Vi minns bemanningsgate

Bemanningsföretag legaliserades 1990 av socialdemokraterna – samma parti som tidigare förbjudit fenomenet på 30-talet. Bildtregeringen avreglerade några år senare branschen till den legala status den har än idag. Därefter växte antal inhyrda arbetare stadigt år efter år och ”Nisse på Manpower” blev ett allmänt spritt begrepp i takt med att prekariseringen av arbetsmarknaden gick vidare i 90-tals krisens efterföljd. Hösten 2011 lanserade Bemanningsföretagen, alltså branschens arbetsgivarorganisation, ansluten till Svenskt Näringsliv, en kampanj för att lansera ett nytt ord för bemanningsanställda. Det någorlunda officiella ord som branschen använde var ”konsult” vilket väl mest för tankarna till nån slipsbeklädd herre i kontorsmiljö. Ett logiskt val då begreppet förknippas med en person, kanske mest en man, med god ekonomi och en relativt hög position i samhällets näringskedja. Trots dess förutsättningar blev ordet aldrig någon succé inom branschen. Det är nämligen så over the top att det nästan blir roligt. Konsult är ett så illa passande begrepp för en timanställd lagerarbetare utan schema, att om det alls används så är det med ett illa dolt sarkastisk tonfall. Knappt ens bemanningsföretagens egna rekryterare, konsultchefer, eller vad de nu kallar sig – de där leende, käcka tjejerna i 30-års åldern som gått nån tramsig högskoleutbildning där de blivit fullmatade med managementfloskler att de alla liknar nyfrälsta självhjälpsboksförfattare – klarar av att slänga sig med ”konsult” utan att flacka med blicken. Något måste göras.

Vi Kallar Oss döps kampanjen till, med tillhörande hemsida, twitterkonto och facebookgrupp där de berörda själva, är det tänkt, ska rösta fram ett förslag på ett nytt fint ord att känna yrkesstolthet över. Det vinnande bidraget belönas med en resa till Island. Men det uppstår omedelbart problem. När medarbetarna fritt får ge förslag på vad de kallar sig själva så hamnar begrepp som ”lägrelönare”, ”nyträl”, ”paria”, ”prekarie”, ”osäkrad”, ”livegen”, ”villkorslös” och ”förbrukningsvara” snabbt i toppen. De öppna forumen överöses dessutom av stark kritik mot bemanningsföretagen. De flexibla inhopparna, visar det sig, vill visst inte ha nya hittepåord som skönmålar deras situation. De vill ha trygghet och bättre villkor. Kampanjledningen tror sig lösa problemet genom att helt enkelt ta bort de kritiskt osande namnförslagen samt den obekväma sanningen som framförs. ”De måste vara värdeneutrala” menar man. Kampanjen syftar till att öka yrkesstoltheten, menar Bemanningsföretagens VD Henrik Bäckström. Men censur i internets tidevarv, lyckas näringslivets professionella kampanjmakare missa, är ingen bra PR-strategi alls. Då det snart dessutom kommer fram att det ledande bidraget, alltså efter att censuren tagit bort de misshagliga alternativen det fantasifulla ”Bemannolog” dessutom inte alls är föreslaget av någon bemanningsanställd, utan istället av arbetsgivarorganisationen Almegas presschef, så tar kampanjen en ny vändning. En ny hemsida och en ny facebookgrupp med snarlikt namn, där ordet nu är fritt, lanseras av några geniala aktivister och Vi Kallar Oss kampanjen har nu blivit ett effektivt verktyg för att ösa ur sig kritik mot osäkra anställningar i allmänhet och bemanningsföretag i synnerhet. På de nya ocensurerade forumen är det fritt att rösta på de tidigare borttagna förslagen. Folk skickar dessutom in bilder på sig själva där de iklädda sina arbetskläder – Manpower, Adecco, Proffice och allt vad de heter – håller upp skyltar med ord som ”slav”, ”utnyttjade” och ”vara”. Ett myller av personliga berättelser väller in. En fick sparken efter att han begärt att få betalt för den övertid han tvingats arbeta. ”Vi anställs dagen innan med SMS. Men de äger hela mitt dygn. Låg lön, har nyss flyttat hem till mina föräldrar igen” skriver en annan. En posar i sina arbetskläder med en handskriven lapp i ena handen och med mittenfingret uppsträckt med den andra ”Jag kallar mig: Utnyttjad, rättslös, vara, köp-slit &-släng-proletär FUCKING bemanning!”. Många av berättelserna fokuserar på diskrepansen mellan företagens floskler och den bistra verkligheten. Andra kommer med konstruktiva förslag. Förbjud skiten. Media har vid det här laget hakat på i vad som redan nu är ett PR-fiasko av närmast episka proportioner. Det skrivs krönikor och ledare, det debatteras och det bloggas. Henrik Bäckström får svettigt svara på frågor, inte bara om censur, utan även om tillståndet i branschen över lag. Det var inte det här PR strategerna hade sagt skulle hända. Det här har gått riktigt, riktigt, illa.

I ett debattinlägg på Newsmill får Henrik utrymme att ge sin syn på saken. Han försöker intala oss, och kanske även sig själv, att motkampanjen bara består av ett fåtal onyanserade troll och extremister. Det är kommunister, syndikalister och AFA, menar han, men lyckas därefter tillägga: ”Mer problematiskt blir det när personer som är medlemmar i vanliga politiska ungdomsförbund, kulturjournalister, ledarskribenter på Aftonbladet eller representanter för våra stora fackföreningar applåderar initiativet att hitta kränkande tillmälen för uthyrd personal Vi skrattar så vi kiknar. Så rings det även till ”Ring P1”. Fredrik Edin skriver på sin blogg:

Just när jag trodde att bemanningsgate nått sin komiska höjdpunkt ringer en Anki Elken till P1 och berättar att bemanningsbranschen ”är helt toppen att jobba i”. Hon säger bland annat att hon känner sig trygg, jobbar med långa kontrakt, kan gå till banken och att bemanningsjobb är första ingången på arbetsmarknaden för många av hennes kollegor med invandrarbakgrund.

Elken berättar också att hon googlat en meningsmotståndare som ringt dagen innan och kritiserat bemanningsbranschen. Och jag vill ju inte vara sämre.

En snabb sökning berättar att centerpartisten Elken mycket riktigt jobbar inom bemanningsbranschen. Dock inte på golvet på ett lager eller som springvikarie på dagis, utan närmare bestämt som Key Account Manager på Proffice. En så kallad KAM har hand om ett företags allra viktigaste kunder. Bland hennes arbetsuppgifter märks bland annat lobbyverksamhet under Almedalsveckan.

