Utopin 500 år: Hinke Bergegrens feministrevolution

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhörde den tidiga svenska socialdemokratins yttersta vänsterflygel. Han drog åt anarkismen men kallade sig likväl marxist. Marx, Krapotkin och Bakunin var i Hinkes ideologiska tankevärld fullt förenliga. Hans hätska antiparlamentarism, antimilitarism och förespråkande av militanta kampmetoder – hans tal om ”småmord” har blivit ökända – gjorde honom till det borgerliga samhällets fiende nr 1, men också allt mer obekväm inom de egna leden. Hur märkligt det än kan låta idag så kunde fram till början av 1900-talet socialliberala reformpolitiker samsas med revolutionära kommunister och anarkister inom en och samma rörelse. Även om avstånden tendenserna emellan var stora, liksom polemiken ofta var hänsynslös, så dröjde det till slutet av 00-talet innan en faktisk klyvning skedde och Hinke Bergegren uteslöts ur socialdemokraterna.

Utöver sin militanta socialistiska övertygelse är Hinke Bergegren främst känd för sina åsikter i vad som då kallades könsfrågan eller sedlighetsfrågan. Även här var Hinke extremist då han kritiserade äktenskapet, förordade preventivmedel och fri kärlek. Tankar som i decennierna kring sekelskiftet var minst lika omstörtande som privategendomens och statens avskaffande. Hans föredrag Kärlek utan barn från 1910, som senare även kom ut i skrift, ansågs inte bara skandalös i borgerlighetens ögon, den var även olaglig. Sedlighetsbrott fanns ännu i lagstiftningen och Hinke Bergegren fick sitta två månader på Långholmen för sitt brott, där han för övrigt gjort flera vändor tidigare. Riksdagen tyckte dock inte detta var nog, utan instiftade den så kallade Lex Hinke som förbjöd information om preventivmedel.

Men utöver den politiska agitation i tal och skrift som Bergegren främst är känd för så författade han även romaner, teaterdramer och dikter, liksom han han parallellt med sina agitationsturnéer i revolutionens tjänst även höll föredrag om konst och litteratur. Ett kort teaterstycke, skrivet på vers, kallad Det blir en gång… Framtidsbild i en akt Är Hinke Bergegrens bidrag till den utopiska genren.

Handlingen i Det blir en gång är att en Fru Eggers som efter att ha somnat in i en ”hypnotisk sömn” år 1911 vaknar upp 50 år senare. Och världen har förändrats. Fru Eggers är först skeptisk till det hon ser och hör, hennes två guider i den nya världen, Aura och Abel, är i sin tur förvånade över fru Eggers religiösa språkbruk, då religionen i Sverige år 1961 enbart är gammal vidskepelse ingen längre tror på. Fru Eggers vill till en början inte heller gå med på att det gamla samhället egentligen var så hemskt. Abel förklarar

Jag menar… Ja, jag menar, att ni krupit.
Och därför världen ständigt vänta fick.
På den omdaning, varom ni då drömde.
Ty handling var det, som tyvärr ni glömde.

Ett ställningstagande för handlingens propaganda, vilket naturligtvis kritiserar försiktigare reforminriktade socialister i Hinkes samtid. Vi kan inte bara sitta och prata, vi måste göra något för att uppnå drömsamhället.

Då denna utopi är väldigt kort och dessutom skriven i versform så bjuds vi inte på så många tydliga detaljer om det framtida samhället, men pengar är avskaffade och det är fritt för alla att ta vad de vill från butikerna. En Dr Jonas, som även han visar fru Eggers runt i världen, förklarar att han som omväxling även arbetar som kypare på en restaurang. Att äta på restaurang gör för övrigt alla nu, då varken låg eller hög finns till i jämlikhetens land.

Men fokus ligger i Det blir en gång framför allt på sedlighetsfrågan. Äktenskap finns inte längre ”Nej fri förening. Det lyckligaste är för mänskors barn.” De flesta kvinnor föder två barn, ”Den saken själva vi reglera.” upplyser Aura den förskräckte Fru Eggers. En diskussion uppstår där framtidsmänniskorna påpekar att äktenskapet var en olycklig inrättning.

                      Ack giftas… Vilken syndig drift.
Med mänskors känslor, hug och tankar.
Man trodde visst, att hjärtat bankar.
I takt med pänningpåsens gyllne gift?
Vad tröstlös lott, vad hopsnört, torftigt liv.
Med trötthet, svartsjuk galla och allt kiv.

Svartsjuka mellan forna älskare finns inte längre till, men fru Eggers står på sig, även om hon mer och mer börjar tveka.

    DR. JONAS (till fru Eggers).
Men om den ena tröttnade, hur gick det då?

FRU EGGERS.
Om… Om… Sin vigseled man fick ej svika.

DR JONAS.
Men om nu mannen var brutal tillika?

FRU EGGERS.
Det hustruns plikt ju var att giva vika.

Naturligtvis ändrar sig Fru Eggers, och snart håller hon långa lovtal för den nya tiden. Till slut får vi även se en mindre tillbakablick på hur vi kom hit, och här skiljer sig (såklart!) Hinke Bergegrens vision från Axel Danielssons oblodiga revolution.

        Men siste prästen, ja han hängdes.
I sista kungens tunna tarmar.
Och folket har på starka armar.
Båd kors och krona, svärd, kanoner.
Till gödselhögen under kungsångs toner.
Det var den allra sista gången.
Som någon sjöng den kryparsången.
Den lagts på högen som allt annat.
Som gjorde livet smaklöst och förbannat.

Man ska just besöka ”barnhuset”, då fabriken, det hade Abel glömt bort, var stängd för dagen, när allt plötsligt förändras. Fru Eggers vaknar till sin mans hotfulla rytande. Hon är tillbaks i 1911, allt hade varit en dröm. Nu får hon skäll för att hon sover och försummar sina husbestyr.

HR EGGERS.
Det är min själ så man kan bli förbannad!

FRU EGGERS.
Min dröm, min dröm, när blir väl du besannad?

Annonser