Om att erkänna folkmord

Så även det tyska parlamentet har förklarat folkmordet på armenier 1915 för ett folkmord. Den turkiska regimen rasar. För en tid sedan skrev två ledarskribenter, vänstersossen Göran Greider på Dagens ETC och moderaten Tove Lifvendahl på SVD, om det viktiga förfarandet med att parlamentariska församlingar bör ”erkänna” folkmord. Greiders text som handlar om Kaplan-affären tar upp att den nyss avgångne bostadsministern under sin tid som riksdagsledamot kvittade ut sig inför omröstningen 2010 då riksdagen erkände Osmanska rikets folkmord på armenier. Turkarna blev kränkta även då, och kallade hem sin ambassadör för en kortare tid. Det var nog ingen slump, tror Greider, att Kaplan inte deltog i den rödgröna linje som jag anser vara fullkomligt självklar: att erkänna Turkiets folkmord. (Notera att de flesta borgerliga riksdagsledamöter röstade nej till erkännandet)”

Dagen efter att denna ledare publicerades skrev Tove Lifvendal om en kommande riksdagsomröstning, denna gång om ett pågående folkmord, då Islamska Staten som bekant rensar ut minoriteter i de områden de kontrollerar. I denna fråga är de rödgröna tillsammans med centern och moderaterna istället emot erkännandet, medan KD, SD och Liberalerna är för. Själva omröstningen slutade också med seger för nejsidan och fick dessutom en smått komisk vändning då Vänsterpartiet röstade nej med motiveringen att SD skulle rösta ja. Aktuellt fokus rapporterar följande:

När Hans Linde får frågan om han och Vänsterpartiet hade röstat för ett erkännande om Socialdemokraterna hade fört fram förslaget svarar han att han hade applåderat initiativet ifråga.

Absolut. Hade Margot Wallström som utrikesminister gått ut och sagt att det var ett folkmord hade jag ställt mig upp och applåderat. Det är ingen tvekan om det.

(Denna hårresande korkade taktik, att ha som princip att Sverigedemokraterna alltid har fel, är väl ett närmast parodiskt exempel på den breda vänsterns i allmänhet urusla hantering av hur man tror sig bekämpa SD men istället ständigt låter dem sätta dagordningen, men det är ett sidospår i det här sammanhanget…)

Många har kritiserat riksdagens beslut och vissa, som moderaterna Hanif Bali och Niklas Wykman, röstade emot partilinjen och straffades med petningar från politiska uppdrag. Det är viktigt att markera, tycks folk mena. Men är det det? Vad är poängen med att parlamentariska församlingar tar beslut om historiska händelser?

Politiker tycks vara av en särskilt uppblåst sort som tror sig själva vara extremt viktiga. I historiens lite längre perspektiv är det dock inte svårt att se att de allt som oftast bara reagerar på yttre omständigheter, om de inte rent av bara är den rådande ordningens funktionärer. Politiska beslut som leder till någon förbättring kommer alltid till följd av kamp underifrån, att någon politiker trycker på en knapp i en parlamentarisk församling är bara slutet på en längre process, inget historiskt avgörande i sig. Vi hade inte fått LAS och MBL om det inte var för de vilda strejkerna på 70-talet, vi hade inte överhuvudtaget fått rösträtt om det inte fanns hot om en revolution. Varje litet framsteg, varje höjning av levnadsstandarden, varje ökning av friheten har kämpats fram. De senaste decenniernas prekarisering och nedskärningspolitik har möjliggjorts tack vare massarbetslösheten, ”globaliseringen”, och att företagen lyckats utnyttja teknikutvecklingen till sina fördelar, inte på grund av att Kjell Olof Feldt läst en bok av Milton Friedman och sen förvandlat alla sossepolitiker till borgare. Särskilt sedan 2008 är det extremt tydligt hur begränsad politiken är då alla politiker förpassats till att förhålla sig till ”ekonomin”. All politik begränsas av denna abstrakta yttre storhet. Ändå tror sig politikerna vara historiens viktiga aktörer. Ingenstans är denna uppblåsthet så pinsamt tydlig som i fallen om att ”erkänna” historiska faktum. Våra politiker tror här att deras knapptryckande har makt att bestämma vad som hänt i det förflutna. Det är att ta sig själv på lite väl stort allvar. I Sverige, och nu Tyskland, liksom i flera andra länder, är det ett faktum att folkmordet på armenier ägt rum. I Turkiet är det dock osant. Mer bisarrt blir det om man lägger in att Frankrike har en lagstiftning som säger att det är olagligt att förneka folkmordet 1915 medan det i Turkiet tvärtom är olagligt att hävda att folkmordet har ägt rum. I Frankrike och Turkiet upprätthålls alltså de av politikerna fastslagna sanningarna med statens våldsapparat. Nu kan det ju såklart påpekas att fransmännen, tyskarna och vi själva har rätt medan turkarna har fel. För så är det ju. Men om vi godtagit konceptet att politiker slår fast sanningar och om vi accepterar att vi som medborgare ska lyda våra politiska församlingars beslut, var hamnar vi då? Är det inte den postmoderna sanningsrelativismens största triumf? Turkiets sanning är inte vår, alla har vi rätt till vår egen berättelse, om det är sant för dig så accepterar jag det etc. etc. etc.

Så IS pågående slakt är alltså inte ett folkmord, inte i Sverige i alla fall, bland annat tack vare ett vänsterpartistiskt principbeslut om att Sverigedemokraterna alltid har fel. Partipolitiska taktspel är vad som avgör historiska sanningar. Nu kan man tack o lov inte bli dömd av någon hetslagstiftning om man hävdar något annat, i frihetens Sverige har vi alla rätt till vår egen berättelse, men vore det inte bättre om politikerna insåg att deras makt i detta avseende faktiskt är begränsad? De kan faktiskt inte besluta om historiska händelser ägt rum eller inte, även om deras beslut ibland råkar stämma överens med verkligheten. Är det inte bättre om vi istället sätter upp objektiva kriterier för vad som är ett folkmord, låter historiker besluta om det ägt rum i det förflutna, och domstolar besluta om de sker i nuet?

Annonser