Om hatsajter och dildoannonser

 

På tal om Hinke Bergegren. I små mord fri kärlek – en biografi om Hinke Bergegren av Hans Lagerberg, står en del intressant om tidningen som Hinke var redaktör för under många år, nämligen Ungsocialisternas Brand. Huvudpersonen i en roman av Ivar Oljelund citeras för att ge ett tidstypiskt intryck.

Tidningen förde ett våldsamt språk, men förfäktade den fattiges rätt med en lidelse, som gjorde ett djupt och upprörande intryck. Han hade aldrig läst något sådant förut. Den begärde allting nytt, vilket var oerhört – ett nytt samhälle, en ny himmel och en ny jord. Tidningen var ultras och fruktade ingenting, den skrevs på ett vardagsspråk, som man inte trodde kunde tryckas. Den drog till och svor ibland, vilket stötte och chockerade, men det var roligt också. Han läste het och omtumlad. Det mesta var riktigt, tyckte han, och lågade av rättfärdighetens eld.

Då det var en veckotidning hade man inte nyheter på samma sätt som i dagspressen utan

i stället kommenterades bitskt vad som hänt under veckan och vad som skrivits i andra tidningar.[..] Omvärlden såg Brand som ett skandalblad, och tidningen var förvisso inte ovillig att utnyttja sensationen, inte minst när det gällde att avslöja de sedligas perversiteter. Personangrepp var likaledes vanliga

Vidare får vi veta att Hinke föraktade journalistkåren. ”Han brukade ordet Hundjournalistik. Journalisterna var borgarklassens gårdvarar – och tillika fähundar, utan all heder eller intresse för idéer, de ville bara ha pengar och kröp därför för överheten.”

Brand var ingen oansenlig publikation, Lagerberg skriver att upplagan låg på 22 000 år 1914, att jämföra med Aftonbladets 25 000 och Svenska Dagbladets 38 000.

Man tänker osökt på vår tids mer eller mindre rasistiska ”alternativmedier”, som de vill kalla sig själva. För det är en bitter insikt att den samhällsfarliga journalistiken idag mestadels kommer från höger. Ta bara Avpixlat som exempel. Sidan benämns konsekvent för hatsajt av hela det mediala och politiska etablissemanget. Som extremvänster kan man inte bli annat än uppriktigt avundsjuk. Alla är djupt upprörda över Avpixlats ondska och konsensus råder om dess uselhet, men likt förbannat besöks den dagligen av många, många människor. Etablissemangets öppna avsky har naturligtvis bidragit till alternativmediernas succé, och även här finns en parallell till det förflutna. Både Axel Danielsson och August Palm har vittnat om hur borgerlighetens panikartade angrepp på den gryende A-pressen under slutet av 1800-talet bara ökade dess spridning och ryktbarhet. Lagerberg skriver dessutom om att de av myndigheterna förbjudna numren av Brand alltid sålde som smör. Det fanns ingen förhandscensur i Sverige, men det hände titt som tätt att någon artikel i tidningen kunde misstänkas för sedlighetsbrott, uppvigling eller kanske rent av majestätsbrott, varför den drogs in av polisen. De tryckta numren hade dock i regel redan spridits vind för våg och för tidningsförsäljarna var ett nummer med en för myndigheterna misshaglig artikel en garanterad försäljningssuccé, även om det kanske fick ske lite i det fördolda.

Men Brand var radikal även på andra sätt. Som nämndes i förra inlägget så bedrev Hinke Bergegren en engagerad agitation om fri kärlek och förordade preventivmedel, något som var väldigt upprörande på den tiden. Till skillnad från idag då frågor kring utmanande av sexuella och relationella normer ofta benämns ”identitetspolitik” och anses stå, om inte i direkt motsättning till, så åtminstone som ”höger” eller ”liberalt” i förhållande till klasskampspolitiken, så var det för hundra år sedan istället självklart att revolutionär klasskamp gick hand i hand med revolutionär ”identitetspolitik” (i brist på ett bättre ord). Även i Brand kom denna radikala sexualmoral till uttryck, förutom i den redaktionella texten även i annonserna. Jag har läst någonstans att Brand var den första tidningen i Sverige som tryckte annonser för preventivmedel, och när jag för en tid sedan bläddrade i gamla nummer, jag tror de var från 1906, så hittade jag också den berömda reklamen för ”franska försiktighetsartiklar”, som man då kallade kondomer. Men jag upptäckte mer. Titta på den här:

image

(Då min finsktillverkade mobiltelefon med 2.0 megapixelkamera lämnar en del att önska vad gäller kvaliteten så är väl en bildtext motiverad) : Franska försiktighetsartiklar, Kvinnoskydd, Lifmodersprutor, Suspensoirer, Gummibattonger mm. Billigast i parti och minut. Priskurant med bruksanvisning, mot porto. FRANSKA GUMMI-DEPOTEN: C. M. Anderssons, Norrlandsgatan 18, Sthlm. A. T. Riks.

