks bland annat lobbyverksamhet under Almedalsveckan.

Så vi kan nog utgå från att hon, till skillnad från så många andra, faktiskt känner sig trygg i bemanningsbranschen. Och att hon ringde P1 på arbetstid.

Bemanningsföretagen bestämmer sig nu för att avsluta kampanjen i förtid och Vi Kallar Oss går i graven, men först efter en allra sista förnedrande spottloska i ansiktet. En viss Simon Kjellberg, involverad i den humoristiska vänsterbloggen Alliansfritt Sverige, en av de många, många kritiker som verkat i debatten, lägger fram ett förslag till Vi Kallar Oss. Han nätverkar därefter i hemlighet med sina meningsfränder för att rösta fram det – vilket inte är särskilt svårt då intresset för den officiella censurerade kampanjen är minst sagt svalt – och vinner till slut resan till Island. Hans vinnande förslag? Konsult.

Inlägget är ett utdrag ur min kommande bok ”Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki” som kommer ut till vintern. Vad jag menar med ”bok” och ”kommer ut” är i dagsläget oklart.

 

Om hatsajter och dildoannonser

 

På tal om Hinke Bergegren. I små mord fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren av Hans Lagerberg, står en del intressant om tidningen som Hinke var redaktör för under många år, nämligen Ungsocialisternas Brand. Huvudpersonen i en roman av Ivar Oljelund citeras för att ge ett tidstypiskt intryck.

Tidningen förde ett våldsamt språk, men förfäktade den fattiges rätt med en lidelse, som gjorde ett djupt och upprörande intryck. Han hade aldrig läst något sådant förut. Den begärde allting nytt, vilket var oerhört – ett nytt samhälle, en ny himmel och en ny jord. Tidningen var ultras och fruktade ingenting, den skrevs på ett vardagsspråk, som man inte trodde kunde tryckas. Den drog till och svor ibland, vilket stötte och chockerade, men det var roligt också. Han läste het och omtumlad. Det mesta var riktigt, tyckte han, och lågade av rättfärdighetens eld.

Då det var en veckotidning hade man inte nyheter på samma sätt som i dagspressen utan

i stället kommenterades bitskt vad som hänt under veckan och vad som skrivits i andra tidningar.[..] Omvärlden såg Brand som ett skandalblad, och tidningen var förvisso inte ovillig att utnyttja sensationen, inte minst när det gällde att avslöja de sedligas perversiteter. Personangrepp var likaledes vanliga

Vidare får vi veta att Hinke föraktade journalistkåren. ”Han brukade ordet Hundjournalistik. Journalisterna var borgarklassens gårdvarar – och tillika fähundar, utan all heder eller intresse för idéer, de ville bara ha pengar och kröp därför för överheten.”

Brand var ingen oansenlig publikation, Lagerberg skriver att upplagan låg på 22 000 år 1914, att jämföra med Aftonbladets 25 000 och Svenska Dagbladets 38 000.

Man tänker osökt på vår tids mer eller mindre rasistiska ”alternativmedier”, som de vill kalla sig själva. För det är en bitter insikt att den samhällsfarliga journalistiken idag mestadels kommer från höger. Ta bara Avpixlat som exempel. Sidan benämns konsekvent för hatsajt av hela det mediala och politiska etablissemanget. Som extremvänster kan man inte bli annat än uppriktigt avundsjuk. Alla är djupt upprörda över Avpixlats ondska och konsensus råder om dess uselhet, men likt förbannat besöks den dagligen av många, många människor. Etablissemangets öppna avsky har naturligtvis bidragit till alternativmediernas succé, och även här finns en parallell till det förflutna. Både Axel Danielsson och August Palm har vittnat om hur borgerlighetens panikartade angrepp på den gryende A-pressen under slutet av 1800-talet bara ökade dess spridning och ryktbarhet. Lagerberg skriver dessutom om att de av myndigheterna förbjudna numren av Brand alltid sålde som smör. Det fanns ingen förhandscensur i Sverige, men det hände titt som tätt att någon artikel i tidningen kunde misstänkas för sedlighetsbrott, uppvigling eller kanske rent av majestätsbrott, varför den drogs in av polisen. De tryckta numren hade dock i regel redan spridits vind för våg och för tidningsförsäljarna var ett nummer med en för myndigheterna misshaglig artikel en garanterad försäljningssuccé, även om det kanske fick ske lite i det fördolda.

