Om människovärdet och annat trams

Igår upptäckte jag till min stora fasa att Claes Borgström numera är ”ny återkommande ledarskribent i Dagens ETC” samtidigt som Kajsa Ekis Ekman tycks ha försvunnit från redaktionen. Ett gigantiskt nedköp om ni frågar mig. Kajsa Ekis Ekman är nog vid sidan av Roland Paulsen min absoluta favoritåsiktsperson i det här lilla landet, låt vara att konkurrensen inte direkt är mördande. Men nu var det inte gammelmedias urartning, kris och förfall jag ville prata om, och egentligen inte så mycket om själva artikeln, utan just ämnet för Borgströms ledare, nämligen ”medmänskliga värden och rättigheter”.

Jag blir alltid något förundrad då någon bemödar sig påpeka att denne anser att ”alla människor är lika mycket värda” eller betonar vikten av att ”stå upp för mänskliga rättigheter” och liknande. Vad betyder det ens? ”Allas lika värde” och ”mänskliga rättigheter” är likt ”demokrati” idag mest innehållslösa floskler vi matats med så länge och tar för så självklart att vi rituellt upprepar dem som eviga sanningar utan att för ett ögonblick reflektera över vad de innebär. Vad består mitt värde av? Hur högt är det? Vad innebär det mer konkret att jag och, låt oss säga, Clas Borgström, Antonia Ax:son Jonsson och Abu Bakr al-Baghdadi är lika mycket värda? Jag skulle kunna argumentera för att jag inte är lika mycket värd som Antonia Ax:son Johnson då hon har betydligt mer cash än jag. Nej, svarar då människovärdesförespråkarna, alla människor är lika mycket värda oavsett hur mycket pengar man tjänar. Vad ska jag nu göra med den informationen? Vad ska jag med denna förmenta jämlikhet till då den grundar sig på ett osynligt och i alla praktiska avseenden ganska värdelöst värde? Ska jag glädjas åt att de rika och mäktiga i alla fall inte är mer värda? Blir de rika och mäktiga kanske mer ödmjuka då de inte är mer värda än någon annan? Kanske fungerar människovärdet i själva verket som en konstant jantelag vilket håller Ax:son Johnson och andra på plats och förhindrar samhället från att bli allt för jävligt. Å andra sidan kanske idén om alla människors lika värde fungerar som ett opium för folket vilket får oss att tigande acceptera klasskillnader och orättvisor…

Så där brukar jag hålla på. Bakom de till synes innehållslösa flosklerna finns alltså en hel del frågor. Människovärdet kan sägas vara grunden till ett annat märkligt koncept, nämligen de mänskliga rättigheterna. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inleds (vilket Borgström också citerar) med formuleringen ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Så fint. Till skillnad från det mystiska människovärdet är de mänskliga rättigheterna något mer konkret. De är en samling politiska krav, tydligt nedtecknade i punktform i FN-stadgan. Trots att de uppenbart är skapade genom beslut av politiska församlingar anses vi alla vara födda fria och lika i värde och rättigheter. Oavsett om vi lever i en diktatur som saknar samtliga punkter på listan så har vi likt förbannat, på något sätt, dessa rättigheter med oss.

De mänskliga rättigheternas historia är intressant. De är ett ganska nytt fenomen, närmare bestämt från den franska revolutionen. Nationalförsamlingens deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som klubbades den 27:e augusti 1789 var tydligt inspirerad av de olika dokument som det nybildade USA just klubbat igenom, liksom av diverse upplysningsfilosofer. Inte minst Rousseaus formulering om att ”människan är född fri men överallt är hon i bojor” är en tydlig likhet med konceptet att vissa rättigheter är något osynligt magiskt väsen vi ständigt bär med oss. Att man på 1700-talet fortfarande behövde behålla mystiska krafter (men även – det ska vi inte glömma bort – giljotinen, som är jämngammal med de mänskliga rättigheterna och, så att säga, dess materiella garant) för att motivera sin progressiva politik är kanske inte så konstigt, men frågan är om vi behöver det idag? Med tanke på att de mänskliga rättigheterna flera gånger skrivits om, för att inte tala om hur skiftande de tolkas (tänk på det smått bisarra FN:s råd för mänskliga rättigheter, en diktaturklubb som mest ägnar sig åt att bryta mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna) blir den medfödda friheten något svajig.

