Recension: Ung och extrem – Om våldsbejakande vänsterextremism

Kålsuparteorier har länge varit poppis hos myndigheter och andra samhällsbevarande institutioner. Eller, egentligen är det väl en vanlig position som återfinns hos alla ideologier, bland de som inte orkar utmana sin egen världsbild utan nöjer sig med att konstatera att allt är bra, att vi har rätt och alla andra har fel. Steget därifrån till att bunta samman sina meningsmotståndare är inte särskilt långt. Om vi tar en snabb (och förenklad) titt på höger-vänster skalan och undersöker hur de båda extremerna förhåller sig till varandra och till mitten, så kan man se följande: Vänsterextremister ser sig själva som de som utmanar systemet och betraktar högerextremister som systemets de facto försvarare. Fascism ses inte sällan som kapitalismens sista utväg i försvaret mot den revolutionära vänstern. Extremhögern är alltså bara en extrem variant av den politiska mitten. För extremhögern är det istället tvärtom vänstern som är systemets de facto försvarare och skillnaden mellan sossemoderaterna i den aktuella regeringen och AFA är en grad- inte artskillnad. På sätt o vis har båda dessa (grovt förenklade idealfigurs-) positioner rätt. Det beror nämligen på vad man har för politisk utgångspunkt. Om krossandet av kapitalismen är vad man strävar efter så är ju nassarna faktiskt ganska lika mittenpolitikerna då de båda förordar någon slags kapitalism. Och om det enda som betyder något är ariernas rätt att leva utan andra folkslag i sin närhet och stopp på massinvandringen så är ju faktiskt AFA och Fredrik Reinfeldt på samma sida mot de hjältemodiga raskrigarna.

För de i den politiska mitten blir enligt samma logik extremisterna på de båda kanterna likartade. De är ju båda motståndare till det rådande politiska systemet.

Att man beroende av sin utgångspunkt kommer fram till olika syn på sina politiska motståndare är en sak, men att därifrån aktivt leta efter likheter i syfte att bunta samman dem för att glorifiera sig själv är bara fördummande och antiintellektuellt. Man kan till exempel titta på antikommunisthysterin bland svenska åsiktsmänniskor efter Sovjets fall på 90-talet, då den politiska högern tävlade i vem som kunde komma med högst dödssiffror för Stalins terror och likställandet mellan Stalin och Hitler förekom frekvent. Ämnet är inte i sig ointressant. En dåre kan naturligtvis se likheter mellan de två totalitära systemen på 30-talet, och det fanns sedan tidigare flera som gjort liknande spaningar, till exempel filosofen Hanna Arendt. Om man vill läsa stenhård kritik, som till stor del bygger på jämförelser mellan nazism och kommunism, så kan man dessutom läsa anarkistiska och syndikalistiska tidningar från den aktuella eran. Men nivån i debatten på 90-talet var ungefär ”eftersom varken Stalin eller Hitler var folkpartist så är kommunism och nazism samma sak”. Dessutom var det väldigt uppenbart att Hitler-Stalin jämförelserna syftade till att misstänkliggöra vänsterideologier i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet. Istället för intellektuell idédebatt ägnade sig högern åt kålsuparteorier.

Som sagt, tendenser att ohederligt bunta ihop sina meningsmotståndare finns bland alla politiska riktningar, men när det gäller den politiska mitten blir det lite speciellt då dessa har staten till sitt förfogande.

För några år sedan lanserades begreppet ”våldsbejakande extremism” och därefter tillsattes en statlig samordnare med syfte att motverka denna nykläckta hotbild. De våldsbejakande extremisterna delas in i de tre grupperna vänster, höger och islamister. Man har alltså delvis övergivit höger-vänster skalan då islamisterna inte anses passa in i denna. Begreppet, och myndigheten, har såklart redan sågats ganska rejält. Vi kan bara kort klippa in ett avsnitt från Copyriot för att dissa själva begreppet. Den intresserade kan nog därifrån klicka sig runt för mer information och kritik.

Vissa forskare använder etiketten “våldsbejakande” på ett oreflekterat sätt. Att göra så är dålig vetenskap. Magnus Ranstorp kan tjäna som exempel. Mer än någon annan forskare i Sverige har han hängt upp sin forskning på begreppet “våldsbejakande”. Så här skriver han i sin senaste forskningsrapport, författad tillsammans med Peder Hyllengren:

Det är vedertaget bland forskare att uttrycket “extremism” är ett omtvistat begrepp inom den samhällsvetenskapliga forskningen. /…/
Som en konsekvens av syftet med denna rapport så är “bruka våld” ett operationellt relevant uttryck som ger extremism dess mening och syfte. I denna kontext kan uttrycket “bruka våld” även betyda, eller ersättas med, våldsbejakande. Därtill innefattar begreppet även stödjande av våld.
För tydlighetens skull används uttrycket “våldsbejakande extremism” konsekvent i denna rapport.

