Bokrelease!

Nu har min e-bok kommit ut. Om Klasshatet. En essä, skriven i affekt, som syftar till uppvigling, våld och anarki finns att köpa via Smashwords för ynka 2 dollars och nittionio cent. Den finns även på andra platser, till exempel borde den finnas på iBookstore och vi får se om den dyker upp på fler ställen framöver.

Men varför har jag då gjort det, och vad betyder ens en ”bok” i sammanhanget? För den som har läst en hel del av vad Rasmus Fleischer skrivit – i blogg och i tryck – så blir det naturligt att man börjar filosofera över sådana saker. Jag har skrivit en text, den är egentligen inte särskilt sammanhängande utan snarare ganska spretig, men som jag bestämt mig för utgör en enhet, en essä. ”Bok” kan ju ge intrycket att det rör sig om något massivt, så jag ska inte lura er, det rör sig om en relativt kort text, pdf versionen blev 41 sidor tror jag. Inspiration i detta sammanhang har jag fått från Eric Pettersson, vars fabriksliv kallades för en ”kortroman” fast den mest känns som en pamflett när man håller den i handen. Så där har ni ett objektivt kriterium att gå på; min essä är faktiskt längre än fabriksliv! Och därför kan jag med att kalla mitt digitala dokument för en bok.

För där kommer nästa invändning. Boken finns inte, och har aldrig funnits, i tryck. Dessutom är den inte utgiven av något förlag. Jag har fixat allt själv via Smashwords, världens största självpubliceringsförlag (eller vad man nu kallar det). På Smashwords kan man få sin e-bok konverterad till olika format och distribuerad till ganska många platser där det säljs e-böcker, mot att företaget tar en mindre del av (de eventuella) intäkterna. Förr var det enkelt att veta. Det krävdes ett förlag, det krävdes att det trycktes en upplaga. En bok var en konkret sak. Via denna urvalsprocess skapades boken och dess upphovsperson blev en författare. Man har jag verkligen skrivit en bok? Är jag en författare nu?

En e-bok är för mig något väldigt konstigt. Det rimligaste hade väl varit att jag bara släppt hela essän som en pdf för var och en att ladda ner, om jag nu ville göra något utanför bloggformatet. Men jag tänker dessutom ta betalt. Det är väl detta som är konstigaste för mig. Jag skulle själv aldrig köpa en e-bok, jag tycker det är lika bisarrt att betala för det som det är att betala för mp3:or. Jag har aldrig brytt mig ett skit om lipiga argument om att ”artisten måste få betalt för sitt arbete” då det rör sig om kopiering av information. Syftet med mitt skrivande på den här bloggen har aldrig handlat om pengar, det har bara handlat om att skriva för skrivandets egen skull. Ändå kommer jag nu kräva betalt av mina läsare. Varför då? Jag vet faktiskt inte riktigt, jag har själv svårt att sätta ord på det. Till viss del är det att det känns mer ”på riktigt”. Detta ger i sin tur genast ett visst dåligt samvete då hela, ska vi kalla det ”piratkulturen”, är något som jag alltid sympatiserat med. Att ny digital teknik kanske kan leda till ett nytt produktionssätt, att varuformen, lönearbetet, profiterna, ja hela kapitalets logik skakar i sina grundvalar, är något jag ibland hoppfullt tycker mig se och om inte annat vill kämpa för. Men nu väljer jag att sluta uttrycka mig fritt och öppet för alla som vill ta till sig, som med den här bloggen, för att istället reducera mitt tänkande, tyckande och filosoferande till en simpel vara på marknaden.

Framför allt sätter betalningen upp en hög tröskel. Inte för att det är mycket pengar det rör sig om, men det kräver en viss ansträngning, en uppoffring, för att läsa mitt verk. Detta kommer med allra största sannolikhet leda till att boken kommer få extremt få läsare. Jag säljer alltså ut utan att få betalt, med resultatet att knappt någon kommer läsa vad jag skrivit. Och på något märkligt sätt tilltalar allt detta mig.

Jag började skriva på essän för ganska längesedan, innan jag skapade den här bloggen, och det fanns från början ingen som helst mening annat än att jag ville skriva av mig, avreagera mig, på olika saker. Dokumentet har ständigt fyllts på, ibland skrivits om, och ibland har olika delar flyttats runt, helt utan något egentligt syfte och egentligen inte ämnat för någon annan att läsa. Vissa delar av boken påminner om den här bloggen (jag postade för ett tag sedan ett avsnitt här), men andra är mer personliga. Det var bara mina tankar, som jag skrek ut i tomheten. Sen fick jag för mig att börja blogga. Först nu i slutet av sommaren slog det mig att det där textdokumentet kunde sammanfogas med Folkets Vän, att jag kunde sätta mitt bloggjag som författare och göra något av det. E-boksformens begränsning är kanske därför passande. Det blir på sätt och vis en återgång till tiden då jag satt i min ensamhet och tänkte tankar ingen kunde höra.

Annonser

En kommentar

  1. thomask69 · december 1

    Jag känner igen mig i det du skriver. Jag fick iden till att lägga ut min bok, Det Goda Trollet, på smashwords av dig. Men jag tyckte det var obegripligt med avtalet för att ta betalt, så jag lät boken bli gratis.

    Samtidigt känns det som texten inte är min, utan bara en produkt av andra människors tankar omformade i min hjärna.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.