Man kan såklart hävda att hela konceptet är trams och rent deskriptivt konstatera att människan inte alls är vare sig fri eller för det mesta innehar särskilt många rättigheter. Ärkereaktionären Joseph De Maistre sa i början av 1800-talet, apropå Rousseaus berömda formulering, att man lika gärna kunde hävda att ”fåren är födda köttätare men överallt ser man dem äta gräs”. I modern tid har delar av högern i vårt land till exempel Johan Norberg och Svenskt Näringsliv – velat avskaffa delar av de mänskliga rättigheterna, och den konservative filosofen John Kekes vill rent av villkora själva människovärdet. Det är vår ”moral merit” som bör avgöra vårt värde, mördare och förbrytare är helt enkelt mindre värda än vi andra, menar han. I praktiska avseenden har dessa högerpersoner så klart rätt. Vi har ju faktiskt inte rätt till vare sig bostad, jobb eller vila och fritid – för att nämna några av de mänskliga rättigheter Norberg och Svenskt Näringsliv vill avskaffa – och vi anser ju redan alla att mördare är förkastliga och har inga problem med att via fängelsestraff de facto begränsa deras rättigheter och möjligheter, så varför inte helt enkelt anpassa rättigheterna och värdet till den bistra verkligheten?

Den vänstersinnade ser problemet här. Högern vill inskränka rättigheterna till att enbart legitimera nuvarande världsordning. Vänstern kan tvärtom se rättigheterna som löften vilka ännu inte är infriade. De måste rent av infrias, då de faktisk är medfödda!

Men är dessa kvasireligiösa, ockulta eller som det heter på filosofispråk, metafysiska, koncept något att bevara överhuvudtaget? Jag tänker på uppsalafilosofen Axel Hägerström, på sin tid i början av 1900-talet beryktad för sin ateism och (i en konservativ miljö som Uppsala Universitet betraktad som extrema) radikalism. Hägerström såg det som sin livsuppgift att rensa ut de metafysiska rester som ännu fanns kvar i filosofin, rättsväsendet och tänkandet överlag. Idén om människovärdet härledde han från Atens antika demokrati. Den tidigare styrande aristokratin hade motiverat sitt maktinnehav med att de var släkt ned gudarna. När demokratin etablerades slogs det helt enkelt fast att alla medborgare nu var gudarnas avkommor. Ett typexempel på hur rättsidéer blott är avspeglingar av faktiska maktförhållanden. Via kristendomen fördes människovärdet vidare fram till en viss sekularisering med 1600-talets naturrätt, för att till slut motivera de mänskliga rättigheterna i revolutionens Frankrike i slutet av 1700-talet. Inom dagens (dvs., tidig 1900-tals-) liberalism, menar Hägerström, finns denna metafysiska rest kvar just i ”den s.k. eviga rättfärdigheten i jämlikheten och friheten, som liberalismen på sitt sätt gör till mål.” Dock motiverar liberaler i regel dessa rättigheter med att de leder till nytta för samhället, inte att de är mål i sig. Men i takt med att de sociologiska, ekonomiska och socialpsykologiska vetenskaperna växt fram, vilka alla pekar på hur sammanbunden individen är i ett komplext samspel med sin omgivning, blir tanken på inneboende oförytterliga rättigheter för individen allt mer aparta. ”vad mening skall det då ligga i att han just såsom individ gent emot vem som helst annan och gent emot samhället självt i sin otänkbara isolering har absoluta rättigheter?” frågar han sig.

Man kan ana en tydlig utvecklingslinje i Hägerströms tankar. Från religion och vidskepelse via naturrätt och annan metafysik bör en rationell framtid utveckla sig. Och i en sådan behöver vi inte längre idéer om absoluta rättigheter. På marxistiskt manér slår Hägerström fast att rättighetsidéer härstammar från egenintressen, och att det vore bättre att erkänna detta och målmedvetet kämpa för sina intressen än att hävda universella rättigheter. Om intressestrider, exempelvis klasskamp, blir till idéstrider får dessa karaktären av religionskrig och blir våldsamma och oförsonliga. Erkännandet av avsaknaden av en högre rätt, vare sig det rör sig om gud, naturen, de mänskliga rättigheterna eller Marx mervärdesteori, öppnar istället för dialog, förståelse och tolerans, menar han vidare.

Så här ungefär hundra år senare kan vi konstatera att den metafysiska resten ur liberalismen inte riktigt försvann. Snarare blev hela världen liberal. Och Claes Borgströms floskler platsar som ledare i landets stora vänstertidning.

Annonser

En kommentar

Kommentarer inaktiverade.