Gummibattonger! Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om Brand inte bara var först med kondomer, utan även med dildosar i sina annonser.

Finns det då något hopp för oss som vill se en ordentlig hatsajt från vänster? Brand finns än idag och är en mycket läsvärd tidning. Dess format och roll idag skiljer sig dock stort mot hur den var på den gamla goda tiden. Istället står nog hoppet till Aktuellt Fokus. Nättidningen har bara funnits i drygt ett år men har redan fått ett ganska stort genomslag, trots små resurser. Eller möjligen tack vare små resurser då man (ännu) inte riskerar att korrumperas av vare sig kramar från etablissemanget eller statligt press- och kulturstöd. På Aktuellt Fokus drar man sig inte för att slänga sig med sensationella kvällstidningsaktiga rubriker eller taskiga, ibland tafatta, men ofta roliga photoshopmontage. Man gör nyheter av ”populistisk” karaktär, som att fokusera på höga politiker- och pamplöner. Klassperspektivet är närvarande, inte minst då man ständigt rapporterar om arbetsplatsolyckor under rubriken ”Otrygga Sverige”. Att gång på gång påminna oss om att arbetarklassen i vårt land faktiskt dör och skadar sig då de jobbar ihop profiter åt kapitalet är en journalistisk gärning av rang, som dessutom bryter skarpt mot det medelklassdominerade perspektivet i mainstreammedierna. Det är uppenbart att Aktuellt Fokus tagit inspiration från rasisternas alternativmedier och någon gång har man rent av snott SD-svansens formuleringar och talat om ”regimtrogen media” och ”åttaklövern”. Jag älskar det.

Visst har jag ibland synpunkter på innehållet. Man kan även komma med invändningar som att språket ibland borde ses över och annat petigt. Men Aktuellt Fokus är en frisk fläkt som vägrar inordna sig, som inte lyder mainstreammediernas problemformuleringsprivilegium, som inte bryr sig om att vara fin i kanten. Hinke skulle varit stolt.

Utopin 500 år: Hinke Bergegrens feministrevolution

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhörde den tidiga svenska socialdemokratins yttersta vänsterflygel. Han drog åt anarkismen men kallade sig likväl marxist. Marx, Krapotkin och Bakunin var i Hinkes ideologiska tankevärld fullt förenliga. Hans hätska antiparlamentarism, antimilitarism och förespråkande av militanta kampmetoder – hans tal om ”småmord” har blivit ökända – gjorde honom till det borgerliga samhällets fiende nr 1, men också allt mer obekväm inom de egna leden. Hur märkligt det än kan låta idag så kunde fram till början av 1900-talet socialliberala reformpolitiker samsas med revolutionära kommunister och anarkister inom en och samma rörelse. Även om avstånden tendenserna emellan var stora, liksom polemiken ofta var hänsynslös, så dröjde det till slutet av 00-talet innan en faktisk klyvning skedde och Hinke Bergegren uteslöts ur socialdemokraterna.

Utöver sin militanta socialistiska övertygelse är Hinke Bergegren främst känd för sina åsikter i vad som då kallades könsfrågan eller sedlighetsfrågan. Även här var Hinke extremist då han kritiserade äktenskapet, förordade preventivmedel och fri kärlek. Tankar som i decennierna kring sekelskiftet var minst lika omstörtande som privategendomens och statens avskaffande. Hans föredrag Kärlek utan barn från 1910, som senare även kom ut i skrift, ansågs inte bara skandalös i borgerlighetens ögon, den var även olaglig. Sedlighetsbrott fanns ännu i lagstiftningen och Hinke Bergegren fick sitta två månader på Långholmen för sitt brott, där han för övrigt gjort flera vändor tidigare. Riksdagen tyckte dock inte detta var nog, utan instiftade den så kallade Lex Hinke som förbjöd information om preventivmedel.

Men utöver den politiska agitation i tal och skrift som Bergegren främst är känd för så författade han även romaner, teaterdramer och dikter, liksom han han parallellt med sina agitationsturnéer i revolutionens tjänst även höll föredrag om konst och litteratur. Ett kort teaterstycke, skrivet på vers, kallad Det blir en gång… Framtidsbild i en akt Är Hinke Bergegrens bidrag till den utopiska genren.

Handlingen i Det blir en gång är att en Fru Eggers som efter att ha somnat in i en ”hypnotisk sömn” år 1911 vaknar upp 50 år senare. Och världen har förändrats. Fru Eggers är först skeptisk till det hon ser och hör, hennes två guider i den nya världen, Aura och Abel, är i sin tur förvånade över fru Eggers religiösa språkbruk, då religionen i Sverige år 1961 enbart är gammal vidskepelse ingen längre tror på. Fru Eggers vill till en början inte heller gå med på att det gamla samhället egentligen var så hemskt. Abel förklarar

Jag menar… Ja, jag menar, att ni krupit.
Och därför världen ständigt vänta fick.
På den omdaning, varom ni då drömde.
Ty handling var det, som tyvärr ni glömde.

