Jag har tidigare inte brytt mig så värst mycket. Det har mest varit som ett bakgrundsbrus, några märkliga uttalanden jag knappt lyssnat på, eller snabbt scrollat förbi. Då nyheterna dessutom oftast nått mig i mitt Facebookflöde genom ett vansinnigt känsloutbrott från typ Ivar Arpi, Marcus Birro eller någon annan marginalhögerdebattör, så har jag mest ryckt på axlarna, tänkt att de nog har missuppfattat något och huvudsakligen reagerat genom att hånflina åt deras upprördhet. Men när jag nu ännu en jävla gång springer på ett fullkomligt efterblivet utspel så börjar jag istället tänka efter. Det rör sig kanske om mer än bara lösryckta citat från någon verklighetsfrånvänd socionomkärring eller sinnesslö kommunpolitiker. Vi har kanske ett problem. Jag pratar om daltandet med IS.
Den här gången var det en företrädare för Grön Ungdom som tycker att återvändande IS-soldater bör få ”Hjälp med bostad, arbete eller skuldsanering”. Men varför i helvete resonerar någon så?
Sedan attackerna på World Trade Center den elfte september 2001 har terrorbekämpning ständigt varit på dagordningen, och denna har inte sällan kritiserats. Ökad kontroll och övervakning av medborgarna, och lagstiftning som urholkar grunderna för rättsstaten har genomförts, dock under ständigt ifrågasättande. Att lagar som snabbt stiftats i ett upprört tillstånd, med syftet att enbart bekämpa terror, även kan tillämpas på andra personer och i andra syften, har varit en ständigt återkommande debatt. Med mer repressiva lagar och en upptrissad retorik riskerar samhället att bli mer auktoritärt och gå i en paranoid riktning där man snart inte bara jagar terrorister utan även minoriteter och politiska motståndare. Terrorbekämpningen riskerar alltså att spridas även till övriga oppositionella och till icke-våldsgrupper. Vi behöver inte plocka fram mot någon abstrakt sluttande plan-teori utan bara konstatera att delar av 00-talets terrorlagstiftning faktiskt redan har används mot exempelvis miljöaktivister, och att den statliga övervakningen har sträckt sig långt utanför de ramar den först var tänkt för. Ungefär så låter den gamla vanliga kritiken. Men jag börjar misstänka att det även kan fungera omvänt. Det är givetvis katastrofalt att lagstiftning avsedd för Al Qaida även används mot Greenpeace. Men man kan göra ett annat fel här. Att man banaliserar istället för demoniserar. Greenpeace är inte Al Qaida. Men Al Qaida är inte heller Greenpeace, om ni är med på vad jag menar.
Jag skrev ganska nyligen om så kallad ”våldsbejakande extremism”. Jag menade (och i detta är jag långt ifrån ensam) att det är fördummande att bunta samman sina politiska motståndare i ett fack, och att det mest handlar om att plocka billiga poänger. Låt oss titta på följande citat, som jag lyfte fram i det nämnda inlägget, från den statliga rapporten Ung och extrem – om våldsbejakande vänsterextremism:
De krigiska idealen eller hypermaskuliniteten som beskrivits inom den våldsbejakande högerextrema miljön och inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön har under perioder även varit ett närvarande inslag inom den våldsbejakande vänsterextremistiska miljön. Detta visades tydligt vid Göteborgskravallerna 2001
Alltså. Läs stycket ordentligt. Ta verkligen in vad det står. Vi har alltså en statlig myndighet, Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, vars uppgift det är att motverka både våldsam islamism och vänsterextremism. Den förstnämnda hemskheten kan illustreras med Islamska Staten, en fascistoid terrorsekt vars groteska våldsutövning är lika väldokumenterad som den är häpnadsväckande. De uppmanar till exempel sina anhängare att våldta civilbefolkningen i de områden de erövrar, förespråkar (sex- och ”vanligt”) slaveri, utrotning av religiösa minoriteter, dödsstraff för homosexualitet och äktenskapsbrott. I de områden de kontrollerar har man upprättat ett styre som får Nordkorea att lika en idyll, och i sin iver att sprida sitt kalifat använder man som taktik att begå massmord direkt riktade mot civilbefolkningen, där det verkar som om varenda plats på hela jorden ses som ett legitimt mål.
På samma bord för den nationella samordnaren att bekämpa, och inom ramen för samma politiska etikett ”våldsbejakande extremism”, finns alltså även den extrema vänstern, vars ultimata ondska bevisades av Göteborgskravallerna 2001. Är ”våldsbejakande extremism” verkligen ett rimligt begrepp för dessa två företeelser? Eller är det hela kanske bara riktigt, riktigt, korkat?
Så långt tillbaks jag kan minnas har högerpolitiker och högertyckare gjort allt de kunnat för att bunta samman vänstern med först nynazister, och senare islamistiska terrorister, för att slippa argumentera för den enda vägens politik. Staten hoppade till slut på tåget fullt ut i och med inrättandet av den nationella samordnaren, och nu ser vi de vansinniga kålsuparteoriernas konsekvenser. För var får killen från Grön Ungdom sina idéer om att IS bäst bekämpas med ”Hjälp med bostad, arbete eller skuldsanering” ifrån? Jo, säger han i samma artikel, det ”har lyfts fram av Institutet för Framtidsstudier i en rapport till den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.” Vi snackar om unga män som helt frivilligt tagit sig från Sverige ända till Syrien eller Irak för att av ideologiska skäl ansluta sig till ett band av våldtäktsmän och massmördare. Och deras återvändande bör alltså enligt vissa behandlas som om de vore några struliga ADHD-ungar som måste lära sig att sluta skolka från mattelektionerna. Det här är bara så jävla dumt.
Men vad ska man då göra med de återvändande jihadisterna? Jo, där har jag faktiskt ett väldigt konkret förslag. Låt YJÊ bestämma. Yekinêyen Jinên Êzidxan är den kvinnomilis som uppstod efter Islamska Statens försök att utplåna den jezidiska minoriteten i Irak. En stor del av milisen består av IS forna sexslavar. Så låt Sverige bekosta ett läger i Rojava eller Irakiska Kurdistan, administrerat av YJÊ, och skicka samtliga återvändande IS-krigare dit. Jag är övertygad om att IS forna våldtäktsoffer i den jezidiska kvinnomilisen har större kompetens om vad man bör göra med dessa individer än vad något socialkontor i Sverige någonsin kan ha. Det vore också i linje med en regering som påstår sig vara feministisk.
folkets vän 