Tjusig manöver! Forskarna försvarar sitt bruk av det kritiserade begreppet “extremism” genom att trycka in ett förstärkande adjektiv som ännu inte har hunnit bli föremål för vetenskaplig kritik (vilket beror på att adjektivet dels är nyskapat, dels saknar tydlig motsvarighet på engelska).

Nyligen utkom ännu en rapport i ämnet, denna gång från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mucf, (en myndighet vars existens jag inte ens kände till förrän nu). Myndigheten har i alla fall gjort tre rapporter om våldsbejakande extremism med tre tillhörande podcasts, och jag har då läst den om vänstern.

Det är en ganska märklig läsning. Det hela utger sig för att vara en intersektionell analys av den autonoma vänstern, ”med ett särskilt fokus på genus och kön”. Ett problem för artikelförfattaren är att det ”saknas en tydlig gräns mellan våldsutövande miljöer och icke-våldsutövande miljöer”, varför den ”vänsterautonoma miljön” i sin helhet analyseras. Källmaterialet utgörs till stor del av de många rapporter från andra statliga myndigheter och den forskning dessa under senare år beställt. På de knappa 40 sidorna återkommer hela tiden upprepningar genom sammanfattningar och inledningar som gång på gång säger samma sak, och det teoretiska ramverket (intersektionalitet, genus och kön) som påstås genomsyra rapporten kopplas bara väldigt långsökt till det egentliga materialet. Det känns med andra ord som om man läser en studentuppsats på A-nivå.

Kålsuparteoretiserandet visar sig dessutom bli ganska svårt. Visserligen får vi inledningsvis någon slags förklaring till hur extremerna möts.

Trots stora ideologiska olikheter mellan grupperna finns ett gemensamt drag som förenar dem i underkännandet av demokratiska principer och spelregler, vilket utgör ett hot mot grundläggande demokratiska värden. Våldet som dessa grupper riktar mot individer på grund av till exempel deras politiska eller religiösa övertygelse, etniska tillhörighet, sexuella läggning, könsuttryck eller könsidentitet är ett angrepp på principen om alla människors lika värde.

Men sen slås det fast att våldet utgör en väldigt liten del av den autonoma miljön, och att den dessutom minskat på senare år. Sen att vänsterextremisterna skiljer sig från högern och jihadisterna i att de har en ganska jämn könsfördelning. Och att de till skillnad från de andra två ofta problematiserar våldsanvändning internt. Och att de till skillnad från de andra två som utgår från att demokratin gått för långt och vill inskränka den, istället utgår från en ”upplevd brist på demokrati”. Och att det till skillnad från de andra två inte finns några problem att hoppa av rörelsen för de som känner för det.

Jag kan inte bli annat än lite besviken. Jag hade faktiskt hoppas på den hånfulla överlägsenhetskänslan man får av att läsa till exempel Anna-Lena Lodenius, för att inte tala om rikspuckot Magnus Sandelin vars bok Extremister, möjligen i konkurrens med Erik Zsigas Popvänstern, måste betraktas som den ultimata kombinationen av gapskratt och skämskuddesupplevelse. Om våldsbejakande vänsterextremism är mest en tråkig och lite ängslig läsupplevelse. Kan faktiskt bara hitta en riktigt rolig mening:

De krigiska idealen eller hypermaskuliniteten som beskrivits inom den våldsbejakande högerextrema miljön och inom den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön har under perioder även varit ett närvarande inslag inom den våldsbejakande vänsterextremistiska miljön. Detta visades tydligt vid Göteborgskravallerna 2001

Man blir annars inte direkt skrämd av vänsterextremisterna, de framstår som ganska snälla i jämförelse med de två andra extremistfalangerna. Men man hittar ändå lite intressanta grejer. Som varför vänstervåldet minskat efter mitten av 00-talet.

När vit maktmiljöns fysiska närvaro minskade ledde detta till att många förändrade eller avbröt sitt engagemang i den antifascistiska rörelsen och successivt gick in i andra typer av politiska projekt.

Se där, vänsterns våld mot ”meningsmotståndare” minskar alltså då nazisterna drar sig tillbaka. Om, och i så fall i vilken utsträckning, minskningen av vit maktrörelsens fysiska närvaro hade med vänstervåldet att göra diskuteras inte närmare. Men för den kålsuparteoretiker som ser AFA:s och nazisternas våld som lika dåligt och ser som sin uppgift att bekämpa båda, kan ju i alla fall dra en lärdom här: Minska de våldsbejakande högerextremisternas framfart och du får en minskning av de våldsbejakande vänsterextremisterna på köpet.

För de lärdomar och tips på åtgärder som ges i rapporten är minst sagt svaga. Det rör sig om rena floskler. Man måste lyssna på de unga. De måste få kunskap om hur man kan få inflytande över samhället, de måste lära sig att tänka kritiskt. Det låter som om vänsterextremismen bäst bekämpas med en helt normal lektion i samhällskunskap på högstadiet.