Men Brand var radikal även på andra sätt. Som nämndes i förra inlägget så bedrev Hinke Bergegren en engagerad agitation om fri kärlek och förordade preventivmedel, något som var väldigt upprörande på den tiden. Till skillnad från idag då frågor kring utmanande av sexuella och relationella normer ofta benämns ”identitetspolitik” och anses stå, om inte i direkt motsättning till, så åtminstone som ”höger” eller ”liberalt” i förhållande till klasskampspolitiken, så var det för hundra år sedan istället självklart att revolutionär klasskamp gick hand i hand med revolutionär ”identitetspolitik” (i brist på ett bättre ord). Även i Brand kom denna radikala sexualmoral till uttryck, förutom i den redaktionella texten även i annonserna. Jag har läst någonstans att Brand var den första tidningen i Sverige som tryckte annonser för preventivmedel, och när jag för en tid sedan bläddrade i gamla nummer, jag tror de var från 1906, så hittade jag också den berömda reklamen för ”franska försiktighetsartiklar”, som man då kallade kondomer. Men jag upptäckte mer. Titta på den här:

image

(Då min finsktillverkade mobiltelefon med 2.0 megapixelkamera lämnar en del att önska vad gäller kvaliteten så är väl en bildtext motiverad) : Franska försiktighetsartiklar, Kvinnoskydd, Lifmodersprutor, Suspensoirer, Gummibattonger mm. Billigast i parti och minut. Priskurant med bruksanvisning, mot porto. FRANSKA GUMMI-DEPOTEN: C. M. Anderssons, Norrlandsgatan 18, Sthlm. A. T. Riks.

Gummibattonger! Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om Brand inte bara var först med kondomer, utan även med dildosar i sina annonser.

Finns det då något hopp för oss som vill se en ordentlig hatsajt från vänster? Brand finns än idag och är en mycket läsvärd tidning. Dess format och roll idag skiljer sig dock stort mot hur den var på den gamla goda tiden. Istället står nog hoppet till Aktuellt Fokus. Nättidningen har bara funnits i drygt ett år men har redan fått ett ganska stort genomslag, trots små resurser. Eller möjligen tack vare små resurser då man (ännu) inte riskerar att korrumperas av vare sig kramar från etablissemanget eller statligt press- och kulturstöd. På Aktuellt Fokus drar man sig inte för att slänga sig med sensationella kvällstidningsaktiga rubriker eller taskiga, ibland tafatta, men ofta roliga photoshopmontage. Man gör nyheter av ”populistisk” karaktär, som att fokusera på höga politiker- och pamplöner. Klassperspektivet är närvarande, inte minst då man ständigt rapporterar om arbetsplatsolyckor under rubriken ”Otrygga Sverige”. Att gång på gång påminna oss om att arbetarklassen i vårt land faktiskt dör och skadar sig då de jobbar ihop profiter åt kapitalet är en journalistisk gärning av rang, som dessutom bryter skarpt mot det medelklassdominerade perspektivet i mainstreammedierna. Det är uppenbart att Aktuellt Fokus tagit inspiration från rasisternas alternativmedier och någon gång har man rent av snott SD-svansens formuleringar och talat om ”regimtrogen media” och ”åttaklövern”. Jag älskar det.

Visst har jag ibland synpunkter på innehållet. Man kan även komma med invändningar som att språket ibland borde ses över och annat petigt. Men Aktuellt Fokus är en frisk fläkt som vägrar inordna sig, som inte lyder mainstreammediernas problemformuleringsprivilegium, som inte bryr sig om att vara fin i kanten. Hinke skulle varit stolt.