Så vi kan nog utgå från att hon, till skillnad från så många andra, faktiskt känner sig trygg i bemanningsbranschen. Och att hon ringde P1 på arbetstid.

Bemanningsföretagen bestämmer sig nu för att avsluta kampanjen i förtid och Vi Kallar Oss går i graven, men först efter en allra sista förnedrande spottloska i ansiktet. En viss Simon Kjellberg, involverad i den humoristiska vänsterbloggen Alliansfritt Sverige, en av de många, många kritiker som verkat i debatten, lägger fram ett förslag till Vi Kallar Oss. Han nätverkar därefter i hemlighet med sina meningsfränder för att rösta fram det – vilket inte är särskilt svårt då intresset för den officiella censurerade kampanjen är minst sagt svalt – och vinner till slut resan till Island. Hans vinnande förslag? Konsult.

Inlägget är ett utdrag ur min kommande bok ”Om klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki” som kommer ut till vintern. Vad jag menar med ”bok” och ”kommer ut” är i dagsläget oklart.

 

Om hatsajter och dildoannonser

 

På tal om Hinke Bergegren. I små mord fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren av Hans Lagerberg, står en del intressant om tidningen som Hinke var redaktör för under många år, nämligen Ungsocialisternas Brand. Huvudpersonen i en roman av Ivar Oljelund citeras för att ge ett tidstypiskt intryck.

Tidningen förde ett våldsamt språk, men förfäktade den fattiges rätt med en lidelse, som gjorde ett djupt och upprörande intryck. Han hade aldrig läst något sådant förut. Den begärde allting nytt, vilket var oerhört – ett nytt samhälle, en ny himmel och en ny jord. Tidningen var ultras och fruktade ingenting, den skrevs på ett vardagsspråk, som man inte trodde kunde tryckas. Den drog till och svor ibland, vilket stötte och chockerade, men det var roligt också. Han läste het och omtumlad. Det mesta var riktigt, tyckte han, och lågade av rättfärdighetens eld.

Då det var en veckotidning hade man inte nyheter på samma sätt som i dagspressen utan

i stället kommenterades bitskt vad som hänt under veckan och vad som skrivits i andra tidningar.[..] Omvärlden såg Brand som ett skandalblad, och tidningen var förvisso inte ovillig att utnyttja sensationen, inte minst när det gällde att avslöja de sedligas perversiteter. Personangrepp var likaledes vanliga

Vidare får vi veta att Hinke föraktade journalistkåren. ”Han brukade ordet Hundjournalistik. Journalisterna var borgarklassens gårdvarar – och tillika fähundar, utan all heder eller intresse för idéer, de ville bara ha pengar och kröp därför för överheten.”

Brand var ingen oansenlig publikation, Lagerberg skriver att upplagan låg på 22 000 år 1914, att jämföra med Aftonbladets 25 000 och Svenska Dagbladets 38 000.

Man tänker osökt på vår tids mer eller mindre rasistiska ”alternativmedier”, som de vill kalla sig själva. För det är en bitter insikt att den samhällsfarliga journalistiken idag mestadels kommer från höger. Ta bara Avpixlat som exempel. Sidan benämns konsekvent för hatsajt av hela det mediala och politiska etablissemanget. Som extremvänster kan man inte bli annat än uppriktigt avundsjuk. Alla är djupt upprörda över Avpixlats ondska och konsensus råder om dess uselhet, men likt förbannat besöks den dagligen av många, många människor. Etablissemangets öppna avsky har naturligtvis bidragit till alternativmediernas succé, och även här finns en parallell till det förflutna. Både Axel Danielsson och August Palm har vittnat om hur borgerlighetens panikartade angrepp på den gryende A-pressen under slutet av 1800-talet bara ökade dess spridning och ryktbarhet. Lagerberg skriver dessutom om att de av myndigheterna förbjudna numren av Brand alltid sålde som smör. Det fanns ingen förhandscensur i Sverige, men det hände titt som tätt att någon artikel i tidningen kunde misstänkas för sedlighetsbrott, uppvigling eller kanske rent av majestätsbrott, varför den drogs in av polisen. De tryckta numren hade dock i regel redan spridits vind för våg och för tidningsförsäljarna var ett nummer med en för myndigheterna misshaglig artikel en garanterad försäljningssuccé, även om det kanske fick ske lite i det fördolda.

Men Brand var radikal även på andra sätt. Som nämndes i förra inlägget så bedrev Hinke Bergegren en engagerad agitation om fri kärlek och förordade preventivmedel, något som var väldigt upprörande på den tiden. Till skillnad från idag då frågor kring utmanande av sexuella och relationella normer ofta benämns ”identitetspolitik” och anses stå, om inte i direkt motsättning till, så åtminstone som ”höger” eller ”liberalt” i förhållande till klasskampspolitiken, så var det för hundra år sedan istället självklart att revolutionär klasskamp gick hand i hand med revolutionär ”identitetspolitik” (i brist på ett bättre ord). Även i Brand kom denna radikala sexualmoral till uttryck, förutom i den redaktionella texten även i annonserna. Jag har läst någonstans att Brand var den första tidningen i Sverige som tryckte annonser för preventivmedel, och när jag för en tid sedan bläddrade i gamla nummer, jag tror de var från 1906, så hittade jag också den berömda reklamen för ”franska försiktighetsartiklar”, som man då kallade kondomer. Men jag upptäckte mer. Titta på den här:

image

(Då min finsktillverkade mobiltelefon med 2.0 megapixelkamera lämnar en del att önska vad gäller kvaliteten så är väl en bildtext motiverad) : Franska försiktighetsartiklar, Kvinnoskydd, Lifmodersprutor, Suspensoirer, Gummibattonger mm. Billigast i parti och minut. Priskurant med bruksanvisning, mot porto. FRANSKA GUMMI-DEPOTEN: C. M. Anderssons, Norrlandsgatan 18, Sthlm. A. T. Riks.

Gummibattonger! Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om Brand inte bara var först med kondomer, utan även med dildosar i sina annonser.

