Teknikfientlig höger

I senaste numret av ETC:s helgmagasin nämner Annie Hellquist ett ”ludditpris” som varje år delas ut av en amerikansk teknikstiftelse. Ludditerna, den militanta arbetarrörelse som i början av 1800-talets Storbritannien saboterade vävstolar och andra maskiner för att motverka den arbetslöshet och fattigdom som följde i dess spår, tycks vara en given referens i den engelskspråkiga världen. ”Luddit” är idag ett negativt laddat ord som beskriver en världsfrånvänd bakåtsträvare som försöker förhindra teknikutvecklingen, vilket naturligtvis är hopplöst då teknisk utveckling tycks oss vara historiens givna färdriktning. Bland de nominerade till årets ludditpris, får vi veta i samma ETC-krönika, är bland annat de som gör motstånd mot den omdebatterade taxitjänsten Uber.

Det är ett narrativ som känns igen. På ena sidan innovativa entreprenörer, på andra sidan bakåtsträvande fackföreningar, reglerande byråkrater och klåfingriga politiker. En framåtskridande höger mot en bakåtsträvande vänster. Att kapitalismen gynnar teknikutvecklingen ifrågasätts idag av få, men är det verkligen så enkelt?

Den snabba tekniska utvecklingen under de senaste dryga 200 åren är i en historisk jämförelse naturligtvis makalös. Men kapitalismen är inte det vackra harmoniska system som dess förespråkare hävdar utan snarare ett virrvarr av kaotiska inre motsättningar, och en sådan motsättning finns mellan vinstintresset och den tekniska utvecklingen. Konkurrens skapar incitament för teknisk innovation, brukar det heta. Det ligger mycket i det, så klart, men vinstintresset kan ibland tvärtom utgöra en bromskloss. För vad motverkar incitament till teknisk utveckling? Svar: låga löner. Om det vore billigare att anställa en arsenal med dikesgrävare som med spadar utför det arbete som en grävmaskin gör så skulle kapitalisten givetvis föredra det. Och, följaktligen, skulle arbetare inte varit någorlunda lyckosamma i sin kamp för högre löner skulle grävmaskiner aldrig uppfunnits från första början. Att arbetarnas kamper till stor del är vad som ligger bakom kapitalismens utveckling, inte bara de driftiga entreprenörerna, är något som autonoma marxister ofta påpekat, och vi kan också nämna den keynesianska efterkrigspolitiken som med sin efterfrågestimulations- och krisinterventionspolitik just syftat till att förhindra kapitalismens latenta teknikfientlighet.

Sveriges så omhuldande folkhemsepok utgör ett typexempel. Med en unikt hög grad av organiserade arbetare, kombinerat med en unikt toppstyrd fackföreningsrörelse – i sin tur närmast sammansmält med det statsbärande partiet – kunde Sveriges socialdemokrati utföra stordåd. Den solidariska lönepolitiken förhindrade små företag att konkurrera med lägre löner, vilket med fackens höga löneanspråk ledde till konkurser och sammanslagningar. De som klarade sig var de som hade råd att investera i den senaste spetstekniken, vilket ledde till att arbetare byttes ut mot maskiner i snabb takt. Den arbetslöse fick av staten (som mer och mer de facto tog över fackföreningarnas A-kassor) ekonomisk trygghet och behövde sällan vara arbetslös särskilt länge då den höga tillväxten i kombination med den ständiga utökningen av välfärdsstaten skapade nya jobb. Staten servade dessutom storföretagen med utbildningsplatser och infrastruktur. Storindustrin, liksom den vanlige arbetaren, gynnades båda av denna teknik- och tillväxtökning. Staten – men även facket – och kapitalet, satt så att säga i samma båt under rekordåren.

De senaste decennierna har det istället skett en rent teknikfientlig attack från höger, då begränsning av teknik krävs för att generera vinster. Till att börja med har industrins uttåg till låglöneländer i sig inneburit en ren produktivitetsförlust, vilken broms detta sedan haft på teknikutvecklingen kan man bara spekulera i. Men på senare tid tycks delar av den tekniska utvecklingen i sig börjat skapa problem för företagens vinster, och på sikt kanske även för kapitalismen som system. Det är ungefär det Paul Mason hävdar i Postcapitalism. Politiken går nu ofta i en riktning mot att begränsa och förbjuda teknik då den motverkar vinstintresset. Om någon förtjänar ett ludditpris idag så är det de lobbyister som framgångsrikt lyckats förbjuda fildelning och sett till att statens våldsapparat går upphovsrättsmonopolens ärenden. För att inte tala om fenomenet som populärt kallas terminator seeds, dvs genmodifierade grödor som är sterila i syfte att förhindra bonden från att spara utsädet (själv väntar jag på open source-genteknikens genombrott!). Själva patentsystemet tycks i sig förövrigt teknikhämmande, tänk på alla kontroverser där Apple och Samsung stämt varandra om olika mjukvarupatent, de lägger alltså stora resurser på att försöka få statligt garanterade monopol istället för att konkurrera med lägre pris eller bättre prylar. Lägg till detta slippavgifter och planerad kassering och ett allt annat än teknikvänligt samhällssystem framstår.

I David Graebers bok The utopia of rules behandlas detta ämne i essän On flying cars and the declining rate of profit. Till skillnad från Paul Mason är Graeber måttligt imponerad av informationstekniken som, menar han, är en avspegling av att finanskapitalet blivit tongivande inom ekonomin sedan 1970-talet. Graeber tycker sig se ett skifte från visioner om ”poetisk” teknik till förmån för en ”byråkratisk” dito. En tidsresenär från 50-talet skulle troligen bli djupt besviken vid ett besök av vår värld idag, då det saknas både flygande bilar och marskolonier, menar han. Bilarna kör inte ens snabbare än de gjorde på 70-talet och kommersiella flygplan går rent av långsammare efter att Concorde kursade här om året.

Det tycks vara närmast bortglömt idag, men ett av de klassiska argumenten för socialismen var en gång i tiden, vid sidan av rättviseaspekten, att kapitalismen är ineffektiv. För mig tycks det att exemplen på detta hopar sig mer och mer. Kanske dags att byta historisk epok snart?

Annonser