Den samhällsbevarande vänstern

Allt är bra. Peter Wolodarski skriver i DN den femte december att det går bra för Sveriges ekonomi. Det handlar om SCB:s senaste rapport som slår fast att BNP tillväxten är något högre än förväntat det sista kvartalet. Och högre än i till exempel Finland. Jaha. Inget konstigt kan man tycka. En vanlig borgerlig text, vars poäng efter hand tycks vara att berätta om den fantastiska framgångssaga Sverige i ekonomiskt avseende blivit sedan 1993. Han exemplifierar med existensen av företag som Spotify och Klarna.

Att det som är dåligt för oss är bra för överklassen är naturligtvis inga nyheter och att utvecklingen med en havererad välfärd och infrastruktur, privatiseringar och bolagiseringar, ökade inkomstskillnader, större otrygghet på arbetsmarknaden och en permanent massarbetslöshet – några få exempel på utvecklingen i landet sedan 1993 – betraktas som något positivt för högern är därför inget konstigt. Inte heller att parasitära företag som Spotify eller rena ockrare som Klarna framställs som hjältar att känna nationell stolthet inför. Eller att tillväxt mätt i BNP okritiskt framhålls som ett mått på framgång. Det konstiga är att denna samhällssyn allt oftare delas av folk som påstår sig tillhöra vänstern. Peter Wolodarski gillas och delas i mina flöden av folk jag trodde var fullt normala. Varför?
Jo, Peter Wolodarski skriver nämligen sitt borgerliga manifest till bakgrund av vad vi brukar kalla ”flyktingkrisen” och han riktar sin polemiska udd mot Sverigedemokraterna och andra som är kritiska till invandringen. Att hävda att allt är bra, att vi inte är i kris, att det går bra för ekonomin samtidigt som flyktingströmmen till landet tilltar, blir därför en positionering mot de som med ett alarmistiskt tonläge hävdar att vi nu bevittnar nationens undergång. Och positionering mot SD tycks idag vara det enda stora delar av vänstern klarar av.

Vänstertidningen Dagens ETC har även den på sistone predikat lugn och ansträngt sig för att tona ner, eller rent av förneka, att vi skulle befinna oss i en kris, och hypen kring optimistgurun Hans Rosling tycks ständigt nå nya och allt märkligare höjder. Krismedvetande har närmast definitionsmässigt blivit något för högern medan vänstern i allt större utsträckning menar att vi ska sitta lugnt i båten medan de high-fivar första bästa liberal som kommer med positiv statistik över ”tillväxten” eller ”ekonomin”- begrepp som i sig borde granskas kritiskt. Som Rasmus Fleischer för ett tag sedan konstaterade motiverar rent av AFA i sina kommunikéer numer sina aktioner mot sverigedemokrater med att dessa gjort sig skyldiga till att ha målat upp en bild av Sverige som ett land på gränsen till undergång. När självaste Antifascistisk Aktion legitimerar sina dåd med att man vill undvika samhällsoro är det något som inte står rätt till med vänstern i det här landet.

Det är uppenbart att Sverigedemokraternas propagandaarbete har varit en enorm framgång. Inte nog med att inte bara de borgerliga, utan även S, (med stöd av MP!) nu företräder deras politik, deras tankefigurer om ”sjuklövern” och talet om ”Sveriges enda oppositionsparti” har svalts med hull och hår av stora delar av den etablerade vänstern som tycker det är viktigare att markera sin moraliska överlägsenhet genom ställa sig jämte sossar, miljöpartister och borgare och unisont säga ”Fy!”. Om man vidare accepterar den förenklade problemformulering där flyktingkrisen inte kan innebära något negativt (det vore att ge efter för SD) och de facto jobbar aktivt för att översläta och förneka den reella oro som exempelvis risk för lönedumpning innebär – något som näringslivet för övrigt helt öppet säger sig vilja utnyttja flyktingkrisen till att genomföra – bäddar man för ett scenario där alternativen enbart kommer stå mellan höger eller extremhöger.

Den som till äventyrs känner sig orolig eller förbannad, som upplever samhällsutsikterna som negativa eller som söker efter radikala förändringar kommer inte ha mycket att hitta hos en ”vänster” som mest framstår som konservativ.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.