Finns det då något hopp för oss som vill se en ordentlig hatsajt från vänster? Brand finns än idag och är en mycket läsvärd tidning. Dess format och roll idag skiljer sig dock stort mot hur den var på den gamla goda tiden. Istället står nog hoppet till Aktuellt Fokus. Nättidningen har bara funnits i drygt ett år men har redan fått ett ganska stort genomslag, trots små resurser. Eller möjligen tack vare små resurser då man (ännu) inte riskerar att korrumperas av vare sig kramar från etablissemanget eller statligt press- och kulturstöd. På Aktuellt Fokus drar man sig inte för att slänga sig med sensationella kvällstidningsaktiga rubriker eller taskiga, ibland tafatta, men ofta roliga photoshopmontage. Man gör nyheter av ”populistisk” karaktär, som att fokusera på höga politiker- och pamplöner. Klassperspektivet är närvarande, inte minst då man ständigt rapporterar om arbetsplatsolyckor under rubriken ”Otrygga Sverige”. Att gång på gång påminna oss om att arbetarklassen i vårt land faktiskt dör och skadar sig då de jobbar ihop profiter åt kapitalet är en journalistisk gärning av rang, som dessutom bryter skarpt mot det medelklassdominerade perspektivet i mainstreammedierna. Det är uppenbart att Aktuellt Fokus tagit inspiration från rasisternas alternativmedier och någon gång har man rent av snott SD-svansens formuleringar och talat om ”regimtrogen media” och ”åttaklövern”. Jag älskar det.

Visst har jag ibland synpunkter på innehållet. Man kan även komma med invändningar som att språket ibland borde ses över och annat petigt. Men Aktuellt Fokus är en frisk fläkt som vägrar inordna sig, som inte lyder mainstreammediernas problemformuleringsprivilegium, som inte bryr sig om att vara fin i kanten. Hinke skulle varit stolt.

Utopin 500 år: Hinke Bergegrens feministrevolution

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhörde den tidiga svenska socialdemokratins yttersta vänsterflygel. Han drog åt anarkismen men kallade sig likväl marxist. Marx, Krapotkin och Bakunin var i Hinkes ideologiska tankevärld fullt förenliga. Hans hätska antiparlamentarism, antimilitarism och förespråkande av militanta kampmetoder – hans tal om ”småmord” har blivit ökända – gjorde honom till det borgerliga samhällets fiende nr 1, men också allt mer obekväm inom de egna leden. Hur märkligt det än kan låta idag så kunde fram till början av 1900-talet socialliberala reformpolitiker samsas med revolutionära kommunister och anarkister inom en och samma rörelse. Även om avstånden tendenserna emellan var stora, liksom polemiken ofta var hänsynslös, så dröjde det till slutet av 00-talet innan en faktisk klyvning skedde och Hinke Bergegren uteslöts ur socialdemokraterna.

Utöver sin militanta socialistiska övertygelse är Hinke Bergegren främst känd för sina åsikter i vad som då kallades könsfrågan eller sedlighetsfrågan. Även här var Hinke extremist då han kritiserade äktenskapet, förordade preventivmedel och fri kärlek. Tankar som i decennierna kring sekelskiftet var minst lika omstörtande som privategendomens och statens avskaffande. Hans föredrag Kärlek utan barn från 1910, som senare även kom ut i skrift, ansågs inte bara skandalös i borgerlighetens ögon, den var även olaglig. Sedlighetsbrott fanns ännu i lagstiftningen och Hinke Bergegren fick sitta två månader på Långholmen för sitt brott, där han för övrigt gjort flera vändor tidigare. Riksdagen tyckte dock inte detta var nog, utan instiftade den så kallade Lex Hinke som förbjöd information om preventivmedel.

Men utöver den politiska agitation i tal och skrift som Bergegren främst är känd för så författade han även romaner, teaterdramer och dikter, liksom han han parallellt med sina agitationsturnéer i revolutionens tjänst även höll föredrag om konst och litteratur. Ett kort teaterstycke, skrivet på vers, kallad Det blir en gång… Framtidsbild i en akt Är Hinke Bergegrens bidrag till den utopiska genren.

Handlingen i Det blir en gång är att en Fru Eggers som efter att ha somnat in i en ”hypnotisk sömn” år 1911 vaknar upp 50 år senare. Och världen har förändrats. Fru Eggers är först skeptisk till det hon ser och hör, hennes två guider i den nya världen, Aura och Abel, är i sin tur förvånade över fru Eggers religiösa språkbruk, då religionen i Sverige år 1961 enbart är gammal vidskepelse ingen längre tror på. Fru Eggers vill till en början inte heller gå med på att det gamla samhället egentligen var så hemskt. Abel förklarar

Jag menar… Ja, jag menar, att ni krupit.
Och därför världen ständigt vänta fick.
På den omdaning, varom ni då drömde.
Ty handling var det, som tyvärr ni glömde.

Ett ställningstagande för handlingens propaganda, vilket naturligtvis kritiserar försiktigare reforminriktade socialister i Hinkes samtid. Vi kan inte bara sitta och prata, vi måste göra något för att uppnå drömsamhället.

Då denna utopi är väldigt kort och dessutom skriven i versform så bjuds vi inte på så många tydliga detaljer om det framtida samhället, men pengar är avskaffade och det är fritt för alla att ta vad de vill från butikerna. En Dr Jonas, som även han visar fru Eggers runt i världen, förklarar att han som omväxling även arbetar som kypare på en restaurang. Att äta på restaurang gör för övrigt alla nu, då varken låg eller hög finns till i jämlikhetens land.

Men fokus ligger i Det blir en gång framför allt på sedlighetsfrågan. Äktenskap finns inte längre ”Nej fri förening. Det lyckligaste är för mänskors barn.” De flesta kvinnor föder två barn, ”Den saken själva vi reglera.” upplyser Aura den förskräckte Fru Eggers. En diskussion uppstår där framtidsmänniskorna påpekar att äktenskapet var en olycklig inrättning.

                      Ack giftas… Vilken syndig drift.
Med mänskors känslor, hug och tankar.
Man trodde visst, att hjärtat bankar.
I takt med pänningpåsens gyllne gift?
Vad tröstlös lott, vad hopsnört, torftigt liv.
Med trötthet, svartsjuk galla och allt kiv.

Svartsjuka mellan forna älskare finns inte längre till, men fru Eggers står på sig, även om hon mer och mer börjar tveka.

    DR. JONAS (till fru Eggers).
Men om den ena tröttnade, hur gick det då?

FRU EGGERS.
Om… Om… Sin vigseled man fick ej svika.

DR JONAS.
Men om nu mannen var brutal tillika?

FRU EGGERS.
Det hustruns plikt ju var att giva vika.

Naturligtvis ändrar sig Fru Eggers, och snart håller hon långa lovtal för den nya tiden. Till slut får vi även se en mindre tillbakablick på hur vi kom hit, och här skiljer sig (såklart!) Hinke Bergegrens vision från Axel Danielssons oblodiga revolution.