Utopin 500 år: Hinke Bergegrens feministrevolution

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhörde den tidiga svenska socialdemokratins yttersta vänsterflygel. Han drog åt anarkismen men kallade sig likväl marxist. Marx, Krapotkin och Bakunin var i Hinkes ideologiska tankevärld fullt förenliga. Hans hätska antiparlamentarism, antimilitarism och förespråkande av militanta kampmetoder – hans tal om ”småmord” har blivit ökända – gjorde honom till det borgerliga samhällets fiende nr 1, men också allt mer obekväm inom de egna leden. Hur märkligt det än kan låta idag så kunde fram till början av 1900-talet socialliberala reformpolitiker samsas med revolutionära kommunister och anarkister inom en och samma rörelse. Även om avstånden tendenserna emellan var stora, liksom polemiken ofta var hänsynslös, så dröjde det till slutet av 00-talet innan en faktisk klyvning skedde och Hinke Bergegren uteslöts ur socialdemokraterna.

Utöver sin militanta socialistiska övertygelse är Hinke Bergegren främst känd för sina åsikter i vad som då kallades könsfrågan eller sedlighetsfrågan. Även här var Hinke extremist då han kritiserade äktenskapet, förordade preventivmedel och fri kärlek. Tankar som i decennierna kring sekelskiftet var minst lika omstörtande som privategendomens och statens avskaffande. Hans föredrag Kärlek utan barn från 1910, som senare även kom ut i skrift, ansågs inte bara skandalös i borgerlighetens ögon, den var även olaglig. Sedlighetsbrott fanns ännu i lagstiftningen och Hinke Bergegren fick sitta två månader på Långholmen för sitt brott, där han för övrigt gjort flera vändor tidigare. Riksdagen tyckte dock inte detta var nog, utan instiftade den så kallade Lex Hinke som förbjöd information om preventivmedel.

Men utöver den politiska agitation i tal och skrift som Bergegren främst är känd för så författade han även romaner, teaterdramer och dikter, liksom han han parallellt med sina agitationsturnéer i revolutionens tjänst även höll föredrag om konst och litteratur. Ett kort teaterstycke, skrivet på vers, kallad Det blir en gång… Framtidsbild i en akt Är Hinke Bergegrens bidrag till den utopiska genren.

Handlingen i Det blir en gång är att en Fru Eggers som efter att ha somnat in i en ”hypnotisk sömn” år 1911 vaknar upp 50 år senare. Och världen har förändrats. Fru Eggers är först skeptisk till det hon ser och hör, hennes två guider i den nya världen, Aura och Abel, är i sin tur förvånade över fru Eggers religiösa språkbruk, då religionen i Sverige år 1961 enbart är gammal vidskepelse ingen längre tror på. Fru Eggers vill till en början inte heller gå med på att det gamla samhället egentligen var så hemskt. Abel förklarar

Jag menar… Ja, jag menar, att ni krupit.
Och därför världen ständigt vänta fick.
På den omdaning, varom ni då drömde.
Ty handling var det, som tyvärr ni glömde.

Ett ställningstagande för handlingens propaganda, vilket naturligtvis kritiserar försiktigare reforminriktade socialister i Hinkes samtid. Vi kan inte bara sitta och prata, vi måste göra något för att uppnå drömsamhället.

Då denna utopi är väldigt kort och dessutom skriven i versform så bjuds vi inte på så många tydliga detaljer om det framtida samhället, men pengar är avskaffade och det är fritt för alla att ta vad de vill från butikerna. En Dr Jonas, som även han visar fru Eggers runt i världen, förklarar att han som omväxling även arbetar som kypare på en restaurang. Att äta på restaurang gör för övrigt alla nu, då varken låg eller hög finns till i jämlikhetens land.

Men fokus ligger i Det blir en gång framför allt på sedlighetsfrågan. Äktenskap finns inte längre ”Nej fri förening. Det lyckligaste är för mänskors barn.” De flesta kvinnor föder två barn, ”Den saken själva vi reglera.” upplyser Aura den förskräckte Fru Eggers. En diskussion uppstår där framtidsmänniskorna påpekar att äktenskapet var en olycklig inrättning.

                      Ack giftas… Vilken syndig drift.
Med mänskors känslor, hug och tankar.
Man trodde visst, att hjärtat bankar.
I takt med pänningpåsens gyllne gift?
Vad tröstlös lott, vad hopsnört, torftigt liv.
Med trötthet, svartsjuk galla och allt kiv.

Svartsjuka mellan forna älskare finns inte längre till, men fru Eggers står på sig, även om hon mer och mer börjar tveka.

