Postkapitalism bortom blåögdhet och gnäll

Jag fick nyligen av Utombordskomplexet skickat till mig en länk till the Baffler där Chris Lehmann sågar Paul Masons Postcapitalism. Kritiken är märklig men ändå väldigt bekant. I raljant ordalag blandas Mason samman med de ”Den Nya Ekonomin” vurmande infotech-kapitalister som hans bok kritiserar, och han jämförs rent av med Francis Fukuyama och dennes ökänt idiotiska tes om ”historiens slut”. I slutet av artikeln förekommer en längre anekdot om Mitt Romneys förakt för kinesiska fabriksarbetare som sedan på ett obegripligt långsökt sätt smetas på Mason.

I fokus för kritiken står Masons hoppfullhet, och det är detta som känns allt för bekant. Att peka på tendenser som tyder på kapitalismens fall och utifrån detta uttrycka hopp snarare än förtvivlan är för många till vänster något ovant. Att vara hoppfull läses som att man blåögd står med armarna i kors och tror att allt kommer ordna sig ”av sig självt” vilket naturligtvis är ”naivt”. Att ta teknologiska förändringar som utgångspunkt för sin analys leder lika ofta till anklagelser om ”teknikdeterminism”. Stora delar av Lehmanns artikel går ut på att just slå in dessa öppna dörrar. För Mason utger sig naturligtvis inte för att vara någon spåman. Vad skulle överhuvudtaget vara poängen med att tro att, säg, informationsteknologin kommer förgöra kapitalismen, alternativt att inte tro det? Det synsättet förpassar mänskligheten till passiva åskådare som i bästa fall kan gissa rätt om vad som väntar i framtiden. Det vettiga borde väl vara att formulera vilket samhälle man vill ha och sen organisera sig för att skapa det samhället. Om man inte gör det kommer de som hävdar att det är naivt att tro på en ljus framtid garanterat att få rätt. Grattis till er.

Se där, nu gjorde jag samma sak fast tvärt om. Antydde att det istället är gnäll som leder till att man står med armarna i kors istället för att uträtta något. Jag tenderar nämligen att istället betrakta svepande pessimism som visionslöst och passiviserande.

Det finns rimliga invändningar mot Paul Mason, jag har flera själv, var av en är just hoppfullheten. Ja se på fan, jag är nog lite pessimist ändå. Jag är skeptisk till att open source och Wikipedia är, för att använda en annan ”naiv teknikdeterminsts” uttryck ”ett produktionsmedel i vardande”. Att anta att den jämlika produktionen har samma totaliserande kraft som en gång kapitalismen hade” är nog tyvärr att hoppas på för mycket. Det kan lika gärna, tror jag, bli en historisk ekvivalent till den kooperativa rörelsen. Det fanns för en hundra år sedan någonting en optimistisk rörelse, inte minst här i Sverige, som av sig själva så väl som av sina kritiker såg sig som ett vitalt alternativ till kapitalismen. Än idag finns en rad konsumentkooperativ i flera branscher, allt ifrån mat- och klädaffärer till begravningsentreprenörer och försäkringsbolag. Dessa kollektivt ägda företag lyckades utföra mycket, dock skulle ingen påstå att de krossade kapitalismen. Open source och Wikipedia kan nog snarare vara ett modernt Konsum än en ny motsvarighet till ångmaskinen. Masons funderingar om den utbildade nätverkande individen som ett revolutionärt subjekt tycker jag dessutom är ganska svagt, och i den ekonomiska analysen saknar jag en diskussion om produktivt och improduktivt arbete. Till exempel. På Maska.nu har också en del vettiga synpunkter framförts, inte minst det faktum att Masons undersökningsobjekt utgör en väldigt liten del av kapitalismens helhet och vi påminns också om att den informationsekonomi vars värde närmar sig noll har en högst reell materiel bas i tredje världen. När man beaktar arbetarna i koboltgruvorna och på foxconns fabriker tappar informationssamhället snabbt sin charm. På ovan nämnda blogg framförs dessutom en mer grundläggande civilisationskritik med utgångspunkt i Alf Hornborgs teorier som ifrågasätter huruvida ett högteknologiskt ickekapitalistiskt samhälle överhuvudtaget är möjligt.

Det är just detta jag gillar med Masons bok. Den öppnar för diskussion. Att till 100 % antingen svälja den med hull och hår eller avfärda den helt och hållet har jag svårt att se någon som helst poäng med. Mellan blåögdhet och gnäll finns det nog utrymme för något konstruktivt.

Annonser