        Men siste prästen, ja han hängdes.
I sista kungens tunna tarmar.
Och folket har på starka armar.
Båd kors och krona, svärd, kanoner.
Till gödselhögen under kungsångs toner.
Det var den allra sista gången.
Som någon sjöng den kryparsången.
Den lagts på högen som allt annat.
Som gjorde livet smaklöst och förbannat.

Man ska just besöka ”barnhuset”, då fabriken, det hade Abel glömt bort, var stängd för dagen, när allt plötsligt förändras. Fru Eggers vaknar till sin mans hotfulla rytande. Hon är tillbaks i 1911, allt hade varit en dröm. Nu får hon skäll för att hon sover och försummar sina husbestyr.

HR EGGERS.
Det är min själ så man kan bli förbannad!

FRU EGGERS.
Min dröm, min dröm, när blir väl du besannad?

Utopin 500 år: Thomas More och den ursprungliga ackumulationen

Det är som sagt 500 år sedan Thomas Mores Utopia först utkom. En på flera sätt banbrytande bok som gav oss ordet utopi och som gjort avtryck i litteraturen så väl som i den politiska idéhistorien. Skildringen av det idylliska ö-livet är vad som oftast brukar framhållas med boken, men man kan även finna mer direkt samhällskritik. I det här inlägget ska jag lite kort belysa en intressant aspekt av boken vilken ofta förbises, nämligen Mores ögonvittnesskildring till vad som av historiker brukar kallas enclosure och vilket Karl Marx benämner ”den ursprungliga ackumulationen”, kapitalismens historiska fundament. Så här skriver More om sitt England, 1516:

Det räcker ju med att ha en enda fårahede eller oxdrivare för att vakta boskapen på den mark som skulle kräva en stor arbetsstyrka om den skulle besås. Det är därför som matpriserna på många ställen blivit mycket höga. Ja också ullpriset har stigit. Den fattiga befolkningen i England, som brukade tillverka yllekläde, kan nu inte längre köpa ull, och därför tvingas många från arbete till sysslolöshet […] Även om fårstocken ökar kraftigt sjunker ändå inte priserna. Även om man inte kan kalla det monopol, eftersom det finns flera säljare, så är det åtminstone fråga om ett oligopol. Nästan hela verksamheten kontrolleras av några få rika, som inte behöver sälja en dag innan de själva vill, och viljan inställer sig inte förrän priset stigit till en nivå som tilltalar dem.

Mores fiktiva språkrör, Rafael Hythlodaeus, ondgör sig över utvecklingen där bönder drivs från sin jord och tvingas bli till tiggare eller rövare, vilket staten bemöter genom tusentals hängningar. Han pekar även tydligt ut syndabocken – den privata äganderätten. Kritiken känns väldigt långt före sin tid.

I sitt förord till den svenska utgåvan 1979 skriver Tore Frängmyr att det är lite märkligt att Utopia inte införlivats i marxismens kanon, då det ju uppenbart är ett kommunistiskt samhälle som idealiseras. Det ligger något i detta. Utvecklingslinjerna i socialismens idéhistoria brukar oftast gå via liberalismen och nationalekonomin. De upplysningsfilosofer som bekämpade adel och kyrka och vars yttersta framgång var den franska revolutionen ses i regel som förelöpare till den moderna socialismen, vilket på sätt och vis är paradoxalt då principen om egendomsrätten av dessa betonades starkt. Då Thomas More redan 1516, utöver typiska upplysningsideal som religiös tolerans, meritokrati och demokratisk republikanism, dessutom uttalat den starkaste kritiken mot den privata egendomsrätten, förordat pengars avskaffande och insisterat på att staten var”en enda sammansvärjning som gör det möjligt för de rika att i samhällets namn slå vakt om sina egna privilegier”, så ter sig utvecklingen via upplysningens borgarklass som en rejäl omväg.

I Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap från 1880 nämns – titeln till trots – Thomas More bara helt kort i en fotnot. Karl Kautsky ägnade honom dock större utrymme i en längre text några år senare och Uppsalafilosofen Axel Hägerström gav i början av 1900-talet honom stort utrymme i sin De socialistiska idéernas historia där More benämns den moderna socialismens fader. Både Hägerström och Kautsky pekar på att en av skiljelinjerna gentemot den moderna (läs: det förra sekelskiftet) socialismen är den bristande sociologiska förståelsen för massornas intressen. För More var den enda vägen till ett lyckligt samhälle att det förverkligades av en upplyst härskare.

Mores kommunism brukar alltså snabbt skummas igenom i översiktsverk över socialismens historia. Kanske beror det på att ”utopi” redan på 1800-talet – inte minst på grund av ovan nämnda bok av Engels – fick en negativt klang inom vänstern då marxister framhöll sin egen teori som den ”vetenskapliga” i kontrast till den äldre ”utopiska”. Att inte skriva ”recept för framtidens soppkök”, det vill säga att inte ge för detaljerade visioner om framtiden, har sedan dess varit en viktig princip inom vänstern.

Det är istället inom katolicismen snarare än marxismen som man visat störst uppskattning för Thomas More. 400 år efter sin död helgonförklarades han av påven Pius XI och år 2000 utnämndes han av Johannes Paulus II till skyddspatron för politiker och makthavare.

Utopin 500 år: Axel Danielssons framtida socialistiska Malmö

I år är det 500 år sedan Thomas Mores verk Utopia utkom. Boken om lycksalighetens ö där alla är”rika trots att ingen äger något” gav världen ett nytt politiskt koncept och skapade en ny litterär genre. En mängd efterföljare kom snabbt efter att boken lanserats och bland de tidiga (nåja) är väl Tommaso Campanellas Solstaten (1602) och Francis Bacons Det nya Atlantis (1627) de mest berömda. Det utmärkande för dessa tidiga utopier är att de utspelar sig på en för den europeiska civilisationen ännu oupptäckt plats. I takt med att världen utforskades kom snart även ett nytt sätt att tänka; att mänskligheten inte bara kunde återuppliva gammal visdom från en förfluten guldålder, utan att man rent av kan göra nya framsteg och utvecklas, ett tankesätt som knappt existerade före 1600-talet. Den utopiska romanen börjar därför senare att utspelas i framtiden.

Utopisk socialism är ett något nedsättande samlingsnamn på de flesta för-marxistiska inriktningarna av den socialistiska ideologin. Marx berömde sig själv med att ha utvecklat den ”vetenskapliga” socialismen som stod i kontrast till de tidiga flummarna och drömmarna. Det var nu inte helt taget ur luften då många utopister hade väldigt specifika detaljplaner för hur det framtida samhället skulle se ut och inte sällan gav man sig iväg – oftast någonstans i USA – för att bygga upp sitt drömsamhälle, försök som i regel blev kortlivade. Inslag av kristendom var inte heller ovanligt inom denna tidiga socialism.

