Utopin 500 år: Thomas More och den ursprungliga ackumulationen

Det är som sagt 500 år sedan Thomas Mores Utopia först utkom. En på flera sätt banbrytande bok som gav oss ordet utopi och som gjort avtryck i litteraturen så väl som i den politiska idéhistorien. Skildringen av det idylliska ö-livet är vad som oftast brukar framhållas med boken, men man kan även finna mer direkt samhällskritik. I det här inlägget ska jag lite kort belysa en intressant aspekt av boken vilken ofta förbises, nämligen Mores ögonvittnesskildring till vad som av historiker brukar kallas enclosure och vilket Karl Marx benämner ”den ursprungliga ackumulationen”, kapitalismens historiska fundament. Så här skriver More om sitt England, 1516:

Det räcker ju med att ha en enda fårahede eller oxdrivare för att vakta boskapen på den mark som skulle kräva en stor arbetsstyrka om den skulle besås. Det är därför som matpriserna på många ställen blivit mycket höga. Ja också ullpriset har stigit. Den fattiga befolkningen i England, som brukade tillverka yllekläde, kan nu inte längre köpa ull, och därför tvingas många från arbete till sysslolöshet […] Även om fårstocken ökar kraftigt sjunker ändå inte priserna. Även om man inte kan kalla det monopol, eftersom det finns flera säljare, så är det åtminstone fråga om ett oligopol. Nästan hela verksamheten kontrolleras av några få rika, som inte behöver sälja en dag innan de själva vill, och viljan inställer sig inte förrän priset stigit till en nivå som tilltalar dem.

Mores fiktiva språkrör, Rafael Hythlodaeus, ondgör sig över utvecklingen där bönder drivs från sin jord och tvingas bli till tiggare eller rövare, vilket staten bemöter genom tusentals hängningar. Han pekar även tydligt ut syndabocken – den privata äganderätten. Kritiken känns väldigt långt före sin tid.

I sitt förord till den svenska utgåvan 1979 skriver Tore Frängmyr att det är lite märkligt att Utopia inte införlivats i marxismens kanon, då det ju uppenbart är ett kommunistiskt samhälle som idealiseras. Det ligger något i detta. Utvecklingslinjerna i socialismens idéhistoria brukar oftast gå via liberalismen och nationalekonomin. De upplysningsfilosofer som bekämpade adel och kyrka och vars yttersta framgång var den franska revolutionen ses i regel som förelöpare till den moderna socialismen, vilket på sätt och vis är paradoxalt då principen om egendomsrätten av dessa betonades starkt. Då Thomas More redan 1516, utöver typiska upplysningsideal som religiös tolerans, meritokrati och demokratisk republikanism, dessutom uttalat den starkaste kritiken mot den privata egendomsrätten, förordat pengars avskaffande och insisterat på att staten var”en enda sammansvärjning som gör det möjligt för de rika att i samhällets namn slå vakt om sina egna privilegier”, så ter sig utvecklingen via upplysningens borgarklass som en rejäl omväg.

I Friedrich Engels Socialismens utveckling från utopi till vetenskap från 1880 nämns – titeln till trots – Thomas More bara helt kort i en fotnot. Karl Kautsky ägnade honom dock större utrymme i en längre text några år senare och Uppsalafilosofen Axel Hägerström gav i början av 1900-talet honom stort utrymme i sin De socialistiska idéernas historia där More benämns den moderna socialismens fader. Både Hägerström och Kautsky pekar på att en av skiljelinjerna gentemot den moderna (läs: det förra sekelskiftet) socialismen är den bristande sociologiska förståelsen för massornas intressen. För More var den enda vägen till ett lyckligt samhälle att det förverkligades av en upplyst härskare.

Mores kommunism brukar alltså snabbt skummas igenom i översiktsverk över socialismens historia. Kanske beror det på att ”utopi” redan på 1800-talet – inte minst på grund av ovan nämnda bok av Engels – fick en negativt klang inom vänstern då marxister framhöll sin egen teori som den ”vetenskapliga” i kontrast till den äldre ”utopiska”. Att inte skriva ”recept för framtidens soppkök”, det vill säga att inte ge för detaljerade visioner om framtiden, har sedan dess varit en viktig princip inom vänstern.

Det är istället inom katolicismen snarare än marxismen som man visat störst uppskattning för Thomas More. 400 år efter sin död helgonförklarades han av påven Pius XI och år 2000 utnämndes han av Johannes Paulus II till skyddspatron för politiker och makthavare.

Annonser