Ett ställningstagande för handlingens propaganda, vilket naturligtvis kritiserar försiktigare reforminriktade socialister i Hinkes samtid. Vi kan inte bara sitta och prata, vi måste göra något för att uppnå drömsamhället.

Då denna utopi är väldigt kort och dessutom skriven i versform så bjuds vi inte på så många tydliga detaljer om det framtida samhället, men pengar är avskaffade och det är fritt för alla att ta vad de vill från butikerna. En Dr Jonas, som även han visar fru Eggers runt i världen, förklarar att han som omväxling även arbetar som kypare på en restaurang. Att äta på restaurang gör för övrigt alla nu, då varken låg eller hög finns till i jämlikhetens land.

Men fokus ligger i Det blir en gång framför allt på sedlighetsfrågan. Äktenskap finns inte längre ”Nej fri förening. Det lyckligaste är för mänskors barn.” De flesta kvinnor föder två barn, ”Den saken själva vi reglera.” upplyser Aura den förskräckte Fru Eggers. En diskussion uppstår där framtidsmänniskorna påpekar att äktenskapet var en olycklig inrättning.

                      Ack giftas… Vilken syndig drift.
Med mänskors känslor, hug och tankar.
Man trodde visst, att hjärtat bankar.
I takt med pänningpåsens gyllne gift?
Vad tröstlös lott, vad hopsnört, torftigt liv.
Med trötthet, svartsjuk galla och allt kiv.

Svartsjuka mellan forna älskare finns inte längre till, men fru Eggers står på sig, även om hon mer och mer börjar tveka.

    DR. JONAS (till fru Eggers).
Men om den ena tröttnade, hur gick det då?

FRU EGGERS.
Om… Om… Sin vigseled man fick ej svika.

DR JONAS.
Men om nu mannen var brutal tillika?

FRU EGGERS.
Det hustruns plikt ju var att giva vika.

Naturligtvis ändrar sig Fru Eggers, och snart håller hon långa lovtal för den nya tiden. Till slut får vi även se en mindre tillbakablick på hur vi kom hit, och här skiljer sig (såklart!) Hinke Bergegrens vision från Axel Danielssons oblodiga revolution.

        Men siste prästen, ja han hängdes.
I sista kungens tunna tarmar.
Och folket har på starka armar.
Båd kors och krona, svärd, kanoner.
Till gödselhögen under kungsångs toner.
Det var den allra sista gången.
Som någon sjöng den kryparsången.
Den lagts på högen som allt annat.
Som gjorde livet smaklöst och förbannat.

Man ska just besöka ”barnhuset”, då fabriken, det hade Abel glömt bort, var stängd för dagen, när allt plötsligt förändras. Fru Eggers vaknar till sin mans hotfulla rytande. Hon är tillbaks i 1911, allt hade varit en dröm. Nu får hon skäll för att hon sover och försummar sina husbestyr.

HR EGGERS.
Det är min själ så man kan bli förbannad!

FRU EGGERS.
Min dröm, min dröm, när blir väl du besannad?

Utopin 500 år: Antiutopi?

Vad är egentligen utopins motsats? Man kan här tänka sig flera olika alternativ. Det ena är dystopin, alltså skildringar av ett fiktivt samhälle som är dramatiskt olyckligt, förtryckande och eländigt. Den självklara klassikern i dessa sammanhang är så klart George Orwells 1984. Men Dystopin, och inte minst då 1984, kan fungera på samma sätt som utopin i det att den kritiserar samtida förhållanden genom att ställa upp en fiktiv spegelbild. Många har visserligen framhållit Orwells dystopier – utöver 1984 även Djurens farm – som kritiska till Sovjetunionen och där med legitimerande av det västerländska samhället, och visst finns här en stark pessimism över socialismens utveckling och varningar om att tankar om en bättre värld kan leda till helvetet på jorden. 1984 är dock alldeles ypperlig som vapen för att kritisera företeelser även inom väst och jag undrar om något litterärt verk refererats till så ofta inom det politiska språket som denna. Storebrorssamhälle och nyord är begrepp som gång på gång visar sig användbara för att avslöja maktens kontrollbehov.

Från borgerligt håll påstås ibland att utopier skulle vara farliga. Det är ett oerhört reaktionärt förhållningssätt. Att föreställa sig att något bättre än detta är möjligt skulle alltså vara farligt att ens tänka. Ett unket resonemang som hör hemma före upplysningen. Samtidigt åberopas ständigt den liberala privatutopin, som slår fast att allt är möjligt för just dig. Det kallar de själva såklart inte för en utopi (liksom de inte alltid vill kännas vid att de företräder en ideologi, eller knappt ens att deras politik är politisk), och den är fullt kompatibel med ovannämnda resonemang om utopiers inneboende farlighet. Men denna antiutopi är likväl utopisk, även om den på samma gång är konservativ. Du kan bli vad som helst och uppnå himmelska höjder, men att förändra samhället är i bästa fall omöjligt och leder i värsta fall till att det blir värre.