Det gäller alltså att skilja på själva begreppet utopi – ett framtida, troligen ouppnåeligt, idealtillstånd – utopi som litterär genre, och utopism som politisk-historik företeelse.

Främlingen – Ett besök i det nya samhället heter en utopisk novell av Axel Danielsson som ursprungligen publicerades i Arbetet den 18:e december 1891. Axel Danielsson, en av den svenska socialdemokratins tidiga förgrundsgestalter, var nu inte utopist utan revolutionär marxist som i egenskap av Arbetets redaktör kämpade för revolutionen och socialismen. Han hade dock även skönlitterära ambitioner. Upplägget i berättelsen är att en återvändande Malmöbo som i 40 års tid vistats i Kongo nu återvänder till sin hemstad, första gången ”sedan de stora händelserna i början av 1900-talet, då socialdemokraterna fingo makten i det sönderfallande borgerliga samhället.” Malmö var sig inte likt. ”Där förr i världen landshövdingens residens legat läses över porten till ett monumentalt hus: ´Restaurant Lassalle`.” Mannen, som i Kongo lyckats göra sig en förmögenhet, försökte betala middagen med ett guldmynt, vilket inte gick för sig.

– Min herre, här i landet är penningen avlyst som bytesmedel. Ni måste vända er till vederbörande och skaffa er medborgerlig kredit, ty på ert guld kan ni icke leva en dag, även om ni äger miljoner.

I en annan miljöbeskrivning av staden berättar huvudpersonens son följande

Du beundrade nyss det väldiga templet ute i Rörsjön. Det bär i gyllene bokstäver den enkla inskriptionen: Allmän skola. Förr stod på samma plats en dressyranstalt för bourgeoisins söner med mottot: ”Herrans fruktan är vishetens begynnelse”.

Den som gått förbi Malmö latinskola vet att samma unkna inskription står kvar än idag och någon Restaurant Lassalle finns ju inte heller då byggnaden fortfarande är landshövdingsresidens. Dock skulle det kanske glädja Axel Danielsson att Malmös stadsrum på andra platser har gett utrymme för en rad socialdemokrater, han själv står till exempel staty i folkets park.

Vi får hur som helst veta att arbetarna till slut fick rösträtt till andra kammaren vilket minskade storböndernas inflytande och ”det halvliberala kapitalistpartiet upprevs och en mer eller mindre revolutionär vänster organiserade sig.” Sen kom det turbulens från Europa, som inte förklaras närmare, vilket ledde till ett uppsving för socialismens idéer, och socialdemokraterna ökade på fem år till att få två tredjedelar av rösterna. Första kammaren behärskades dock fortfarande av de rika.

Men nu inträffade, att andra kammaren, pressad av en fruktansvärt ansvällande folkrörelse, konstituerade sig som suverän nationalförsamling och tvang den vacklande regeringen att framlägga ett förslag till grundlagsändring, enligt vilken första kammaren helt och hållet upphörde

Situationen ställdes på sin spets då den upplösta första kammaren organiserade ett motstånd där de kontrollerade flera myndigheter och regementen som stod beredda att med våld störta den nya folkmakten. I detta läge la den nya regeringen fram en proposition för att expropriera ”mot en viss gottgörelse” skogar, gruvor, bergverk, större jordegendomar som lämpade sig för spannmålsodling, alla näringar som då bedrevs som storindustri och alla transportmedel. I samband med omröstningen om propositionen visade regeringen ”en beundransvärd kraft och kallblodighet” då de förlade pålitliga militärförband i huvudstaden för att förhindra att reaktionen med våld skulle försöka stoppa förslaget. Detta, i kombination med den jäsande ilskan och folkflertalets stöd för regeringen, fick reaktionen att backa. Revolutionen var genomförd, utan blodspillan. ”Det epokgörande riksdagsbeslutet började genast verkställas. De gamla ämbetsverken reorganiserades och nya inrättades efter regeringens förslag.” Hantverket och småjordbruket fick

konkurrera med staten tills de tröttnade[…] Det småbondestånd, som bodde bortom gränserna för detta socialistiska jordbruk, fick äga sin jord mot en lämplig skatt, avpassad efter jordens beskaffenhet. I själva verket slapp staten därigenom ifrån mycket besvär och vann, som jag nyss nämnde, dessa bönder för revolutionen.

Därefter förstatligades alla banker, växelkontor och liknande och ”koncentrerade all kredit hos staten, som genom sin riksbank förmedlade distributionen av förnödenheterna. Penningen fanns således kvar en tid, men hade ingen annan betydelse än såsom ett värdetecken och blev snart överflödig.” Snabbt höjdes lönerna, arbetslösheten försvann, brottsligheten sjönk så drastiskt att fängelser gjordes om till spannmålsförråd. Emigrationen upphörde ”och värnplikten hade blivit ett folknöje, sedan militarismen efterträtts av demokratisk folkbeväpning.” I berättelsens nutid 1950, kanske 1960-tal – har kommunala dagis löst ”kvinnofrågan” då jämlikhet mellan könen råder och unken sexualmoral försvunnit ”vi behöllo civiläktenskapet, men aktade oss att göra det obligatoriskt, ty det faller då och då en man och kvinna in att leva tillsammans utan någon vigsel alls” och utomäktenskapliga barn ses inte längre som någon skandal. I praktiken har detta lett till att tvåsamheten är starkare än någonsin då friheten där båda könen umgås fritt sedan barndomen skapat att ”naturligt könsurval gives” och prostitutionen har försvunnit. Ett intressant, och ganska oväntat utopiskt – i bemärkelsen för-marxistiskt – inslag i Danielssons novell är inslagen av falangstärer på den skånska landsbygden. Denna idé om kollektiva småsamhällen, framlagd av Charles Fourier och senare mest hånad – inte minst av ”vetenskapliga” marxister – som världsfrånvänd får ändå viss upprättelse i Danielssons rationella socialistiska framtid. Vår huvudperson får berättat för sig att ”Jorden är här avdelad i falangstärer med egen jurisdiktion och egen kommunalförvaltning […] I den bostadskomplex du ser där borta bo omkring två tusen personer, vilka driva jordbruket i en falangstär.” I stället för politiker väljer man funktionärer på ”något år i taget”

– Vi har absolut ingen ”stat” i denna mening. Vi ha visserligen en offentlig makt representerad av folkbeväpningen, men till vad ändamål skulle ”staten” begagna denna för att inskränka medborgarnas frihet, och huru skulle detta vara möjligt?