    DR. JONAS (till fru Eggers).
Men om den ena tröttnade, hur gick det då?

FRU EGGERS.
Om… Om… Sin vigseled man fick ej svika.

DR JONAS.
Men om nu mannen var brutal tillika?

FRU EGGERS.
Det hustruns plikt ju var att giva vika.

Naturligtvis ändrar sig Fru Eggers, och snart håller hon långa lovtal för den nya tiden. Till slut får vi även se en mindre tillbakablick på hur vi kom hit, och här skiljer sig (såklart!) Hinke Bergegrens vision från Axel Danielssons oblodiga revolution.

        Men siste prästen, ja han hängdes.
I sista kungens tunna tarmar.
Och folket har på starka armar.
Båd kors och krona, svärd, kanoner.
Till gödselhögen under kungsångs toner.
Det var den allra sista gången.
Som någon sjöng den kryparsången.
Den lagts på högen som allt annat.
Som gjorde livet smaklöst och förbannat.

Man ska just besöka ”barnhuset”, då fabriken, det hade Abel glömt bort, var stängd för dagen, när allt plötsligt förändras. Fru Eggers vaknar till sin mans hotfulla rytande. Hon är tillbaks i 1911, allt hade varit en dröm. Nu får hon skäll för att hon sover och försummar sina husbestyr.

HR EGGERS.
Det är min själ så man kan bli förbannad!

FRU EGGERS.
Min dröm, min dröm, när blir väl du besannad?

Krossa EU!

När jag igår slog på radion och hörde Ekot inledas med något i stil med ”kaos på världens börser efter brexit” kunde jag inte hjälpa att utbrista i ett spontant jubelrop. Visst, i grunden har jag väl en hälsosammare anarkistisk ”det är skitsamma”-inställning till det hela; en europeisk union är ju inte definitionsmässigt vare sig bättre eller sämre än en nationalstat och all nationalistisk retorik i samband med EU-kritiken gör mig naturligtvis illamående. Men britterna – valanalyser pekar på att det framför allt är arbetarklassen som röstat för utträde – har visat att det går, att EU-elitens vansinnesbygge som rullat på år efter år, faktiskt kan avvisas. Det är ett långfinger mot makten, mot den ekonomiska och politiska eliten. Och det rör redan på sig. Skottarna kräver nu på nytt självständighet, i Nordirland höjs röster för irländsk enighet och Cameron avgick samtidigt som börserna och pundet föll fritt.

Många har pekat på främlingsfientligheten i brexitkampanjen, som framför allt dominerats av högerpopulistiska UKIP, och rent av använt det som argument för att stanna kvar i unionen. Som om EU vore en garant för demokrati och öppenhet, som om valet stod mellan inskränkthet och tolerans. Delar av vänstern har märkligt nog köpt denna problemformulering och, skrämda av högerpopulisterna, därför snällt ställt sig på elitens sida. Att argumenten papegojeaktigt även upprepats i Sverige är ännu märkligare. Att efter Sveriges sväng i flyktingpolitiken med gränskontroller och murar på Kastrup, och i ett läge då man betalar Erdogans regim för att hålla borta desperata människor från att inträda unionen – vilket lett till att tusentals riskerar, och ofta mister, sina liv på Medelhavet – plötsligt inbilla sig att EU-medlemskapet vore en flyktingvänlig och antirasistisk garant saknar all logik. De senaste årens utveckling med växande rasistiska partier och rörelser över hela Europa har ju som bekant dessutom skett inom EU. Skulle, till exempel, Front National och Sverigedemokraterna varit större om Frankrike och Sverige inte varit medlemmar i EU? Varför? Skulle de växa sig starkare om länderna utträdde ur unionen? Varför då? Idén om att det skulle finnas en motsättning mellan EU och en utveckling mot nationalism och fascism är helt enkelt grundfalsk. Hela EU-debatten riskerar att hamna exakt där dess förespråkare alltid velat ha den; folkpartistiska floskler om fredsprojekt och öppenhet ställs mot nationalistisk inskränkthet. En debatt som mest fäller dimridåer över vad som bör belysas; att den Europeiska Unionen är kapitalets diktatoriska verktyg. I åratal har det pratats om unionens ”demokratiska underskott” och hur maktbalansen mellan parlamentet, ministerrådet och kommissionen ser ut, eller hur den bör se ut. Men sedan krisen 2008 har det istället visat sig att det är Europeiska centralbanken, ECB, som ofta innehar den verkliga makten. Hanteringen av Grekland har väl visat för alla med ögon att se med, att gamla (r)-ar formuleringar som ”kapitalets diktatur” knappast längre är överdrifter.

