Åt helvete med den svenska modellen

Så var det avtalsrörelse. En massa kollektivavtal ska omförhandlas mellan parterna; på ena sidan företagens ombud, på andra sidan de överbetalda pampar som styr den demokratiska världens mest odemokratiska fackföreningsrörelse, vilken i sin tur är en integrerad del av det regerande socialdemokratiska partiet. Båda sidor hävdar att de tar ett ”samhällsansvar”, att de inte i första hand företräder ett klassintresse eller enbart sina medlemmar, utan att det är Sveriges ekonomi och industrins konkurrenskraft som är det viktiga. Av största vikt är också att komma överens innan avtalet går ut, att till varje pris undvika konflikt. Och det brukar lyckas bra, Sverige har en väldigt låg konfliktnivå, både vid en internationell och historisk jämförelse. Till sin hjälp i förhandlingarna brukar parterna använda prognoser från en statlig myndighet kallad Konjunkturinstitutet. Detta institut roar sig med att räkna ut vad de kallar ”löneutrymmet”, vilket ungefär betyder den löneökning som är möjlig att ta ut utan att klassklyftorna minskar. Facken har nämligen lovat cheferna att inte minska skillnaderna mellan vinst och löner i samhället, så vida de inte samtidigt skulle minska i resten av världen, då detta kommer skada industrins konkurrenskraft. Man skulle i bästa fall kunna tänka sig att facken inom ramen för denna överenskommelse kan bevara status quo och behålla klassklyftorna som de är. Det har de dock inte lyckats med då inkomstskillnaderna i landet ökat konstant, oavsett färg på regering, sedan runt 1980. Så om du hör någon fackpamp prata om att de vill ”minska klyftorna” så är detta varken visionärt eller naivt, det är en ren lögn.

Detta kallas den svenska modellen och alla älskar den. Fack och kapitalister, liksom samtliga åtta riksdagspartier. Utmärkande, och av någon märklig anledning särskilt älskvärt med denna modell är, säger man, att det är parterna och inte staten som sköter det hela. Något som ter sig lite märkligt då allt ifrån hur och när man förhandlar, hur och när man kan utlösa varsel, hur många dagar det får gå innan en konflikt kan börja, till arbetstid, semester, sjukersättning och arbetslöshetsersättning allt minutiöst regleras i lag. Det finns också en statlig arbetsdomstol och ett statligt medlingsinstitut som håller reda på det hela, utöver det som redan nämnts med Konjunkturinstitutets inflytande och det faktum att facket styrs av det allt som oftast statsbärande partiet.

Den svenska modellen är en sådan given referensram att hela det mediala spektaklet inför avtalsrörelsen, det vi bevittnar nu, för det mesta går ut på att rikta anklagelser om att den andra sidan skulle bryta mot denna heliga princip. Den här gången, och, vill jag minnas, sedan en ganska lång tid tillbaka nu, kommer denna hemska anklagelse främst från fackligt håll, medan det för en tio år sedan någonting var Svenskt Näringsliv som med emfas hävdade att ”den svenska modellen har kantrat”. Det utmärkande för denna omgångs mediala pajkastning handlar, liksom politiken överlag, om flyktingkrisen. Med flyktingkrisen som bakgrund hävdar nu företagarna och deras ombud nödvändigheten av det som de alltid också annars hävdar vara av yttersta vikt; låga löner och sämre villkor för de som redan har det sämst. Då båda sidor avsagt sig särintresset och altruistiskt kämpar för Allas bästa, för Ekonomin och Tillväxten, för Sverige, så gäller det att hitta objektiva argument och det refereras till forskningsrapporter hit och dit. Både LO och Svenskt Näringsliv har sina egna husekonomer som kommer med objektiva forskningsresultat som alltid stöder den egna sidan, vilket dock den andra sidan inte håller med om, som istället alltid lyckas hitta komplicerande faktorer. Eftersom pajkastning i media ändå inte har någon effekt på de faktiska styrkeförhållandena mellan parterna, och då parterna redan i grunden är överens om att i princip inget av vikt ska förändras, så kommer det snart slutas avtal med någon obetydlig löneökning och någon poänglös förändring i något regelverk. Blir det riktigt spännande kanske det blir ett strejkvarsel som dras in i sista stund eller kanske rent av en symbolisk liten strejk någonstans innan frid och fröjd på arbetsmarknaden kan infinna sig i något år till.

Den svenska modellen påminner om den liberala tankefiguren om Samhällskontraktet. Att samhällets legitimitet skulle vila på en händelse i det förflutna då rationella individer gick ihop och avsade sig en del av sin frihet för det gemensammas bästa, och att vi alla automatiskt föds in i detta ”kontrakt”. Till skillnad från dessa märkliga fantasier från liberala filosofer så har den svenska modellen faktiskt en mer verklighetsbaserad historisk händelse som konstituerande grund, nämligen Saltsjöbadsavtalet från 1938. Likväl har detta vårt säregna svenska samhällskontrakt blivit en abstraktion, en anda, något för hela det politiska spektrat att åberopa och hänvisa till. Denna abstraktion är till sin natur konservativ. Men precis som större delen av vänstern förnekar att vi är i kris och starkt avfärdar idéer om samhällskollaps som högerpolitiska så kodas ”avveckla” ,”att lämna” eller ”rasera” den svenska modellen som något liktydigt en nyliberal dystopi.

Jag förstår verkligen att Svenskt Näringsliv, borgerligheten, sossepacket och fackeliten älskar den svenska modellen. Vad jag har lite svårare att förstå är att vänsterpartiet, eller andra människor med vänstersympatier sällar sig till SD, M, KD, L, C, MP och S i detta. Kopplat till vurmen för den svenska modellen finns den inom (den breda) vänstern så omhuldade kollektivavtalsfetichismen. Ett kollektivavtal är en tillfällig vapenvila, en överenskommelse. Vi lovar att under en begränsad period göra vad vi blir tillsagda, vara duktiga och lydiga, men i utbyte kräver vi det här, det här och det här. Det är allt. Det borde logiskt finnas både bra och dåliga kollektivavtal. Men icke. Från kollektivavtalsfetichisterna hör man istället utropas ”kollektivavtal är bra, kollektivavtal ska vi ha, hurra, hurra för kollektivavtal!” Att detta i princip är det samma som att säga ”vi ger oss! Vi skriver under vad som helst!” tycks man inte reflektera över. Man skulle ju visserligen kunna tänka sig att någon av ideologiska skäl hävdar att själva överenskommelsen i sig är bra, att klassamarbete i sig har ett egenvärde. Den ideologin kallas fascism…

Nåja. Det här inlägget borde väl utmynna i något konstruktivt istället för bara gnäll, kan tyckas. Det får bli en annan gång.

Annonser