Det blev nu inte riktigt som Axel Danielsson tänkt sig, även om vissa likheter med verkligheten finns. Det var turbulens från Europa som ledde till socialdemokraternas parlamentariska genombrott, även om de aldrig fick så mycket som två tredjedelars majoritet. Och något som ens liknar den socialistiska propositionen Danielsson tänkte sig skulle vara det första man genomförde fick vi inte ens se efter att partiet innehaft regeringsmakten i över 40 år. Att staten mer eller mindre skulle ha försvunnit och att pengar inte längre skulle användas är nog det som ligger längst ifrån den faktiska utvecklingen.

Och idag? Ja, idag är vi väl mest tillbaks till den punkt då det passar sig att återigen formulera nya utopiska visioner för en framtid långt, långt borta… Att något sådant skulle komma från någon av Danielssons nutida partikamrater känns dock otänkbart.

Om att erkänna folkmord

Så även det tyska parlamentet har förklarat folkmordet på armenier 1915 för ett folkmord. Den turkiska regimen rasar. För en tid sedan skrev två ledarskribenter, vänstersossen Göran Greider på Dagens ETC och moderaten Tove Lifvendahl på SVD, om det viktiga förfarandet med att parlamentariska församlingar bör ”erkänna” folkmord. Greiders text som handlar om Kaplan-affären tar upp att den nyss avgångne bostadsministern under sin tid som riksdagsledamot kvittade ut sig inför omröstningen 2010 då riksdagen erkände Osmanska rikets folkmord på armenier. Turkarna blev kränkta även då, och kallade hem sin ambassadör för en kortare tid. Det var nog ingen slump, tror Greider, att Kaplan inte deltog i den rödgröna linje som jag anser vara fullkomligt självklar: att erkänna Turkiets folkmord. (Notera att de flesta borgerliga riksdagsledamöter röstade nej till erkännandet)”

Dagen efter att denna ledare publicerades skrev Tove Lifvendal om en kommande riksdagsomröstning, denna gång om ett pågående folkmord, då Islamska Staten som bekant rensar ut minoriteter i de områden de kontrollerar. I denna fråga är de rödgröna tillsammans med centern och moderaterna istället emot erkännandet, medan KD, SD och Liberalerna är för. Själva omröstningen slutade också med seger för nejsidan och fick dessutom en smått komisk vändning då Vänsterpartiet röstade nej med motiveringen att SD skulle rösta ja. Aktuellt fokus rapporterar följande:

När Hans Linde får frågan om han och Vänsterpartiet hade röstat för ett erkännande om Socialdemokraterna hade fört fram förslaget svarar han att han hade applåderat initiativet ifråga.

Absolut. Hade Margot Wallström som utrikesminister gått ut och sagt att det var ett folkmord hade jag ställt mig upp och applåderat. Det är ingen tvekan om det.

(Denna hårresande korkade taktik, att ha som princip att Sverigedemokraterna alltid har fel, är väl ett närmast parodiskt exempel på den breda vänsterns i allmänhet urusla hantering av hur man tror sig bekämpa SD men istället ständigt låter dem sätta dagordningen, men det är ett sidospår i det här sammanhanget…)

Många har kritiserat riksdagens beslut och vissa, som moderaterna Hanif Bali och Niklas Wykman, röstade emot partilinjen och straffades med petningar från politiska uppdrag. Det är viktigt att markera, tycks folk mena. Men är det det? Vad är poängen med att parlamentariska församlingar tar beslut om historiska händelser?

Politiker tycks vara av en särskilt uppblåst sort som tror sig själva vara extremt viktiga. I historiens lite längre perspektiv är det dock inte svårt att se att de allt som oftast bara reagerar på yttre omständigheter, om de inte rent av bara är den rådande ordningens funktionärer. Politiska beslut som leder till någon förbättring kommer alltid till följd av kamp underifrån, att någon politiker trycker på en knapp i en parlamentarisk församling är bara slutet på en längre process, inget historiskt avgörande i sig. Vi hade inte fått LAS och MBL om det inte var för de vilda strejkerna på 70-talet, vi hade inte överhuvudtaget fått rösträtt om det inte fanns hot om en revolution. Varje litet framsteg, varje höjning av levnadsstandarden, varje ökning av friheten har kämpats fram. De senaste decenniernas prekarisering och nedskärningspolitik har möjliggjorts tack vare massarbetslösheten, ”globaliseringen”, och att företagen lyckats utnyttja teknikutvecklingen till sina fördelar, inte på grund av att Kjell Olof Feldt läst en bok av Milton Friedman och sen förvandlat alla sossepolitiker till borgare. Särskilt sedan 2008 är det extremt tydligt hur begränsad politiken är då alla politiker förpassats till att förhålla sig till ”ekonomin”. All politik begränsas av denna abstrakta yttre storhet. Ändå tror sig politikerna vara historiens viktiga aktörer. Ingenstans är denna uppblåsthet så pinsamt tydlig som i fallen om att ”erkänna” historiska faktum. Våra politiker tror här att deras knapptryckande har makt att bestämma vad som hänt i det förflutna. Det är att ta sig själv på lite väl stort allvar. I Sverige, och nu Tyskland, liksom i flera andra länder, är det ett faktum att folkmordet på armenier ägt rum. I Turkiet är det dock osant. Mer bisarrt blir det om man lägger in att Frankrike har en lagstiftning som säger att det är olagligt att förneka folkmordet 1915 medan det i Turkiet tvärtom är olagligt att hävda att folkmordet har ägt rum. I Frankrike och Turkiet upprätthålls alltså de av politikerna fastslagna sanningarna med statens våldsapparat. Nu kan det ju såklart påpekas att fransmännen, tyskarna och vi själva har rätt medan turkarna har fel. För så är det ju. Men om vi godtagit konceptet att politiker slår fast sanningar och om vi accepterar att vi som medborgare ska lyda våra politiska församlingars beslut, var hamnar vi då? Är det inte den postmoderna sanningsrelativismens största triumf? Turkiets sanning är inte vår, alla har vi rätt till vår egen berättelse, om det är sant för dig så accepterar jag det etc. etc. etc.