Att lämna EU måste ses som ett konkret sätt att bekämpa kapitalismen och står naturligtvis inte i motsättning till öppenhet eller internationell solidaritet, det står inte heller i någon motsättning till de som försöker förändra unionen inifrån, som exempelvis DiEM 25vad om inte hot om utträde kan sätta press på förändring? Nu bör den brittiska arbetarklassens ilska och trotsiga seger utnyttjas för att flytta fram positionerna, landets utträde ur EU innebär en möjlighet att skapa ett mer jämställt samarbete mellan Europas länder, exempelvis genom ett reformerat EES-avtal.” skriver till exempel Sveriges, Danmarks och Finlands vänsterpartier i ett gemensamt uttalande idag, och kommunisterna börjar redan mobilisera för ett svenskt utträde.

Dock ser jag problem med paroller som ”Sverige ut ur EU” då de blir just nationalistiska. Det handlar inte om Sverige, det handlar inte om att bara vi ska ställa oss vid sidan av. För en radikal vänster bör nationen nedtonas och den internationella solidariteten framhållas. Vi bör krossa EU, inte lämna EU.

Åt helvete med den svenska modellen

Så var det avtalsrörelse. En massa kollektivavtal ska omförhandlas mellan parterna; på ena sidan företagens ombud, på andra sidan de överbetalda pampar som styr den demokratiska världens mest odemokratiska fackföreningsrörelse, vilken i sin tur är en integrerad del av det regerande socialdemokratiska partiet. Båda sidor hävdar att de tar ett ”samhällsansvar”, att de inte i första hand företräder ett klassintresse eller enbart sina medlemmar, utan att det är Sveriges ekonomi och industrins konkurrenskraft som är det viktiga. Av största vikt är också att komma överens innan avtalet går ut, att till varje pris undvika konflikt. Och det brukar lyckas bra, Sverige har en väldigt låg konfliktnivå, både vid en internationell och historisk jämförelse. Till sin hjälp i förhandlingarna brukar parterna använda prognoser från en statlig myndighet kallad Konjunkturinstitutet. Detta institut roar sig med att räkna ut vad de kallar ”löneutrymmet”, vilket ungefär betyder den löneökning som är möjlig att ta ut utan att klassklyftorna minskar. Facken har nämligen lovat cheferna att inte minska skillnaderna mellan vinst och löner i samhället, så vida de inte samtidigt skulle minska i resten av världen, då detta kommer skada industrins konkurrenskraft. Man skulle i bästa fall kunna tänka sig att facken inom ramen för denna överenskommelse kan bevara status quo och behålla klassklyftorna som de är. Det har de dock inte lyckats med då inkomstskillnaderna i landet ökat konstant, oavsett färg på regering, sedan runt 1980. Så om du hör någon fackpamp prata om att de vill ”minska klyftorna” så är detta varken visionärt eller naivt, det är en ren lögn.

Detta kallas den svenska modellen och alla älskar den. Fack och kapitalister, liksom samtliga åtta riksdagspartier. Utmärkande, och av någon märklig anledning särskilt älskvärt med denna modell är, säger man, att det är parterna och inte staten som sköter det hela. Något som ter sig lite märkligt då allt ifrån hur och när man förhandlar, hur och när man kan utlösa varsel, hur många dagar det får gå innan en konflikt kan börja, till arbetstid, semester, sjukersättning och arbetslöshetsersättning allt minutiöst regleras i lag. Det finns också en statlig arbetsdomstol och ett statligt medlingsinstitut som håller reda på det hela, utöver det som redan nämnts med Konjunkturinstitutets inflytande och det faktum att facket styrs av det allt som oftast statsbärande partiet.