Så IS pågående slakt är alltså inte ett folkmord, inte i Sverige i alla fall, bland annat tack vare ett vänsterpartistiskt principbeslut om att Sverigedemokraterna alltid har fel. Partipolitiska taktspel är vad som avgör historiska sanningar. Nu kan man tack o lov inte bli dömd av någon hetslagstiftning om man hävdar något annat, i frihetens Sverige har vi alla rätt till vår egen berättelse, men vore det inte bättre om politikerna insåg att deras makt i detta avseende faktiskt är begränsad? De kan faktiskt inte besluta om historiska händelser ägt rum eller inte, även om deras beslut ibland råkar stämma överens med verkligheten. Är det inte bättre om vi istället sätter upp objektiva kriterier för vad som är ett folkmord, låter historiker besluta om det ägt rum i det förflutna, och domstolar besluta om de sker i nuet?

Om människovärdet och annat trams

Igår upptäckte jag till min stora fasa att Claes Borgström numera är ”ny återkommande ledarskribent i Dagens ETC” samtidigt som Kajsa Ekis Ekman tycks ha försvunnit från redaktionen. Ett gigantiskt nedköp om ni frågar mig. Kajsa Ekis Ekman är nog vid sidan av Roland Paulsen min absoluta favoritåsiktsperson i det här lilla landet, låt vara att konkurrensen inte direkt är mördande. Men nu var det inte gammelmedias urartning, kris och förfall jag ville prata om, och egentligen inte så mycket om själva artikeln, utan just ämnet för Borgströms ledare, nämligen ”medmänskliga värden och rättigheter”.

Jag blir alltid något förundrad då någon bemödar sig påpeka att denne anser att ”alla människor är lika mycket värda” eller betonar vikten av att ”stå upp för mänskliga rättigheter” och liknande. Vad betyder det ens? ”Allas lika värde” och ”mänskliga rättigheter” är likt ”demokrati” idag mest innehållslösa floskler vi matats med så länge och tar för så självklart att vi rituellt upprepar dem som eviga sanningar utan att för ett ögonblick reflektera över vad de innebär. Vad består mitt värde av? Hur högt är det? Vad innebär det mer konkret att jag och, låt oss säga, Clas Borgström, Antonia Ax:son Jonsson och Abu Bakr al-Baghdadi är lika mycket värda? Jag skulle kunna argumentera för att jag inte är lika mycket värd som Antonia Ax:son Johnson då hon har betydligt mer cash än jag. Nej, svarar då människovärdesförespråkarna, alla människor är lika mycket värda oavsett hur mycket pengar man tjänar. Vad ska jag nu göra med den informationen? Vad ska jag med denna förmenta jämlikhet till då den grundar sig på ett osynligt och i alla praktiska avseenden ganska värdelöst värde? Ska jag glädjas åt att de rika och mäktiga i alla fall inte är mer värda? Blir de rika och mäktiga kanske mer ödmjuka då de inte är mer värda än någon annan? Kanske fungerar människovärdet i själva verket som en konstant jantelag vilket håller Ax:son Johnson och andra på plats och förhindrar samhället från att bli allt för jävligt. Å andra sidan kanske idén om alla människors lika värde fungerar som ett opium för folket vilket får oss att tigande acceptera klasskillnader och orättvisor…

Så där brukar jag hålla på. Bakom de till synes innehållslösa flosklerna finns alltså en hel del frågor. Människovärdet kan sägas vara grunden till ett annat märkligt koncept, nämligen de mänskliga rättigheterna. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inleds (vilket Borgström också citerar) med formuleringen ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Så fint. Till skillnad från det mystiska människovärdet är de mänskliga rättigheterna något mer konkret. De är en samling politiska krav, tydligt nedtecknade i punktform i FN-stadgan. Trots att de uppenbart är skapade genom beslut av politiska församlingar anses vi alla vara födda fria och lika i värde och rättigheter. Oavsett om vi lever i en diktatur som saknar samtliga punkter på listan så har vi likt förbannat, på något sätt, dessa rättigheter med oss.

De mänskliga rättigheternas historia är intressant. De är ett ganska nytt fenomen, närmare bestämt från den franska revolutionen. Nationalförsamlingens deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som klubbades den 27:e augusti 1789 var tydligt inspirerad av de olika dokument som det nybildade USA just klubbat igenom, liksom av diverse upplysningsfilosofer. Inte minst Rousseaus formulering om att ”människan är född fri men överallt är hon i bojor” är en tydlig likhet med konceptet att vissa rättigheter är något osynligt magiskt väsen vi ständigt bär med oss. Att man på 1700-talet fortfarande behövde behålla mystiska krafter (men även – det ska vi inte glömma bort – giljotinen, som är jämngammal med de mänskliga rättigheterna och, så att säga, dess materiella garant) för att motivera sin progressiva politik är kanske inte så konstigt, men frågan är om vi behöver det idag? Med tanke på att de mänskliga rättigheterna flera gånger skrivits om, för att inte tala om hur skiftande de tolkas (tänk på det smått bisarra FN:s råd för mänskliga rättigheter, en diktaturklubb som mest ägnar sig åt att bryta mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna) blir den medfödda friheten något svajig.

Man kan såklart hävda att hela konceptet är trams och rent deskriptivt konstatera att människan inte alls är vare sig fri eller för det mesta innehar särskilt många rättigheter. Ärkereaktionären Joseph De Maistre sa i början av 1800-talet, apropå Rousseaus berömda formulering, att man lika gärna kunde hävda att ”fåren är födda köttätare men överallt ser man dem äta gräs”. I modern tid har delar av högern i vårt land till exempel Johan Norberg och Svenskt Näringsliv – velat avskaffa delar av de mänskliga rättigheterna, och den konservative filosofen John Kekes vill rent av villkora själva människovärdet. Det är vår ”moral merit” som bör avgöra vårt värde, mördare och förbrytare är helt enkelt mindre värda än vi andra, menar han. I praktiska avseenden har dessa högerpersoner så klart rätt. Vi har ju faktiskt inte rätt till vare sig bostad, jobb eller vila och fritid – för att nämna några av de mänskliga rättigheter Norberg och Svenskt Näringsliv vill avskaffa – och vi anser ju redan alla att mördare är förkastliga och har inga problem med att via fängelsestraff de facto begränsa deras rättigheter och möjligheter, så varför inte helt enkelt anpassa rättigheterna och värdet till den bistra verkligheten?

Den vänstersinnade ser problemet här. Högern vill inskränka rättigheterna till att enbart legitimera nuvarande världsordning. Vänstern kan tvärtom se rättigheterna som löften vilka ännu inte är infriade. De måste rent av infrias, då de faktisk är medfödda!

Men är dessa kvasireligiösa, ockulta eller som det heter på filosofispråk, metafysiska, koncept något att bevara överhuvudtaget? Jag tänker på uppsalafilosofen Axel Hägerström, på sin tid i början av 1900-talet beryktad för sin ateism och (i en konservativ miljö som Uppsala Universitet betraktad som extrema) radikalism. Hägerström såg det som sin livsuppgift att rensa ut de metafysiska rester som ännu fanns kvar i filosofin, rättsväsendet och tänkandet överlag. Idén om människovärdet härledde han från Atens antika demokrati. Den tidigare styrande aristokratin hade motiverat sitt maktinnehav med att de var släkt ned gudarna. När demokratin etablerades slogs det helt enkelt fast att alla medborgare nu var gudarnas avkommor. Ett typexempel på hur rättsidéer blott är avspeglingar av faktiska maktförhållanden. Via kristendomen fördes människovärdet vidare fram till en viss sekularisering med 1600-talets naturrätt, för att till slut motivera de mänskliga rättigheterna i revolutionens Frankrike i slutet av 1700-talet. Inom dagens (dvs., tidig 1900-tals-) liberalism, menar Hägerström, finns denna metafysiska rest kvar just i ”den s.k. eviga rättfärdigheten i jämlikheten och friheten, som liberalismen på sitt sätt gör till mål.” Dock motiverar liberaler i regel dessa rättigheter med att de leder till nytta för samhället, inte att de är mål i sig. Men i takt med att de sociologiska, ekonomiska och socialpsykologiska vetenskaperna växt fram, vilka alla pekar på hur sammanbunden individen är i ett komplext samspel med sin omgivning, blir tanken på inneboende oförytterliga rättigheter för individen allt mer aparta. ”vad mening skall det då ligga i att han just såsom individ gent emot vem som helst annan och gent emot samhället självt i sin otänkbara isolering har absoluta rättigheter?” frågar han sig.

Man kan ana en tydlig utvecklingslinje i Hägerströms tankar. Från religion och vidskepelse via naturrätt och annan metafysik bör en rationell framtid utveckla sig. Och i en sådan behöver vi inte längre idéer om absoluta rättigheter. På marxistiskt manér slår Hägerström fast att rättighetsidéer härstammar från egenintressen, och att det vore bättre att erkänna detta och målmedvetet kämpa för sina intressen än att hävda universella rättigheter. Om intressestrider, exempelvis klasskamp, blir till idéstrider får dessa karaktären av religionskrig och blir våldsamma och oförsonliga. Erkännandet av avsaknaden av en högre rätt, vare sig det rör sig om gud, naturen, de mänskliga rättigheterna eller Marx mervärdesteori, öppnar istället för dialog, förståelse och tolerans, menar han vidare.

Så här ungefär hundra år senare kan vi konstatera att den metafysiska resten ur liberalismen inte riktigt försvann. Snarare blev hela världen liberal. Och Claes Borgströms floskler platsar som ledare i landets stora vänstertidning.

Teknikfientlig höger II – En historisk tillbakablick

Det förra inlägget handlade om att det ekonomiska systemet kanske inte är så värst rationellt och teknikvänligt som det verkar. Nu tänkte jag göra en snabb historisk tillbakablick. Vi börjar med det här citatet:

Anton Müller från Danzig skall för ungefär 50 år sen ha sett en mycket konstig maskin i Danzig, som förfärdigade 4-6 vävar på en gång; då stadens rådmän emellertid fruktade att uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, så hade man undertryckt uppfinningen och i hemlighet låtit sticka ner eller dränka uppfinnaren – Abbé Lancellotti 1629

I slutet av 1500-talet styrdes Europa fortfarande i regel av enväldiga kungar och en jordägande adel vilka inte hade några incitament till tekniskt avancemang. Själva idén om att samhället överhuvudtaget kunde utvecklas, att det kunde bli mer komplext, fanns knappt ens i tankevärlden. De styrande i Danzig såg istället något som vi idag sällan tänker på i samband med nya tekniska innovationer – att införandet av ny teknik alltid även innebär förändrade social relationer. För en konservativ maktelit innebar det enbart något negativt, uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, och, får man förmoda, dessa tiggare skulle kunna ställa till problem för den styrande eliten.

Det inledande citatet (jag hittade det i en fotnot till Kapitalet) är en (andrahands-) ögonvittnesskildring över hur en gammal maktelit försöker motverka ett nytt produktionssätt. Som vi vet gick det inte alls, och så småningom skulle fabriksägaren i stället för den jordägande adeln stå på samhällets topp, och teknisk utveckling skulle bli en samhällelig dygd. Just detta är unikt för kapitalismen, som Marx skriver i ett annat verk:

Bourgeoisin kan icke existera, utan att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, d.v.s. produktionsförhållandena, således samtliga samhällsförhållanden.

Men vägen dit var lång. Rena förbud och rent av mord av uppfinnaren, som i det inledande exemplet, byttes snart ut mot tillåtelse fast med starka begränsningar. Förbud, legalisering och reglering av maskiner varvades fram och tillbaks över hela Europa i samklang med hur framgångsrika alla de otaliga arbetarupplopp där man brände ner vävmaskiner, fårklippningsmaskiner, mekaniska sågverk osv. var. 200 år efter den okände uppfinnaren i Danzigs grymma öde nåddes så kulmen med ludditupproret i Storbritannien. Och nu fanns ingen välvillig elit som oroade sig över att arbetare riskerade bli till tiggare kvar vid makten, och upproret slogs ner brutalt. Kapitalismen hade segrat.

Historien upprepar sig aldrig. Vi kan inte se historien som en matematisk formel för att utläsa framtiden, vilket marxister brukar göra med schemat feodalism → kapitalism → kommunism som historiens oundvikliga gång. Det styltiga tänkandet i historiska epoker är alla efterhandskonstruktioner. Ingen firade övergången från medeltiden till renässansen eller från stenåldern till bronsåldern. Det är indelningar som görs först när vi sitter med facit, när vi har en benägenhet att förklara varför vi är där vi är idag. Jag vet. Men ändå. Jag kan inte låta bli att tänka att vår epok – kalla den vad du vill – närmar sig sitt slut, och jag ser (över-) tydliga historiska paralleller. ”Bourgeosin” revolutionerar inte alls längre produktionsmedlen. Dagens elit förbjuder om de kan, begränsar om de måste. Föregående inlägg gav en rad exempel på det och det finns åtskilliga fler. Jag tänker på turerna kring Napster (man fruktade att uppfinningen skulle göra musiker arbetslösa, så man förbjöd det) och jag ser den stackars uppfinnaren i Danzig framför mig. Han må ha blivit nedstucken, eller om han nu blev dränkt, men tekniken försvann inte. Den fortskred. Och den revolutionerade världen.