Den svenska modellen är en sådan given referensram att hela det mediala spektaklet inför avtalsrörelsen, det vi bevittnar nu, för det mesta går ut på att rikta anklagelser om att den andra sidan skulle bryta mot denna heliga princip. Den här gången, och, vill jag minnas, sedan en ganska lång tid tillbaka nu, kommer denna hemska anklagelse främst från fackligt håll, medan det för en tio år sedan någonting var Svenskt Näringsliv som med emfas hävdade att ”den svenska modellen har kantrat”. Det utmärkande för denna omgångs mediala pajkastning handlar, liksom politiken överlag, om flyktingkrisen. Med flyktingkrisen som bakgrund hävdar nu företagarna och deras ombud nödvändigheten av det som de alltid också annars hävdar vara av yttersta vikt; låga löner och sämre villkor för de som redan har det sämst. Då båda sidor avsagt sig särintresset och altruistiskt kämpar för Allas bästa, för Ekonomin och Tillväxten, för Sverige, så gäller det att hitta objektiva argument och det refereras till forskningsrapporter hit och dit. Både LO och Svenskt Näringsliv har sina egna husekonomer som kommer med objektiva forskningsresultat som alltid stöder den egna sidan, vilket dock den andra sidan inte håller med om, som istället alltid lyckas hitta komplicerande faktorer. Eftersom pajkastning i media ändå inte har någon effekt på de faktiska styrkeförhållandena mellan parterna, och då parterna redan i grunden är överens om att i princip inget av vikt ska förändras, så kommer det snart slutas avtal med någon obetydlig löneökning och någon poänglös förändring i något regelverk. Blir det riktigt spännande kanske det blir ett strejkvarsel som dras in i sista stund eller kanske rent av en symbolisk liten strejk någonstans innan frid och fröjd på arbetsmarknaden kan infinna sig i något år till.

Den svenska modellen påminner om den liberala tankefiguren om Samhällskontraktet. Att samhällets legitimitet skulle vila på en händelse i det förflutna då rationella individer gick ihop och avsade sig en del av sin frihet för det gemensammas bästa, och att vi alla automatiskt föds in i detta ”kontrakt”. Till skillnad från dessa märkliga fantasier från liberala filosofer så har den svenska modellen faktiskt en mer verklighetsbaserad historisk händelse som konstituerande grund, nämligen Saltsjöbadsavtalet från 1938. Likväl har detta vårt säregna svenska samhällskontrakt blivit en abstraktion, en anda, något för hela det politiska spektrat att åberopa och hänvisa till. Denna abstraktion är till sin natur konservativ. Men precis som större delen av vänstern förnekar att vi är i kris och starkt avfärdar idéer om samhällskollaps som högerpolitiska så kodas ”avveckla” ,”att lämna” eller ”rasera” den svenska modellen som något liktydigt en nyliberal dystopi.

Jag förstår verkligen att Svenskt Näringsliv, borgerligheten, sossepacket och fackeliten älskar den svenska modellen. Vad jag har lite svårare att förstå är att vänsterpartiet, eller andra människor med vänstersympatier sällar sig till SD, M, KD, L, C, MP och S i detta. Kopplat till vurmen för den svenska modellen finns den inom (den breda) vänstern så omhuldade kollektivavtalsfetichismen. Ett kollektivavtal är en tillfällig vapenvila, en överenskommelse. Vi lovar att under en begränsad period göra vad vi blir tillsagda, vara duktiga och lydiga, men i utbyte kräver vi det här, det här och det här. Det är allt. Det borde logiskt finnas både bra och dåliga kollektivavtal. Men icke. Från kollektivavtalsfetichisterna hör man istället utropas ”kollektivavtal är bra, kollektivavtal ska vi ha, hurra, hurra för kollektivavtal!” Att detta i princip är det samma som att säga ”vi ger oss! Vi skriver under vad som helst!” tycks man inte reflektera över. Man skulle ju visserligen kunna tänka sig att någon av ideologiska skäl hävdar att själva överenskommelsen i sig är bra, att klassamarbete i sig har ett egenvärde. Den ideologin kallas fascism…

Nåja. Det här inlägget borde väl utmynna i något konstruktivt istället för bara gnäll, kan tyckas. Det får bli en annan gång.